Kosten och jag

En säker källa till välmående är att bli vän med maten. Jag tror stenhårt på det och att fokusera på att det ska kännas gott, mättande, fräscht och hälsosamt. Det fungerar inte att vara rädd för att äta, mat ger energi som vi alla behöver och med rätt kost mår vi bättre och kan prestera mer. Det är inte maten i sig som förstör för oss, det är våra egna val som gör det.

Det har inte alltid varit självklart dock, de första 35 åren av mitt liv har det varit sisådär med inställningen till min kost och jag har allt för ofta sökt enkla utvägar dessvärre. Dessutom växte jag upp i på 80-talet då fettskräcken rådde, ägg var fyllda av kolesterol och det var fullt naturligt att fasta sig snygg – jag matades inte direkt med rätt värderingar om man säger så.  🙂

Räkna kalorier

Om det är något jag KAN så är det att räkna kalorier. Jag började efter en riktigt misslyckad Nutrilettomgång under min studenttid då jag hade nått 90-kilosstrecket och gripits av ren panik. Innan dess hade 80 kilo varit skrämmande nog och det var helt osannolikt att se den siffran. Jag var så äcklad av mig själv och jag var redo att göra i princip vad som helst. Att börja räkna kalorier kändes som en bra idé, det sista jag ville var ju att låta någon annan få reda på att jag försökte gå ner i vikt! Jag älskar dessutom siffror och att föra statistik och kaloriinnehållstabeller var inte svåra att hitta på nätet även på nittiotalet. Så jag skrev ut en fet kaloritabell och började räkna. Problemet var att jag började på 1200 kcal som jag läst var bra nivå för viktnedgång, men då det inte hände så mycket som jag ville (ständigt denna vikthets!) tyckte jag att det var ”smart” att dra ner lite till och vips låg jag mellan 600-900 kcal om dagen.

Inte nog med att det är alldeles för lite, det är dessutom svårt att få ihop. Kontentan blev att jag till och med ratade vanligt knäckebröd ”för att det innehöll för mycket kalorier”och jag levde på osaltade riskakor, Bagateller (Wasa Crisp’n’Light idag) och allehanda riktigt absurda och smaklösa lättprodukter med så mycket kemikalier att jag ryser idag.

Frukosten var typiskt 2 bagateller med den absolut lättaste mjukosten som gick att uppbringa, lunch och middag var oftast grönsakssoppa med ett halvt potatis (kalorier, kalorier) och lite rotfrukter eller lite lättyoghurt, bär och kanske ett ägg någon enstaka gång när jag verkligen tyckte jag var värd det. Mellanmål existerade naturligtvis inte, varför slösa kalorier på sånt!

Tyvärr går man ju ner i vikt ganska snabbt på det här sättet och det triggade mig ännu mer och förvred hela mitt huvud och jag mådde självklart inte särskilt bra av det heller. Jag minns att mamma hade gjort kalorisnål räksallad åt mig och jag klarade knappt av att äta den, dels för att jag inte visste EXAKT vad som var i den och dels för att jag kunde se att det var ”för mycket kalorier”. VANSINNE!

Emellanåt hände det naturligtvis också att jag åt ”vanligt” och det gav mig sådan ångest att jag var tvungen att kräkas upp allt. Inte särskilt smart och jag gjorde mig själv en sjujäkla björntjänst att starta den triggern i mitt liv.

Det hindrade mig dock inte från att ha två liknande sejourer med lågkaloriräkning, båda gångerna rasade jag i vikt på absolut helt fel sätt och jag var totalt orkeslös av förklarliga skäl. Jag såg ganska hemsk ut också, även om jag var ung då syns den typen av viktminskning väl – och det är inte snyggt. Men då tyckte jag att jag var så stark och smart och ståndaktig och jag föraktade alla som inte gjorde som jag. Jag intalade mig till och med att jag inte gillade att äta, vilket är en sådan livslögn att jag idag bara kan garva åt det. Jag som älskar mat i alla dess former!

På senare år har jag även provat att räkna kalorier på mer normalt sätt, med hjälp av Viktklubb och även genom appar. Men den där anala, ätstörda dåren i mig vill ha mer kontroll och eftersom jag vägrar tillåta det slutar det med att jag ger upp istället (vilket faktiskt är bra i det fallet).

