Decemberlöpning

Jag ställde mig på vågen i morse och tänkte först snett innan jag insåg att det ändå var som jag trodde – och det med besked. 78,1, dvs 0,7 kilo mindre än igår. Så helt ute och cyklar är jag inte när jag vågar säga att det pekar neråt, om än i sloooooooooooooooooooooooow motion. Sett till senaste tidens utsvävningar är det ju smått fantastiskt ändå 🙂  Men jag kan inte låta bli att fascineras över hur snabbt kilona sätter sig på sommarsemestern, helt klart är det stor skillnad på om jag frossar på språng eller hemma i soffan. Inte för att det är så förvånande, nu när jag varit på allsköns resor har jag ändå normala vardagar där det går och det är de som räddar mig. Synd att jag har så svårt att få till vardagen på sommarsemestern. Nästa år blir det baske mig inga fyra veckor i ett svep.

Jag tog mig ut i spåret igår och lufsade på i bra takt och på slutet kändes det faktiskt riktigt bra. Det var däremot lite stelt i kroppen i början, marken var hård och ett tag trodde jag knät skulle säga ifrån, följt av att örat började värka ilsket av kylan. Annars var det just så ”avkopplande” som jag hade hoppats på. Loggade med Runkeeper och det landade på 7,64 km på 51:51 minuter, vilket ger en snitthastighet på 8,84 km/h eller 6,47 min/km. Runkeeper talade även glatt om att det var min tionde bästa tid på distansen 7-9 km, vilket roade mig lite eftersom jag vet att jag inte har så många tider loggade där. Nu måste jag betala för att se exakt hur många tider jag faktiskt har loggade (och det hade jag inte tänkt göra), men jag såg faktiskt en flimra förbi som var den tolfte bästa, så det är ju inte så illa pinkat ändå. 🙂 Inte helt oväntat är mina allra bästa tider från första halvan av 2012, då vägde jag också 6-8 kilo mindre och sprang relativt ofta. Jag har just nu inte det där drivet som pressar upp mig på högre farter, jag föredrar att lägga fokus på att det känns bra genom hela löpningen – så att det blir av. Det är inte så dumt det heller faktiskt. Dessutom är jag rätt nöjd med att jag kan springa utan att bryta ihop efteråt, när jag började springa i vuxen ålder (2010) värkte t ex ljumskarna varje gång så att jag knappt kunde gå efteråt. Och sett till de få utelöpningar jag haft i år ser det faktiskt ut att vara min snabbaste hastighet – trots längre sträcka. Något ska väl de där jämrans löpintervallen på gruppassen ge mig. 🙂 Jag var inte slutkörd igår heller för den delen, det går garanterat att pressa ut mycket mer, men det kräver ett helt annat fokus och det är inte för nu. Som mål under 2017 däremot… kanske det? 🙂 Huvudsaken är att jag hittar tillbaka till det som är bra med löpning, ett billigt sätt att få både motion och luft på samma gång.

Bjuder på två bilder från före passet, mördarlåren in full action (tightsen har en söm halvvägs på låret som ger det där ”vackra” fläskvecket) . 🙂 Ingen löparkropp att skryta om, men jag gillar faktiskt mina proportioner. Det finns förstås att ta av, men det är dumt att noja över det nu.

      

Idag är det avslutning på gruppträningen för terminen, FUNCTIONAL MOVES. Det låter det. 🙂