Kunde inte motstå att väga mig idag också och det var en välkommen syn. Ingen inledande 8 för första gången på jag vet inte när! Jag vet att det är i svallvågorna av min snåla vecka och att det kommer att hoppa upp igen, men ändå!
Jag funderar nu på hur jag fortsätter rida på den här vågen. Än så länge känns det rätt behagligt nämligen och jag har ingen lust att balla ur bara för att jag kan (= dietbetet tog slut), jag gillar känslan jag har nu. Igår skruvade jag ändå upp det lite, först drack jag min smoothie, sedan två knäcke med pålägg + grönt, sallad med kycklingskivor och grönt, ugnsbakad lax med potatis och hollandaisesås + lite tillbehör och på kvällen knorrade det lite efter kaffet så jag tog två linskakor med bregott på. Kring 1400 kalorier enligt Lifesum, så det är ju ingen svullarkost förstås, men ändå. 🙂 Jag var behagligt mätt hela dagen, nästan lite för mätt efter den goda middagen som jag i all ärlighet åt aningens för snabbt pg av väldig hunger. Hade behövt den där bananen på eftermiddagen som inte hanns med.
Lite sugen är jag att haka på VV igen, jag är nyfiken på nya programmet och tänkte kika runt lite i FB-grupperna nu för att få en tydligare uppfattning. Jag har saknat gemenskapen jag hade på tiden jag var med, man kommer inte ifrån att den biten är väldigt stöttande och roande. Jag brukar envist hävda att oavsett vad man väljer är det inte metoden som gör jobbet, det är du själv. Jag ser metoder som ett hjälpmedel så att man inte måste göra precis allt själv. Det funkar att räkna kalorier slaviskt, men det är jobbigt och tråkigt och dessutom bör man inte bara stirra sig blind på kalori för kalori utan även sammansättning, vad just min kropp mår bra av etc. Visst är det i grunden så enkelt att man inte ska äta mer än vad kroppen förbrukar, jag är inte en person som tar på mig offerkoftan och snyftar om gener och annat och jag vet att det inte är magi inblandat. Jag vet att jag har lättare att bli överviktig än många andra, men det betyder inte att jag måste vara det. Det är inget hemligt monster i min kropp som drar in fett och skräp när jag sover. Samtliga extrakilon jag burit genom livet har varit skapade av mig själv och en dålig kost.
Sedan är dietmetoder religion, alla blir frälsta av olika saker. Det jag alltid gillat med VV är enkelheten, de tar genvägar som jag gillar (och som andra diet-bokstavstrogna hatar). VV är också lättare än många andra metoder att anpassa till sitt eget tänk eftersom inget är ”förbjudet” och trots att de byter format titt som tätt brukar det vara samma grundtänk. Jag har haft koll på VV ganska många år via min far och jag har en receptbok hemma från 80-talet som har mängder av kalorisnåla recept anpassat till det rätt knöliga formatet de hade då. Det som slår mig när jag läser dem är att det är på gränsen till svält, vilket var melodin för den tiden. 80-talet var fastans och späkandets årtionde. Så jag är inte lika kritisk som andra till att VV utvecklar sitt koncept efter rådande rön, utvecklingen går ju ändå framåt. Sedan förstår jag de trogna VV:are som haft framgång med ett koncept, det är jobbigt att ställa om allt och kanske inte heller se de resultat man vill. Men jag kan inte riktigt se det så, det är ett hjälpmedel trots allt och det är jag själv som känner min krop mest. Om ett program tillåter mer av sådant som inte funkar för dig, låt bli det. Och om det blir för meckigt och metoden slutar vara ett hjälpmedel, byt.
Jag har haft stor ”framgång” med ren kaloriräkning, mindre framgång med kaloriräkningsmetoder som Viktklubb och LifeSum och liknande. Det betyder inte att VK och LS är dåliga, men jag tappar väldigt snabbt intresset för dem. Att min egen kaloriräkning fungerade berodde såklart på att jag överdrev det + att jag åt oerhört enkelspårigt. Det är jobbigt att räkna på molekylärnivå, så jag gick runt på max fem-sex rätter, alla löjligt fettsnåla dessutom. Jag gick ner massor i vikt, men mådde dåligt och höll på att ramla rakt in i en allvarlig ätstörning. Jag blev rädd för mat. Jag har ett starkt minne från den tiden, mamma var på besök och hade med sig en liten räksallad som hon gjort. Oerhört kalorisnål i sig med lättfil som dressing, men jag kunde bara tänka på riset som var i och hur fet jag skulle bli. Ätstörning någon? Tack och lov var jag student och inte främmande för att festa loss och kombinationen lågkalori och alkohol funkar inte så bra och festprissan i mig vann till sist över den ätstörda donnan. Plus att jag var rejält trött på kaloriräkning.