Räkna points med VV

2010 började jag förstå lite mer om mig själv och jag ville ha metodhjälp med kosten så till vida att jag hade någonstans att logga den och att jag kunde hålla hyfsat bra balans – men utan att se kalorier. Jag kom att tänka på ViktVäktarna som min far hållit på med i många år och med viss skepsis kollade jag in deras onlineprogram och blev förvånad över att det inte var så tantigt och töntigt som jag alltid trott. Jag anmälde mig och började följa programmet, med en hel del egna tweaks för att förhindra att jag blev ätstörd igen. T ex räknade jag inte stekfett och jag uppskattade en hel del på vägen, ratade lightprodukter och var bara petnoga med mina mattriggers (pasta, bröd osv). Det fungerade riktigt bra, i synnerhet i kombination med att jag även började träna aktivt.

Det stora var dock att jag nu lade tid på att reda ut mitt huvud och det som i slutändan nog gav mig allra mest under medlemskapet var faktiskt communityn. Jag fick en möjlighet att blogga om vad som försiggick i mitt huvud och jag fick respons av likasinnade. Jag byggde sakta men säkert upp min självkänsla som varit i botten större delen av mitt liv och jag lärde mig oerhört mycket om mig själv. Vikten rann också av mig, fast i lagom takt och eftersom jag hittat träningsglädje sjönk jag inte ihop som tidigare, jag såg snarare stark och frisk ut. För första gången var jag också helt öppen med att jag gick ner i vikt, det var väldigt stort. Tidigare hade det alltid varit hemligt och skamfullt.

Med det sagt var det inte alltid en dans på rosor, det fanns stunder då jag återföll till mitt gamla jag och då jag fick panik över vad jag ätit. När jag väl nått min målvikt hade jag dessutom svårt att fortsätta på samma bana. Jag var urless på att bokföra vad jag åt och jag kunde dessutom programmet ”för bra”, jag visste hur jag kunde lura det. Det låter helt galet i sig, men jag tycker det är huvudproblemet med alla dieter oavsett hur snälla de är, när jag inte tar fullt ansvar själv börjar jag leta kryphål…

Mindfulness

2015 ville jag testa något ”nytt”,  jag hade fastnat kring 75-76 kilo sedan efter sommarsemestern 2014 och det ville liksom inte släppa riktigt, vare sig mentalt eller fysiskt. Jag hade boken ”Mindful Eating” av Elin Borg i bokhyllan sedan ett tag, men inte gett den någon tid än. Jag började läsa den och tyckte det lät intressant och jag bestämde mig att testa sexveckorskursen som beskrivs i den. Det var nyttiga sex veckor, jag insåg att jag hade ena benet i mindful eating redan på egen hand och trots att jag är lite allergisk mot New Age kunde jag gå med på att de små meditationsavsnitten var sköna. Rent konkret handlade veckorna om att fylla i en matdagbok där man inte väger eller mäter det minsta. Istället fokuserar man på att känna efter VARFÖR man åt där och då. Dessutom ingår en hel del övningar där jag t ex utsatte mig för frestelser och analyserade hur det kändes. Riktigt intressant och jag loggade naturligtvis allt i en excelfil. 🙂 Roligast var då jag satt och vände och vred och sniffade på godissorter som jag då ofta suktade efter, och kom fram till att de var rätt läbbiga – egentligen. Det som slår mig nu när jag tittar tillbaka är att jag faktiskt inte ätit någon av de sorterna sedan dess! Något ligger det i det helt klart.

Periodisk fasta

Jag har även provat på en av de senare trenderna, sk periodisk fasta. Jag vägrar 5:2 eftersom det innebär kaloriräkning, det skulle trigga min ätstörning så in i bomben! Istället testade jag 16/8 på vardagarna (helgerna lät jag vara som de är) och det var en intressant upplevelse. Mitt ätfönster höll jag ungefär mellan 13-20 för att det skulle vara så enkelt i mitt liv som möjligt och jag mådde faktiskt väldigt bra av det. Jag märkte till exempel att jag var mycket skarpare på jobbet och att träna på fastande mage var inte alls något problem, så länge som jag fick i mig mat direkt efteråt. Men för att få full effekt av det borde schemat hållas hela tiden och det är jag inte riktigt sugen på av sociala skäl + att jag ser en klar risk för överäting på kvällen, jag är tyvärr bra på att äta bara för att jag kan.

