Då var jag igång på allvar! Årets första vägning (77,9) var en trevlig siffra som så, men faktiskt också lite läskig eftersom jag sedan semesterns start inte haft lägre siffra än så. Jag vill ju helst inte fortsätta 2016:s vikthambo där jag pendlade mellan 78-79 kilo vareviga vecka, jag vill se klara resultat nu och det blir verkligen upp till bevis veckorna framöver.
Jag tog färska mått i morse också och de var inte så roliga, även om jag är rätt säker på att de mått jag ökat lite på sedan sist handlar om att jag idag valde att vara hård mot mig själv och inte dra åt så hårt. 🙂 Känns mer ärligt att börja där för året. Och även om jag naturligtvis saknar att se (och känna) mina personbästa resultat är det ändå fortfarande långt till de hemska måtten från 2010. Jag startade då med ett lårmått på 66 cm, det är inte att leka med! Armarna var 36 cm av rent fett och höftmåttet läskiga 121 cm. Dessutom var både midja och underbyst tresiffriga (100 resp 101), det är ju helt galet! Tyvärr mätte jag inte bredaste stället på magen förrän långt senare då jag var nere på 70,7 kilo (då var den 89 cm och jag kände mig jättesmal, midjan låg då på 72 cm som jämförelse), men jag kan ju bara tänka mig vad den låg på då… Troligen minst 111 cm.
Jag hoppas få se bra mätresultat så småningom, men det gäller framförallt att ha tålamod nu och hitta en balans som jag också kan leva med i längden.
I morse letade jag lösare byxor över låren och svor tyst åt det faktum att flera par inte går att knäppa längre (åtminstone inte utan väldigt mycket våld + andnöd) och att samtliga spänner på över låren. Jag fick till sist hämta ett par från smutstvätten, men även de sitter åt lite mer om låren än jag velat just nu (sett till nerven då). Tyvärr har jag väl rensat ut alla pösiga byxor (jag klär ju inte i det alls eftersom jag är så bred över höft och lår- oavsett vikt). Tur att det snart är långhelg, jag hoppas jag har några mjukisbrallor som inte är så tajta. Annars får jag gå omkring och frysa i mina boxarshorts… 🙂
På lunchen idag testade jag att äta en halv köttfärspaj (dvs 320 kcal istället för 640 kcal) och det var inga som helst problem med mättnaden. Jag fyllde ut andra halvan med en enkel sallad. Just att dela upp mål var en riktig framgångssaga på VV-tiden, lite synd att jag tappat det mesta av det tänket. Men nu är jag tillbaka. 🙂 Det finns ju en annan klar fördel med att äta mindre och oftare och det är att man ganska snart inte fixar att frossa, kroppen vänjer sig snabbt. Vilket visserligen gäller lika mycket åt andra hållet – dessvärre. Men bara för att jag rent fysiskt kan överäta mår jag ju inte bra av det. Jag vet att det optimala för mig är att äta precis så mycket så att hungern stannar av och sedan vänta in mättnaden och det krävs betydligt mindre för att nå dit än vad ögonen någonsin tror. Det är egentligen så himla enkelt, ät långsamt och fokuserat och kroppen kommer att tala om när det är stopp. Men jag har hela livet kastat i mig mat och låtit ögonen styra och då blir det fel på alla fronter. Dessutom mår inte magen bra av det.
Men det är också viktigt att få i sig bra saker, det skulle t ex inte fungera att äta väldigt kalorisnålt och näringsfattigt (går alltför ofta hand i hand, vilket dietmetoderna talar väldigt tyst om). Jag hade t ex kunnat äta bara sallad för 320 kcal idag och antagligen till sist mått fysiskt illa av mängden, och absolut inte mått bra av det. Nu har jag istället fått i mig lite av allt och det tror ju jag personligen är det bästa.
Sedan tror jag också att det är helt ok att äta mer under hungriga dagar (likaså mindre de dagar jag inte alls är hungrig), kroppen vet bäst. Jag tror inte ett skvatt på att låta kroppen lida. Ja, så länge som man kan skilja på äkta och falsk hunger då. Jag är tacksam att jag har lärt mig det under åren, det kommer vara mig till gagn nu. Att jag slutat lyssna på kroppen är naturligtvis urkorkat, men jag har tack och lov inte glömt hur man gör. 🙂 Jag är tacksam för mina många år av egen hjärntvätt, allt har inte varit helt bortkastat!
Jag måste också vara väl förberedd på att jag inte kommer att se samma resultat nu som jag gjorde då, det är en sjujäkla skillnad när man passerat fyrtiostrecket och det blir till på köpet lite värre för varje år.
Men än är jag hoppfull. 🙂
Ja, då skulle du bara vet hur det är när man passerat 50-strecket ha ha 🙂 Men om man tränar och upprätthåller muskelmassa får man tack och lov lättare att förbränna än annars, det har jag märkt. Och så verkar kroppen bli känsligare för vätskepåslag… iaf min…