Piller, sug och velighet

Just nu rusar visst tiden iväg. Typiskt hösten. Förra veckan var jobbet lite mer stressigt än vanligt också och det gjorde att en gammal bekant kom på besök och jag var lite för sen med att mota bort honom. Jag talar om min munherpes som blommade ut i samma sekund som jag petade i mig min receptbelagda medicin och jag svor lite åt att jag var så snål, jag kände darret i läppen långt tidigare. Så här års är det dock svårt att avgöra om det är munsår eller torrhet som orsakar det och eftersom jag haft så svårt att få tag på mina piller är jag dumsnål ibland.

På fredagen försökte jag förnya receptet via Min Doktor, men näpp, det gick ju inte för sig. Det var ny konsultation som gällde för den åkomman och jag kände irritationen välla inom mig. Om jag ska betala 250 kr varje gång jag vill ha påfyllning kan jag lika gärna försöka via VC istället. Först tänkte jag ringa den VC som jag är skriven på och se om det gick att boka en tid, men så slog det mig att man kanske trots allt kan gå till en VC i ett annat landsting, hade nämligen en kollega som nyligen tog blodprov och han hör inte heller till Kronoberg. Så jag kollade med honom och ringde sedan Älmhult VC. Sköterskan jag pratade med tyckte jag skulle komma på deras öppna mottagning och när jag snällt påpekade att jag inte hör till Kronoberg mumlade hon lite om att det främst var för dem som gör det, men sedan sade hon också att man ska kunna söka vård överallt och att hon förstod mitt dilemma och så gav hon mig tips på vilka dagar som de har det lugnare. När jag sedan undrade om jag behövde ha ett skov när jag är där tyckte hon att jag ändå skulle försöka komma samma dag. Jag gjorde ett första försök, men det var som om vädrets makter var ute efter att döda mig, det vräkte ner iskalla isspikar från skyn och jag frös så jag skakade efter tio meter. När jag dessutom insåg var det faktiskt låg + att jag glömt min plånbok på det gav jag upp… Jag var ursinnig. 🙂 Men så lugnade vädret ner sig lite efter en kvart eller så och jag kände att det är nu eller aldrig. Jag visste att det nu skulle betyda att jag missade min älskade Soma Move, men jag visste också att det här var min chans. Jag behövde inte vänta allt för länge heller och ironiskt nog hade jag hunnit med Soma Move också om jag inte varit så mjäkig första gången jag knallade iväg. En bra spark i ändalykten där vad som händer då jag gnölar. Jag fick faktiskt mitt recept också (tror jag åtminstone, har faktiskt inte kollat än), även om det satt hårt inne hos sköterskan. Men hon gick till sist och frågade läkaren och det gick för sig, men jag skulle helst låta det bryta ut ibland så att kroppen förstod att bekämpa det. Jag lovade det, fast tänkte tyst för mig själv att kroppen haft 36 år på sig att vänja sig + att hon (som alla andra) tipsade om krämen Anti som aldrig gjort ett dyft för mig. Fattar inte att de är så rädda för att skriva ut medicinen, man kan tro det är kokain jag tar. 🙂 Min fd kollega får det utan knot och har lindrigare än jag. Men överlag var de faktiskt både trevliga och snälla, jag kanske skulle skriva mig hos dem istället.

Helgen har varit skön och förlösande. I lördags kväll skickade jag in den sabla fotoboken och lättade mentalt tio kilo. Igår storstädade vi huset + att jag organiserade om en hel del i köket för att det ska se mindre stökigt ut. Det gör mycket för mitt inre lugn märker jag, har varit harmonisk sedan dess. Nojade inte ens i morse över att jag råkat sabba ett vinglas i nya diskmaskinen (en spricka, tack och lov inget löst).

Kosten då? Tja, det är väl med tvekan godkänt ändå. I synnerhet med tanke på att vi dövade det mastodontsug som vällde över oss igår och som hade kunnat sluta med en bilfärd både till affären + pizzerian… Fast det var inte perfekt heller, i lördags hade vi sedan innan sanktionerat att vi skulle hämta feta burgare till lunch och vi tog dessutom varsin milkshake på det! På kvällen körde vi tack och lov på betydligt hälsosammare mat, rotsaker i ugn + ångkokt torsk. Igår blev det kyckling i lergryta till lunch och då ostknäcke till middag/kvällsmat (istället för pizza och ett berg av onyttigheter).

