Idag är min första arbetsdag efter semestern och så här långt känns det finfint. Jag trodde aldrig jag skulle uppskatta vardagen så mycket som jag tydligen gör, det är ju nästan skrämmande.
Fyra veckor + en veckas soffpösande pg av vattkoppor har inte varit helt bra för mig. Visst, det är skönt att vara utvilad och få roa sig med det jag vill och kunna umgås med mina nära och kära som jag vill och jag älskar att inte behöva stiga upp vid femtiden om dagarna. Men rutinerna, drivkraften och klokheten tog också ledigt och det har på fem veckor gett mig nästan fyra nya kilon på en redan lite väl plufsig kropp. Kilona är inget att direkt vara stolt över, men jag är inte heller förvånad. Igår fick jag också till sist se den förhatliga åttan på vågen och man kan ju tro att jag reagerade ledsamt eller argt, men bisarrt nog blev jag glad att få det svart på vitt så att mitt huvud fattar vad som håller på att hända.
Dock vägde jag mig i morse också och då var jag plötsligt 1,2 kilo lättare än igår så inofficiellt är sjuan tillbaka, men det får vi se på ”riktigt” nästa vecka. Tills dess lever jag med att jag passerat 80-kilosstrecket som ett faktum, något jag ju AAAAAALDRIG skulle göra igen. 🙂 Jag har inte varit över 80 sedan 2011 – och då höll jag alltså på att gå ner i vikt också. Inte vad jag hoppades att jag skulle åstadkomma i sommar direkt. Jag är lite besviken på mig själv och inte bara på grund av vikten, jag var inte mitt bästa jag i sommar helt enkelt.
Men jag kan älta sommaren så mycket jag vill, snittet för året om jag nu exkluderar mina fem veckor av slapphet hamnar ändå på 76,5 kilo och det är för högt för att jag ska vara bekväm med det. I synnerhet när jag vet hur hårt semesterkilona i sig kan sitta hos mig. Det krävs stramare tyglar nu och en rejäl omkastning inne i skallen. Jag hoppas och tror att det här har väckt mig ÄNTLIGEN.
Idag för sex år sedan startade jag min VV-blogg med samma namn som denna. Då vägde jag in på 96 kilo och mådde inte så värst bra fysiskt eller psykiskt. Jag har fått bygga upp min självkänsla bit för bit genom de här åren och jag är väldigt stolt över hur jag har förändrat min syn på att se på mig själv och i viss mån även på andra. Jag är också stolt över att jag fortfarande stortrivs med mitt motionerande, idag besökte jag funcgymmet på lunchen och blev förvånad att den mesta styrkan ändå är kvar, trots fem veckors slöhet (ett kb-pass fick vi till…). Men det brukar vara konditionen som drabbas först och med fyra extra kilon på kroppen ser jag inte fram emot mitt första högintensiva pass. 🙂 Men jag vet också att det går snabbt att hitta formen igen och jag är ändå nöjd med att det gått relativt ”enkelt” att cykelorientera i sommar. Vi tog runda tre igår och det var mest uppförsbackar av olika slag och det gick riktigt bra med tanke på läget. Det känns ändå väldigt bra.
En annan positiv sak är att jag ratat godis hela sommaren, undantaget någon chokladbit (och de har inte heller varit många eftersom de snart förstört all choklad jag gillar). Jag satte även stopp för chipsen efter någon vecka, lite av samma anledning. Ska man hårdra det smakar alla chips här i Sverige mest socker och de är helt enkelt inte goda. Jag tänker definitivt fortsätta på den här banan, även om det nu är rätt tydligt att det inte är just där mitt bekymmer ligger – tyvärr. Om det ändå varit så enkelt. 🙂 Men faktum kvarstår, jag ska rata vanliga chips, snacks och godissorter även framöver eftersom det inte ger mig något. Min kropp är värd mer än att vara en soptunna för saker som inte ens är goda.
Men nu är det som sagt inte där min problematik ligger, utan (som jag ältat i sex års tid) min förmåga att överäta. Lösningen är enkel, ät mindre och långsammare och du mår bra – men jag verkar ha allvarliga inlärningssvårigheter på den fronten. Så fort jag släpper lite på gasen vinglar det till och jag är i överätardiket på nolltid. Jag är så innerligt trött på det nu, jag kan ju bättre om jag bara är medveten och lite fokuserad.
