Kostreligioner

Läste precis Taggart5501:s inlägg Hjärnkoll på vikten? och det får mig att tänka på alla böcker som jag har plöjt inom området och hur få av dem som faktiskt gett något. Det är oftast självklarheter som staplas upp och naturligtvis kryddat med kostreligion av olika slag. På senare år är det sockerskräck och kolhydratshat lite överallt. Dessutom är det ganska ofta skolfrökensyndrom över litteraturen, som läsare ska man tydligen se sig själv som helt obildad inom området och svimma över insikter som att det är bättre att dricka vatten än juice. No shit? Eller så är det små peppfraser, som min personliga favorit ur en KBT-bok om sockerberoende: ”Du som är överviktig har säkert en stor och vacker byst som du kan framhäva”. Det gjorde ju verkligen min dag, som den A-kupade tjockis jag var då jag läste det. 🙂 Ständigt denna syn på att vi alla är stöpta i exakt samma form, fungerar på exakt samma sätt och att vi alla är idioter som måste läxas upp lite i smyg. Och inte bara i bokform.

Jag kan emellanåt tycka att det är roande, jag är idag så pass säker i mig själv att jag vet att jag vet bäst när det gäller mig själv och att jag inte har ett skvatt att bevisa för någon annan.. Inte en enda av de böcker, artiklar, TV-program jag följt har heller talat om hur man håller vikten, mer än i förbifarten på slutet. Det räcker att googla på titlarna och se på de osvikliga ”bevisen”. Du får garanterat se före och efterbilder på en lycklig, medelålders kvinna som äntligen hittat sitt rätta jag och gått ner xx kilo tack vare pulver XX, 5:2, eller självdöende kolhydrater och gräddkaffe. Men sen då? Jag kan vara posterflicka för många dieter, jag har gått ner i vikt så det synts rejält på alla de möjliga sätt. 🙂 Det är helt ointressant för mig om metoden gör så att man går ner i vikt, det är inte det svåra. Det svåra är att hitta en balans i sitt liv som fungerar 24/7, år efter år. Då talar jag inte bara om att hålla sig smal heller, utan att även få leva livet med allt vad det innebär.

Jag vill inte på något sätt fnysa åt andras val av metoder. Jag har stött på de flesta kostreligionerna i min vardag. Här är några axplock:

• Jag hade en rabiat VV:are som kollega ett tag som konstant och helt oombedd förklarade och kommenterade vad vi andra åt, varför det var fel och vad det innebar i VV-Points (och han överdrev dessutom rejält).
• När jag själv följde VV hade jag en GI-ivrare som delade lunchbord med mig och hennes ständigt näsvisa kommentarer om min tallrik var oerhört tröttande. ”Det där är inte fullkornspasta det!” kunde hon säga med ett stort självbelåtet flin. Jag kontrade med ”Nej, det är god pasta” och smackade belåtet. Sur var hon också eftersom jag var den som gick ner i vikt och fick lovord och beröm av alla de slag. Jag fick naturligtvis en släng av ”Jaja, vi får väl se hur länge det varar” + ”Jaja, vänta bara tills du är i min ålder!”också. Jag förstod för övrigt varför hon inte gick ner, hennes mellanmål var som stora middagar och det hjälper inte att det är fritt från snabba kolhydrater, klämmer man en halv brietårta var och varannan eftermiddag lär liksom inte vikten dala. Men det var hennes val.
• Jag har haft åtskilliga fejk-LCHF:are i min närhet. Jag kallar dem fejk, eftersom till och med jag som inte bryr mig om LCHF nämnvärt begriper att de inte gör på rätt sätt. Det går inte att fuska på helgerna! Och att se annars intelligenta människor spruta deciliter av fet, processad dressing + toppa med ett berg av salamibitar – på en köpt pastasallad i tron att det gör det LCHF… Vad ska man säga? 🙂
• Jag hade en kollega som påstod att han höll sig i form med Rikshospitaldieten. Han gjorde den en gång om året då vikten började springa iväg och han tyckte det funkade bra för honom.  Jag må tycka att den dieten är helfnoskig i sig, men jag har full respekt för hans val och till skillnad från många andra hade han ju faktiskt bevisad framgång. 🙂
• 5:2 exploderade på jobbet för några år sedan, fast då började jag vara så less på ensidiga kostdiskussioner att jag mest drog mig undan.
• Tidigare i år råkade jag hamna i en diskussion med en kollega som jag inte känner och sällan har samröre med. Hon var inbjuden som workshopledare och på bjudlunchen tackade hon artigt nej med förklaringen att hon körde sin egen form av fasta. Hon var inte helt bekväm att prata om det först, men när hon insåg att jag inte var ute efter att idiotförklara henne så berättade hon gärna om sina tankebanor. Hon var väldigt noga med att påpeka att det var hennes metod skapad för henne. Hon fastade helt två dagar i veckan, resten av tiden åt hon som hon ville. Hon hade kommit fram till att hon ville få äta sitt vita bröd på helgerna och njuta av det och hon ville inte ha förbud i sitt liv eller knöliga regler och tider. Hon berättade även att hon var mycket klarare i skallen de dagar hon fastade, vilket inte alls är så konstigt om man tänker på våra förfäder som inte hade tillgång till konstant föda. Inget jag själv tänker prova, men intressant diskussion.

Jag älskar att dryfta ämnet med likasinnade och med likasinnade menar jag inte att vi nödvändigtvis har samma åsikter eller metoder. Det som fungerar för en kommer inte att fungera för en annan. Det intressanta är att diskutera vad som händer inne i oss, vilka knep vi hittat, vilka fällor vi gått i osv.

Tyvärr händer det allt mer sällan och det gäller inte bara det här ämnet. Folk idag har blivit väldigt svartvita. Antingen tycker man si eller så tycker man så och alla som tycker annat än jag själv är fienden och ska skrikas på och tystas ner. Jag saknar gamla hederliga diskussioner där man faktiskt tar sig tid att läsa vad de andra skriver och inte letar efter att sätta dit dem i första hand. Som om folk nu ens gör det visserligen, oftast lägger de ju bara på en egen absurd tolkning som ger dem rätt och så är det klart där. Jag såg en kul liknelse nyligen som med lätthet kan formuleras om till det mer generella ”Att diskutera med idioter på nätet är som att spela schack med en duva, hur bra du än spelar kommer duvan att välta alla pjäser, skita på brädet och strutta omkring som om den vunnit.” 🙂 Tyvärr används den rätt flitigt som diskussionsdödare nu (byt ut idioter mot andra sidans epitet).

Jag tror inte på en svartvit värld, jag tror inte på en frälsarmetod som fungerar för alla människor – oavsett vad det gäller. Däremot kan man alltid tanka inspiration av vettiga medmänniskor – om man hittar dem i myllret vill säga. 🙂