 

Planen nu är att ta lite av det gottaste från mina tidigare erfarenheter. Jag tänkte gå igenom mina anteckningar från Mindful Eating och återanvända det som känns vettigt. Jag har inte riktigt tänkt klart på om jag vill föra matdagbok eller ej, jag avvaktar lite där. Jag vill först och främst ha fokus på min närvaro under mina måltider. Visserligen kan en dagbok hjälpa med det, när man har en bock att ticka i så vill Duktiga Flickan leverera. 🙂

Jag tänker även köra på ett måltidsupplägg som faktiskt påminner lite om PF-perioden, fast inte lika styrt. Det betyder att jag skippar frukost hemma och äter första målet på jobbet vid 8:30-9:00.

Lunchtiden varierar alltid lite beroende på om jag tränar eller ej. Tanken är att se till att stilla den värsta hungern (och må bra naturligtvis) men undvika att äta för mycket så att jag blir seg och slö. Nu med nya kontoret har jag bättre möjlighet att värma mat och även spara på rester.

Det för mig in på eftermiddagen då jag gärna vill återinföra mellanmålet i den mån det går. Det ska inte vara något fantastiskt stort, det kan handla om en morot, en frukt, små lunchrester eller liknande. Meningen med målet är att lugna knoppen lite så att jag inte laddar upp förväntningarna alldeles inför middagen.

Jag äter ofta tidig middag (kring fem), vilket gör att jag ska se till att enbart äta något extra på kvällen om jag är väldigt hungrig. Inget ”äta för nöjets skull” som jag är så bra på.

Med det upplägget är jag nästan inne lite på periodisk fasta och jag är rätt säker på att det är en bra balans för mig också, jag brukar må bra av liknande upplägg. Det är ungefär så min kropps interna klocka fungerar – om jag hade brytt mig om att lyssna…

Just det här att slopa frukost kändes läskigt till en början eftersom man ju blivit itutad sedan barnsben att det är dagens viktigaste mål, men jag har insett att det – som allt annat – är väldigt personberoende.  Jag har inga problem med att äta 05:30 på morgonen som så (för att vara ärlig, jag har aldrig problem att äta), men jag märker absolut ingen skillnad heller – avsett vad jag äter och hur mycket. Jag är precis lika hungrig på jobbet – och lite trögare i skallen. Det som också är förbaskat skönt med att skippa frukosten hemma är att jag får mer tid på morgonen och stressnivån sjunker rejält. Jag skulle även kunna gå en bra stund på förmiddagen utan att äta, men av rent sociala skäl tycker jag det kan passa bra att ta en morgonfika efter 8:30 med kollegorna och det kommer typiskt bli min klassiska yoghurtbägare med granola eller liknande + en kopp kaffe. Det är ju också en slags frukost (även om jag varit igång ganska länge då) och mer behöver jag inte, jag sitter trots allt på kontor hela dagarna. Enda gången jag känt behov av rejäl frukost var då vi vandrade i Alperna och det är ju också en helt annan femma. 🙂

Jag är också väldigt känslig för att äta nära träning, vilket för min del ofta sker på lunchtid. Jag föredrar absolut att äta bra direkt efter passet istället. Man kan ju tro att det blir sämre resultat, men under min PF-period lyfte jag tyngre än på länge och konditionspassen var riktigt sköna på tom mage. Jag är ju inte direkt elitidrottare heller som behöver kolhydratsladda inför ett lopp. 🙂 Det finns mycket intressant att läsa om det här och forskning som stöder det, men det är olika skolor och religioner som allt annat i kost- och motionsvärlden och det enda viktiga i mitt tycke är att vet vad man mår bra av själv. Vi är alla olika. Själv är jag framförallt ute efter en rutin som kan fungera på autopilot.

Den här länken tycker jag för övrigt var rätt vettig, ska suga lite inspiration härifrån: