FREEEEDAG!

Fredag igen då, jösses så skönt det ska bli med helg och sovmorgon!

Igår fick jag äntligen prova på release 14 av Soma Move och det var roligt, men svårt. Som det brukar vara med nya releaser. Det underlättade inte heller att vi var i den lilla salen och jag var hoptryckt i ett hörn så att jag riskerade slå i väggen i vissa rörelser. Några övningar kommer att kräva ett par gånger innan jag begriper mig på dem, det tar mig alltid ett tag att få kroppen att fatta det jag ser logiskt. 🙂 Men det är det som är charmen med Soma Move.  Idag är det dags för ett pass till, får se vilken release han väljer då. Han skickade även ut att nästa vecka är det extrapass på både måndag och torsdag, så jag vet ju vad min träning blir då. 🙂 Visserligen är jag sugen på HIIT på tisdag också om det har startat, men fyra lunchpass är ok om jag mår bra i övrigt. Jag gör det ju inte av något slags tvång, jag tycker verkligen det är kul.

Jag har hittat nästa virkmönster och nu hänger det på om jag har rätt garnfärg hemma. Hoppas! Det är rätt skrikiga kulörer så risken är att det inte finns, då får jag försöka diskutera sansat med mig själv vad jag ska göra. Garn ska INTE handlas nu, så är det bara. Det jobbiga är att mina garnlådor ligger i min LEGO-garderob – LÄNGST ner… Det betyder att jag måste lyfta ut allt jag har (och det är en del) för att nå dem. Hoppas jag kan pussla tillbaka allt igen. Säger en del om min överkonsumtion, host host. 🙂 Kan ju vara idé att samtidigt sortera ut det LEGO jag kan tänkas skiljas från.

Mitt köpstopp går ju annars lite sisådär, igår lade jag en liten beställning på Adlibris eftersom de nu har en drive på hälsoböcker och en av titlarna om mindful eating som jag har haft i lådan hela hösten var med där. Nästan halva priset, det gick inte att motstå. Jag måste även bestämma mig om jag ska unna mig PS4-spelen som är på rea tills i morgon och som om inte det är nog såg jag att de nu rear en annan spelserie som jag väntat länge på. Gah! Men visst, jämfört med andra månader är jag väldigt återhållsam, man få vara glad för det lilla. 🙂 Det kanske slutar med att jag får deala med mig själv att för varje litet köp måste en sak ut till försäljning.

Besöket på BK igår blev bättre än väntat, pg av ett mindre missförstånd mellan mig och mannen struntade vi i menyer och tog två burgare var istället. En vegetarisk och en med kyckling. Ohemult med kalorier ändå såklart, men det struntar jag blankt i. All hämtmat är ”dålig”, men ibland tycker jag det får vara ok ändå helt enkelt. Jag har inte orken att alltid käckt stå och laga superhälsosamma matlådor i mängder. Dessutom är jag rätt trött på att planera matintag på det sättet. Jag har sex pajer i frysen som nu är för gamla och isiga och som ska kastas bara jag får ork till det, vad var meningen med det slitet? Jag tycker naturligtvis om att ha matlådor, det är inte det jag säger. Men att maniskt planera så in i minsta detalj och lägga pengar och tid på det och så slutar det med att jag ändå ratar det – det är inte ok. Jag SKA jobba stenhårt i år med att äta mer för behov. Jag dör t ex inte av att äta ostknäcke och fil till middag nu och då. Jag behöver inte festmåltider vareviga dag. Jag köpte proteinpannkakspulver i höstas för att det var på rea och såg intressant ut. Har jag öppnat någon av burkarna? Nix. Varje gång jag varit ensam hemma och verkligen skulle kunnat passa på att steka mig ett par och ha som middag/kvällsmat har jag tyckt att det var för ”trist”. Mycket för att demonen talat också, naturligtvis. Det är ju en sak om de smakar urk, då är det ok att rata dem. Men jag har inte ens provat. Det SKA jag göra nästa vecka. Fördelen där är ju också att de är ganska kalorisnåla, så då kan jag utan problem äta en lätt kvällsmat också om det behövs. OM DET BEHÖVS, som sagt.

Planering är för mig ett tveeggat svärd när det gäller just kost. Naturligtvis är det bra att planera och vara förberedd så att jag inte kommer hem dödshungrig utan minsta idé om vad jag ska äta. Men jag behöver inte detaljplanera vareviga sekund för det. Jag har stora bekymmer med att jag äter för att jag kan väldigt ofta, och för detaljerade planer vill leda till att jag trattar i mig mat som jag inte behöver ”för att det är planerat så”. Jag är lite lustig där, jag kan har en gigantisk skål godis bredvid mig en hel dag utan att ens fundera på att ta en bit. Men om jag räknar kalorier eller liknande och ser att jag har utrymme kvar och planerar in att ha ett trevligt kvällsmål – då går jag bananas. Det är ostbitar och finn crisps och knäcke och liknande och även om det kanske inte är superkaloririkt eller dåligt blir det sammantaget det för mycket och framförallt triggar det mitt huvud att överäta i andra situationer också. Det är min största ”bugg” om man så vill. Jag är så förstörd av alla år med dieter och skamkänslor att jag har svårt att äta något extra ”av mig själv” om jag är riktigt jäkla hungrig. Det händer då och då på jobbet t ex att magen skriker efter lunch och har jag ingen frukt att tillgå så låter jag hellre magen knorra ljudligt än att jag tar en skorpa eller två, ”för att det är för mycket kalorier”.  Jag kan inte sära på ”stilla akut hunger” och ”okynnesäta”. Det är stor skillnad på de två trots allt. Om vi sedan svänger på det hela och jag t ex har med mig ett mellanmål på jobbet, då kretsar större delen av dagen åt att kolla av konstant om det är dags att äta det nu. Tills jag äter det bara för att, för att jag kan. Det är så galet när jag ser det i skrift, men det är precis så jag tänker! Jag är så triggad av mitt nästa mål att jag försöker tvinga mig känna hunger.

Mannen är en klassisk normalätare, han lämnar nästan alltid en liten slatt av det han mumsar på eftersom han är tillräckligt mätt vid det laget. Jag förstod inte ens beteendet först, jag trodde det var någon slags noja att inte äta det sista. Så jäkla buggig är min hjärna!  Jag testade ett tag att själv lämna en bit av allt jag åt, bara för att se hur det kändes. Jag nästan sprängdes. 🙂 Det är något jag ska ta upp igen i år för övrigt, det är så nyttigt för mig att verkligen känna att världen inte går under för att jag lämnar sista tuggan.

Jag kan fortfarande inte riktigt förstå varifrån detta beteende kommer, men en del har så klart med uppväxten att göra och att man ”skulle äta upp”. Skolmatsalen lade en smått fantastisk grogrund för mina ätstörningar, den skulden tänker jag inte ta ifrån dem. Men det kan inte vara hela förklaringen, det jag känner är ju ren otrygghet inför det faktum att jag inte ska få tillfredsställelse av min sista tugga, inte skräck att bli åthutad. Hade jag vuxit upp i ett fattigt hem under tuffa förhållanden hade jag förstått det, men jag har aldrig haft ont mat och alltid haft fri tillgång. Det tål att tänkas på…

Andra fall där jag äter för att jag kan är när mannen har något sug eller liknande och jag inte har det, men ändå vackert sitter där och moffar i mig av något slags snedvridet rättviseskäl. Min man är mer kakmoster än vad jag är och det är inget problem för honom, eftersom han äter normalt och har plats för sina sötsaker. Medan jag sitter och äter saker jag inte alls är sugen på och i vissa fall inte ens skulle vidröra om jag var ensam – hur galet är inte det? Däremot bär det mig emot att hämta något som stillar mina sug om inte mannen har dem. Det är helt galet. Jag har faktiskt varit med om kvällar då min mage knorrat, men jag varit benhård. Så ser jag mannen slinka ut i köket och komma tillbaka med ett knäckebröd i munnen och hela huvudet håller på att sprängas i bitar eftersom det slår ut alla mina konstiga regler och jag inte längre vet vad som gäller. Rättvisetänket jag har är också konstigt, jag var ensambarn så jag har aldrig fajtats med syskon, Men jag har alltid haft det här tänket, redan som riktigt liten.

En annan absurditet jag gör är att jag smygäter. Det behöver jag i alla fall inte fundera på var det kommer ifrån. 🙂 Jag kan stå i köket och moffa i mig rester när jag vet att jag är ensam och det stör mig att jag gör det. Ett tag försökte jag med att varje gång det hände ropa till mannen att jag stod och åt, för att visa för mig själv att inget skulle hända. Det fungerade ganska bra, men jag jobbade inte igenom det tillräckligt för att det skulle få fäste (även om jag har blivit aningens bättre). Så länge som jag känner minsta form av skam kopplat till mat har jag mer jobb att göra.

Jag har att göra med andra ord. 🙂 Men jag känner mig riktigt taggad. Jag behöver inte starta från ruta ett trots allt, mycket har jag masserat fram tidigare och jag vet även bra terapimetoder för det, det handlar bara om uthållighet och rätt fokus.

Jag har ett mantra för det här i år, ”Less is More”. Det betyder inte att jag ska äta minimalt med mat eller dra ner till 800 kcal eller annat trams, utan det handlar om att mentalt sluta överarbeta allt som gäller kost. Är jag hungrig – ät. Fundera inte så mycket på vad eller när eller hur. Det gäller inte bara kost heller, det gäller hela min attityd till livet. Men det ska jag gräva i mer en annan dag. 🙂

 

---

Det var Release 14 idag också efter att vi fått audiens i den stora salen. Härligt. 🙂 Klara framsteg från i går redan, det känns bra. Min rumpa lär tala om att den lever i helgen… Hade redan känningar från igår och idag tog jag svängarna mer.

Och jag lämnade en del av min medhavda sallad högst frivilligt, yay! Jag är lagom mätt nu. Sedan fick jag i ärlighetens namn bra hjälp av en övermogen avokado + att det är fjärde lunchen i rad jag äter liknande sallad… 🙂 Köpte två storpack ruccola och spenat på nyårsafton eftersom det var allt de hade som var färskt och jag försöker att inte slänga mat i den mån det går.

Dags att ta helg!