Kvällspepp!

Ok, efter en seg förmiddag där jag efter mycket velande till sist lät hungern gå före lunchträning (hade annars tänkt besöka min gamla frenemy löpbandet) hade jag kvar en strimma hopp om att kunna göra något hemma, kanske till och med springa ute. Men efter en ännu segare eftermiddag i en av de värsta möteslokalerna som finns (ligger i en källare, som liknar en skabbig bunker) bultade huvudet och när jag väl klev innanför dörren hemma var jag dessutom superhungrig. GAH! Dessutom kände jag mig så hängig och seg, vilket jag gjort av och an hela dagen.

Vanligen är jag snäll mot min kropp numer och låter huvudvärk och seghet vara tydliga tecken på behov av vila, men eftersom det hela tiden kom och gick och gick över så fort jag ätit eller fått luft kändes det att det var något lurt. Jag hade dessutom suget att röra mig varje gång det kändes bra. Så jag åt moloket min middag och så slog det mig att jag allt kunde testa lite i alla fall. Låta maten sjunka lite och i alla fall göra något, jajamensan. Valet föll till sist på motionscykeln eftersom det trots allt är cardio jag suktat efter hela dagen och jag kände efter och trots att det gått ganska lite tid efter sista tuggan kändes det görbart. Till min STORA förvåning cyklade jag sedan 45 minuter i ett sträck – med magen full av mat – utan att dricka en droppe innan eller under tiden- utan att torka bort den drypande svetten. WTF?! Visst, det är inte ett särskilt bra resultat sett till mina bästa sträckor genom åren, men det är baske mig ett framsteg som heter duga på alla andra plan. Jag har ALDRIG kunnat träna med mat i magen. Vi snackar alltså att en knäckemacka är för mycket! Det har t om inträffat att lite vatten kan vara för mycket.

Det som också känns så sabla bra är att jag kände mig så stark. Jag öppnade i riktig mesfart, men som vanligt när jag fått upp värmen och pulsen eskalerade jag så pass att det blev helt ok på slutet. Jag gillar att jag kan pusha mig själv på det sättet, mitt gamla jag var tvärtom, jag tog ut allt i starten och dog sedan (vilket gick fort). På gymnasiet sprang jag 400 m en gång och ledde stort inför näst sista kurvan, sedan slutade benen att fungera och jag kom hjälplöst sist. 🙂 Bedrövlig taktik från min sida, men det är så jag är. Jag blir oerhört taggad av att ha andra runt mig – ändå hatar jag att springa med andra. Antagligen för att jag vet att jag pushar mig till mitt yttersta då och det gör ont. 🙂

Nåväl, nu är jag riktigt stolt över mig själv faktiskt. Fuck vågen. Jag är i alla fall stark!