Jag skulle naturligtvis kunna börja väga och räkna enligt någon metod, men jag vet ju att jag inte orkar med det i längden och att mina fokusperioder ger minst lika bra resultat om inte bättre. Så hur tusan ska jag hålla fokus året om? Och hur kommer jag åt akilleshälen som kallas helg? Att jag hanterar vardagen bra vet jag, det råder det inget tvivel om. Kanske är det där jag gjort fel, i min strävan att vara fokuserad har jag lagt krutet på vardagen, kanske även lite självbedrägligt eftersom jag redan vet att det inte direkt behövs? Det är en intressant tanke. Jag ska nog låta den gnaga runt lite ett tag och se vad jag kan hitta på framöver.
Jag hör till dem som inte gillar uttalade mål och allra minst i form av viktsiffror, men jag vill ändå ge mig lite av en kombinerad morot och piska genom att säga att jag vill ner och hålla mig på 75 kilo igen utan att svaja innan året är slut. Vikt är ett kasst mått, men i den fysiska form jag är nu vet jag att det är runt där min maxgräns befinner sig trots allt och jag har väldigt svårt att se att jag skulle bygga så pass mycket muskler framöver att det skulle ändras. 🙂 Sedan är jag inte så viktfixerad i sig, kroppen ändrar på sig hela tiden. Åldern gör dessutom sitt till, så jag håller det lite flytande och slänger in brasklappen ”jag ska känna mig hälsosam” som en extra klausul. Någonstans är det ju det som räknas trots allt, även om det nu inte är lika mätbart. Men just nu vill jag faktiskt ha lite extra driv av siffror, hur mycket jag än vanligtvis fnyser åt dem. 🙂
En sak som jag VERKLIGEN ogillar just nu med min kropp är att ryggfettet är tillbaka. Jag tycker det är väldigt oattraktivt och dessutom obekvämt och det ska BORT! Tyvärr betyder det att tuttarna krymper också, de hade gärna fått stanna. 🙂 Men hellre mindre tuttar än valkar på ryggen, den saken är klar!
Avslutningvis, för att vara ärlig mot mig själv och inte blunda, här är 80-kilosversionen av mig själv, tagen innan dagens funcgympass. Inte så svårt att se var en del av de där kilona sitter. 🙂 Resten är på ryggen… Mått ska också tas, men det får bli nästa vecka då jag inte längre kan skylla på semestermage. 😉
När jag läser det du skriver, slår det mig hur olika matproblem vi har. Diametralt olika. Hur har jag inte ondgjort mig över min svaghet för sötsaker choklad bakverk… men den är nog medfödd. Pappa är ett veritabelt godismonster. Och farmor drev ju eget café och bakade allt kaffebröd själv. Nu är min pappa smal som en sticka, har aldrig haft problem med vikten. Jag har pappas godissug och mammas benägenhet att lägga på mig, ingen lyckad kombo ha ha 🙂 Överätning är kanske samlingsordet… någonstans är det snarare ett känslomässigt behov som triggar en att äta för mkt, oavsett vilka slags livsmedel man väljer, än ett verkligt fysiskt behov… Jag kämpar. Det gör jag! 🙂
Jag växte upp i ett bantarhem så kakor var sällan på bordet mer än till speciella tillfällen. Dessutom är jag ju mer av en salt böna, så till vida att jag föredrar salt över sött. Men visst har jag sötsakspassioner jag också, glass och cheesecake kan jag frossa loss i som om det inte fanns en morgondag. 🙂 Men mina största fallgropar är mina matportioner och i synnerhet då de älskade kolhydraterna. Jag äter utan problem pasta för tre. Eller fem. 🙂
När det gäller portionsstorlekarna har jag faktiskt haft hjälp av Viktväktarna! Det där de körde med under x antal år, Duoval, ät tills du är behagligt mätt av vissa sorters livsmedel, har jag tagit till mig. Jag kollade också vad som var ”lämpliga” portionsstorlekar. Har experimenterat lite med olika måltider. Om jag ska iväg och träna ca 2 timmar – styrka plus kondition efteråt – behöver jag ca 100 g okokt pasta. Eller motsvarande mängd bulgur eller matvete. Men ska jag inte göra ngt fysiskt ansträngande, räcker det med ca 50 g okokt pasta. Men det är jag det… Får grunna vidare på hur sötsugstarmen ska kontrolleras 😉
Ja, kunde jag bara hålla mitt fokus på att känna mig behagligt mätt så funkar det för mig också. Dilemmat är när jag går på autopilot och inte känner efter utan låter ögonen bestämma och äter över mättnaden. Att väga och mäta exakt är naturligtvis supereffektivt, men det orkar jag inte hålla på med resten av livet. Dessutom triggar det så lätt ätstörningen i mig och den vill jag verkligen inte ha igång. Balans någon? 🙂