Jag vet inte riktigt hur jag ska planera denna vecka motionsmässigt. På fredag kommer mamma och pappa vid ettiden och jag ska förbereda maten kvällen innan så att det går snabbt och enkelt. Däremot velar jag om hur jag ska göra den dagen. Smidigast och mest effektivt är att jobba hemma såklart, då kan jag starta tidigt och sluta vid ett utan att ha förlorat så mycket tid. Men det betyder att jag missar ännu ett pass Soma Move. Dessutom kommer jag att missa en hel del pass senare i december. Det känns ju sådär. Alternativen är att antingen ta mig hit på fredag och åka hem efter passet eller att stanna sent i morgon och ta passet kl 17. Inget av dem känns riktigt bra. Bäst är i så fall alternativ två, men då blir det sen hemkomst i morgon (tåget går först 18:26) och jag har ärligt talat inte jättelust att missa värdefulla hemmatimmar med egentid för pyssel nu när jag äntligen kan göra vad jag vill. Plus att det är att be om tågförseningar/inställda tåg. Ursäkter, jag vet, men ibland behöver man faktiskt tänka på annat för sitt välmående också. Det är ju inte så att jag inte motionerar i övrigt heller.

Hoppla, idag gick brandlarmet för första gången sedan jag fick min väst och vi var två i ”räddningsstyrkan” som var här – inte helt oväntat. Vet inte riktigt varför de andra två valde att gå med, de är nämligen i princip aldrig här. Det gick hyfsat i alla fall, svårast var att få jackan ur fickan. 🙂 Ja, och så fegade jag vid dörren ut också och slet inte loss förseglingen. Nu vet jag till nästa gång att man får ta i av bara den. Larmet utlöstes visst av en diskmaskin på kontoret bredvid, ångan hade slagit upp.

Beställde ett par skor i lördags på Single’s Day-rea, man kan tro att jag är helt galen. Men faktum är att jag letade fram förra årets skoinköp (beställde en drös innan jul på Zalandorean) och det första paret höll på att ta död på mina fötter! Jag hade så ont att jag fick ta av dem i bilen på väg hem från storhandlingen, det säger en del. Det galna är att det är ett par Rieker, men jag har märkt innan att det inte är mitt märke. Det är som att fötterna hamnar snett i dem och att de kläms fast på ett riktigt obehagligt sätt. Vet inte om det är lönt att försöka sälja dem, storlek 41 brukar sällan vara så gångbart. De andra paren är heller inte mycket roligare. Ett par är alldeles för trånga med den sula jag har i dem nu, ska testa att byta den och se om det hjälper, annars är det kört. Det tredje paret är mer snygga än bekväma och har rätt hög klack på det så de är ju bara för speciella tillfällen då det är kallt. Slutligen är det ett par höga grå stövlar som jag testar idag och som jag trodde skulle klämma mer än de gör- Hittills går de oväntat bra, fast en tunn sula hade inte skadat. Jag behöver flera par att byta mellan. Kängorna jag köpte tidigare i år på rea (Green Comfort) är visserligen helt underbara, men passar bäst till klänning/kjol. Plus att jag lär köra slut på dem i år. Jäkla fötter!

Vikten är där den brukar vara så här i veckan (dvs över 80) och jag tror inte på några under till på onsdag, det lär vara som det brukar. Jag känner mig ändå bättre till mods nu och den värsta ballongmagen är i alla fall borta. Idag har jag även pressat mig i ett par nya jeans i stl 40 (ok, det är visserligen KappAhl-40, men ändå) som jag hittade i en låda igår med lappen kvar… Har även en ny tröja som jag också fick klippa bort lappen på (fast den mindes jag 🙂 ) Ack, detta klädkaos. Byxorna är väl på gränsen, men samtidigt töjer de antagligen ut sig lite till efter någon dag. Jag är ju sådan knäppgök som hellre får andnöd än rumpklyka. Sedan måste jag ändå påpeka att mina mörkblå Magic-byxor hade jag på mig nästan hela förra veckan, och de satt skönt till skillnad från då jag fick hem dem (och vägde mindre). Så jag må ju väga en del, men det är i alla fall inte helt hopplöst.

Dagens lunchpass var 45 minuter med en pilatesboll, där sista delen var stafett. Roligt pass, men tyvärr var det en som skadade sig under stafetten. Kan ha varit ännu ett ledband som rök. 🙁 Alltid lika tråkigt när det händer.