Passet igår var JOBBIGT. Kylan gjorde att näsan rann redan innan vi startade och snor = hosta. Jag är inte alls glad över kylan som nu dök upp, det förvärrar bara det hela. Det blir att hålla träningsfritt till på torsdag då nästa pass är. Jag börjar bli riktigt less på det här nu, jag vill ta ut mig utan att hosta upp en lunga eller två!
En annan tråkig insikt är att mitt vänstra lår börjat smärta lite igen på ett sätt som är allt för välbekant. Det lutar åt att en nerv är i kläm igen (meralgia paresthetica) och det absurda är att sist det hände mig hade jag också hostat väldigt länge. Då vägde jag visserligen mycket mer än nu, men det går ju inte att komma ifrån att jag väger för mycket även nu och övervikt förvärrar det hela. Dessutom bör man inte bära tajta kläder och även det stämmer in allt för väl. Jag går ju mest i strumpbyxor så här års och eftersom låren svällt upp i år har en del av dem antagligen suttit åt lite väl mycket. Nåväl, än är smärtan relativt anonym och hanterbar och jag hade inte direkt tänkt öka mer i vikt så det är ju sannerligen en extra bra morot att gå ner i vikt. Värre är att hitta lösa kläder tills det gått över, jag äger ju nästan inga byxor alls och de få jag har är tajta. Det är inte riktigt säsong för bara ben heller om man säger så… Tyvärr kan eländet även påverkas av för mycket stående, jag är verkligen inte alls sugen på att sätta mig ner (har stått upp på jobbet ett bra tag), men jag antar att nöden inte har någon lag, så nu har jag sänkt ner skrivbordet och satt mig. Har bara ingen lust med alla kommentarer som kommer att komma som ett brev på posten. Jag tror ju inte ståendet i sig har orsakat det hela (jag är på så många möten där vi sitter att ståendet i sig inte är så långt om dagarna), men det lär just nu inte hjälpa mig heller. Känns jätteskumt att sitta ner dock. Fast ett plus är att jag kan gömma mig mer bakom sidoskärmen nu. 🙂
Sist jag hade eländet brände till sist låret något fruktansvärt och jag minns att t ex när jag åkte buss och det skumpade till lite gjorde det så ont att jag höll på att svimma. Lika så nattetid om jag råkade vända mig eller en katt landade på låret. Så det är inget jag rycker på axlarna åt. Sist blev jag av med det genom att just gå ner i vikt och bära lössittande kläder ett tag. Stretch av höftböjarmusklen sägs också vara bra.
Nu kan man ju undra hur jag är så tvärsäker på vad det är, men förra gången googlade jag loss (min VC vill ändå aldrig träffa mig) och efter de obligatoriska ”Du är snart död”-beskeden hittade jag en bild som beskrev området för hudnerven och det stämde så löjligt bra in på var jag kände av det att jag inte trodde det var sant.
Nåväl, det taggar ju viktminskningsdrivkraften än mer och den biten känns bra så här långt. Som väntat behövde jag mer näring efter passet igår och min utgångna bar satt som en smäck och smakade inte konstigare än vanligt. Väl hemma åt jag kåldolmar med potatis och har med mig en portion till lunch idag också. 351 kcal är inte mycket för en god och lagom mättande middag.
Jag kaloribestämde alla mina pajer igår också (naturligtvis) och en del av dem lutar det nog åt att jag får halvera till lunch, om jag inte väljer att äta en väldigt lätt middag. Det är inte någon dum idé heller, med en extra sallad till är det faktiskt en ganska lagom lunch, paj mättar bra. Räkpajen jag gjorde ligger på hela 872 kcal, det är solklart värstingen i gänget. Inte ett dugg förvånande heller, som om den inte var fet i sig hade jag även i en burk majs som utfyllnad. 🙂 Men jag vägrar snåla in och leva på lightprodukter och gurka. Då drar jag hellre ner på portionerna. Jag behöver inte så mycket mat som mina ögon tror, jag blir mätt ganska snabbt – om jag känner efter. Tyvärr har jag åter igen snöat in på att känna mättnad med ögonen och då ökar också vikten. Jag räddas lite av att jag tränar så pass som jag gör + att jag är hyfsat vettig på arbetsdagar, men det sticker snabbt iväg om jag inte ser upp nu. Jag hade ju inte trott att jag skulle vara så nära 80 vid starten av året. Det är läskigt hur snabbt det kan gå och hur mycket sommarsemestern förstör. Snittvikten för första halvan av 2016 var 76,4, andra halvan var 78,5. Om jag ser till statistiken jag har är jag mellan 1,5-2 kilo tyngre andra delen av året. Enda undantaget är första året då jag gick ner (naturligtvis) och 2014 då jag var väldigt viktstabil, men tyvärr med andra delen av 2013:s siffror. 🙂
Sedan ska jag inte sticka under stol med att 2016 var ett riktigt skräpår viktmässigt. Jämfört med 2015 var medelvikten nästan hela tre kilo mer (77,5 resp 74,6). Inte godkänt någonstans. Idel röda siffror, precis som 2014.
Men det är vatten under bron och nu har jag preparerat min kära vikt-excelfil för 2017 och en nyhet för i år är att jag tänker mäta mot målveckovikt igen. Värdet har alltid varit där, men legat statiskt på 70 sedan ”målgången” 2011 och det är ju ingen direkt pepp när jag numer är ljusår (ja, 10 kilo kan kännas så) från att vara där. Jag mäter ju också uppskattat antal veckor kvar till mål baserat på det och sista resultatet för 2016 var att jag var 196 veckor från mitt mål, vilket känns ganska oöverstigligt (i synnerhet eftersom den siffran bara ökat år för år). Så jag startar därför året på målvikten 80 istället och trappar ner med 0,2 per vecka, med uppehåll över sommaren. Skulle jag nu följa min tänkta målkurva ska jag då ligga på 75 kilo och det är varken omöjligt eller hälsovådligt. Och skulle det nu skita sig alldeles reviderar jag takten under årets gång, det enda som jag vet säkert är att jag inte tänker noja eller svälta mig.
Så, nu kör vi!
Senaste kommentarer