Dagens vikt på 80,9 var som sagt lite av en kalldusch (även om jag förstod det innan jag steg upp, kände mig gigantisk). Eftersom jag vägde 80,7 igår hade jag iskallt räknat med antingen nollresultat eller ett litet minus eftersom jag nästan alltid brukar gå gradvis neråt på vardagarna.
Jag är onekligen i en blobbperiod just nu. Magen ser riktigt svullen och tråkig ut och låren slår ihop. 🙁 Det är lätt att kasta in handduken i de här lägena. Men jag försöker trampa på och hålla huvudet över ytan.
Funderar på om en bov i dramat kan vara allt vitt bröd som jag ätit på sistone. Vi talar kritvitt bröd, utan minsta nyttighet. Det sjuka är att jag inte ens gillar det, det var av ren snålhet. Jag måste bli bättre på snabbluncher som inte är vansinniga kolhydratsbomber.
Sedan är det ju faktiskt så att om jag rannsakar mig själv så har jag ju slarvat lite både i helgen och i veckan, så helt förvånande är det ju inte… Men jag är inte van och definitivt inte bekväm med denna degmage! Att jag är 42 har säkert en del i det hela också…
Jaja, inge mening att sura över det nu. Jag har i alla fall fått till tre pass hittills i veckan, varav ett på löpbandet idag där jag knaprade in ytterligare kilometer till Lidingöloppet. Jag lyckades springa på 10,5-tempo, men fick åter igen ta en hel del avkylningspauser. Skulle ta en på slutet när det var fem minuter kvar, men just då stod två killar vid kranen och babblade loss och jag ville inte tränga mig mellan dem med min stank så jag sprang hela vägen in i mål, vilket var asjobbigt men bra för hjärnan. Jag har svårt att hålla i av mig själv, löpband är för lätta att kliva av. Egentligen hade jag planerat att springa ute idag och hade kläder med för det, men solen som retats tidigare i veckan syntes inte till och det var regn i luften så jag mjäkade ur. Men det känns som att jag kom framåt idag trots allt. Om jag bara kunde sluta få panik över värmen… Jag skulle vilja ha en ishjälm på mig.
Jag funderar lite på att testa utelöpning på fredag om vädret är roligare. Det är ju normalt min SomaMove-dag, men vi har ett möte som krockar som jag valt att prioritera. Men eftersom det är höstlov är tränaren på gruppträningen ledig, så SomaMove-ledaren hoppar in för honom i morgon på lunchpasset, så jag får min dos Soma ändå. Vi får väl se vad kroppen säger på fredag. Orkar den inte springa kan jag alltid köra lite FuncGym, det var evigheter sedan.
Passet i måndags hölls av en av tjejerna jag tränar med. Det var väl ett kul upplägg i sig med cirkelstationer, men tiden räckte inte till (tror uppvärmningen blev för lång) och vi blev utkastade ur salen innan vi hann klart sista varvet. Det kändes därför inte riktigt som att jag gav mitt bästa, jag hade nästan kunnat ta ett pass till! Lustigt nog kändes det likadant på HIIT-passet dagen efter, vilket definitivt inte brukar vara fallet. Tyvärr är det inte så att jag plötsligt blivit galet tränad heller, det är snarare lusten som tryter, vilket skrämmer mig lite. Jag brukar annars gilla den här tjejens HIIT-pass, men det var en del övningar som var alldeles för svåra för mig och min degmage + att jag emellanåt hade hemsk huvudvärk vilket också gjorde sitt (linser som bråkade, naturligtvis enda dage jag inte hade glasögonen med mig). Men jag hoppas att det bara är tillfällig höstlovshicka. Jag är just nu lite anti allt eftersom jag känner mig så plufsig och tung. Men att stanna upp hjälper ju sannerligen inte. 🙂 Jag behöver en spark därbak. Som tur är har mannen startar upp så smått igen och det kan vara just vad jag behöver.
Har de senaste dagarna läst igenom gamla dagböcker från 2001-2002. Intressant läsning i sig och jag tror att jag ska krama om min man lite extra i helgen. Han hjälpte mig verkligen ut ur en ond spiral av depression och självskadebeteende. Jag var verkligen en helt annan person 2001, en ganska odräglig sådan som dessutom mådde dåligt både fysiskt och psykiskt. Det var även då jag vägde som minst i mitt vuxna liv (gick på idiotdiet som bestod av löjligt lite mat) – vilket säger en del. Jag var verkligen inte i bra form. Nu när jag läser ser jag ju att jag hade ont i kroppen hela tiden och sov alldeles för lite och mådde skräp konstant. Dessutom festade jag kopiöst och var rätt destruktiv överlag, toppat med att jag dessutom rökte. 🙂 Henne vill jag aldrig vara igen. Usch. Jag blev faktiskt lite chockad av att läsa det. Dessa texter låg dessutom ute offentligt på den tiden och jag är förvånad över att jag outtade mig så in i bomben. Tala om att söka uppmärksamhet. Jag hade en ganska stor bekantskapskrets på den tiden också, ett konstant fikande, biobesökande och festande. Kul på ett sätt, men inget jag skulle orka med idag. Väldigt få av dem har jag kontakt med idag, några få finns på FB typ. Men det är inget jag lastar någon för, jag ser inte på vänskap på det sättet. It takes two to tango och jag är dessutom rätt hopplös att vara vän med. På den tiden bodde jag dessutom i Lund liksom mina vänner och då var det lätt att umgås spontant. Jag har aldrig riktigt gillat att planera sådant och jag är heller inte mycket för att umgås hemma, jag vill ses ute. Vilket är svårt när man bor som jag gör. 🙂 Sedan är jag inte så social av mig idag, tycker det är rätt gott att dra hemma och bara bekymra mig för mannen och katterna. Mitt 26-åriga jag hade svimmat. 🙂
Har en ny klänning idag som är så varm och gosig! Jag hoppas den håller i tvätten också, i så fall blir det en ny favvis. Fast jag var lite korkad i morse och tog ullstrumpbyxor till, vilket gör att klänningen fastnar hela tiden. Jag har varit galet frusen den här veckan, minusgraderna i måndags snodde all värme ur mig. Just nu är det dock milt och regnigt, ser inte fram emot att ta mig hem i vinterjacka + ullstrumpbyxor… Ser inte ut att lätta heller.
Bloggen blev klar i förrgår och det var en riktigt skön tyngd att lyfta av ryggen. Igår karvade jag en extra pumpa, sträcksåg fem avsnitt av den nya Star Trek-serien och avslutade med att se några tips&tricks-videos om Lightroom från Moderskeppet. Tror nog att jag så småningom hittar ett sug att kicka igång fotoboksskapandet, men jag behövde en paus. Idag blir det inte heller något fotopilleri, mannen jobbar dagtid idag så vi lär se i kapp serier tillsammans och käka middag ihop.
Igår vaknade dock ett annat sug till liv, råkade hamna på en sida där någon virkat en Oogie Boogie och den var hur fin som helst och jag skulle verkligen vilja göra den! Det är EVIGHETER sedan jag höll i en virknål. Väntar även på penslar så att jag kan börja på mina paint-by-numbers, men Adlibris är segare än kola… Sedan har jag ju diverse julbroderier som väntar på att jag ska ”ha tid” för dem. 🙂 Jag har att göra för några livstider framåt om jag bara vill. 🙂
Se min tidigare kommentar, tror höstmörkret gör saker med oss – får oss att grotta ner oss, lagra fett och vänta ut vintern omgivna av ett skyddande hölje av hull haha 🙂 Kolhydratsug brukar också kunna uppstå som svar på brist på ljus. Tror det är smart av dig att välja utelöpning, om vädret tillåter, för det lilla dagsljus som finns så här års, behöver man verkligen. Tänk så skönt det är att hitta den där Personen, som älskar en, som omfamnar en med brister och fördelar, som älskar just DIG och ingen annan, för vilken just DU kan vara den enda och den som h*n verkligen vill ha i sitt liv. Det är en stor lycka att ha en sådan person i sin tillvaro 🙂