Jag gick så småningom upp allt igen + mer därtill, men körde någon ny idiotomgång år senare med samma resultat. Jag var smalare än jag någonsin varit, men knappt vid liv. Notera att jag fortfarande var ”stor”, dvs i övre BMI-spannet för normalvikt. Men jag levde på luft och mådde därefter. Det var inte hållbart i längden och föga överraskande gick jag upp allt igen så småningom + mer därtill + ännu mer därtill.
Jag gick från att vara kaloritaliban till fullfjädrad överätare kryddat med en rejäl näve hetsätning på det. Jag kan än idag inte förstå HUR jag kunde äta så mycket som jag gjorde på den tiden. Jag har alltid gillat att äta mycket och har med årens vishet begripit att det nog ska vara så, men det här var tre-fyra ggr över det. Plus att det var skräp, skräp och åter skräp. Kanske var det en revolt mot det tidigare tänket? Men kontentan var såklart att jag ökade rejält i vikt och nådde helt nya nivåer. Än dag vet jag inte om jag sprängde hundrakilosstrecket, jag misstänker det. Inte helt oväntat var vågen väldigt outnyttjad dessa år.
Det som fick mig att vakna upp ur matkoman var att min kropp började säga ifrån på skarpen. Jag fick t ex stora problem med ryggen och kunde inte sova vettigt. Jag blev rädd helt enkelt. Det var startskottet för mitt eget VV-medlemskap. Jag ville ändra mitt liv och jag behövde hjälp som inte skulle föra ner mig i det andra diket av ätstörning igen. Eftersom jag alltid hängt med i VV-tänket via min far som varit medlem av och på sedan 80-talet kände jag att det kunde vara värt att prova. Möten var en sak som jag aldrig kunde tänka mig och en stor anledning till att jag rynkat på näsan åt VV. Men nu fanns ju VV online och det väckte mitt intresse. Jag behövde något som inte var kalorier och det visade sig att VV online var helt rätt hjälpmedel för mig. Med stöd av programmet, nya bekantskaper och inte minst bloggen kunde jag i lugn och ro hitta mig själv igen och börja räta ut varför jag var som jag var och vad jag behövde förändra. Det var förlösande, men inte alltid enkelt. Jag genomgick en stor personlighetsförändring och det var inte alltid lätt för omvärlden att hantera – eller för mig själv för den delen.
Jag följde ALDRIG VV slaviskt. Inte ens från dag ett. Jag var så pass klarsynt att jag visste att det är ett bra hjälpmedel, men att jag ändå känner min kropp bäst liksom mina största problemområden. Jag bestämde, inte VV (det retade gallfeber på en del 🙂 ). T ex räknade jag i princip aldrig tillsatt fett i mina rätter. Jag var inte intresserad av en ny omgång fettsnål tråkmat eller att ha ångest över om det var några gram mer olja än jag trodde. Fett var och är inte mitt huvudproblem. Jag var även väldigt förlåtande till alkohol. Däremot brydde jag mig aldrig om att dra points av för träning trots att jag började mitt aktiva liv samtidigt, jag tyckte helt enkelt att VV:s beräkningar var tramsiga glädjekalkyler. 🙂
Lik förbaskat funkade det och gick i en lagom takt så att huvudet ändå hann med hyfsat. Fast inte helt, jag sitter ju idag med övervikt igen och vet att jag var lite för kaxig trots att jag hade förberett mig så väl för livet efter målgång. Men även om det nu är extrakilon på min kropp idag som jag inte gillar har jag ändå en annan livssyn idag tack vare denna tid. Jag har hållit i min träning i åtta år nu, det är jag så nöjd med. Jag må ha lagt på mig, men vi talar om 1-2 kilo per år, inte 10-20 kilo. Jag har dessutom passerat 40 på det. Så jag är inte besviken eller arg eller ledsen.
Jag har också statistik på allt + bilder som visar min utveckling och det är egentligen efter 40 som de verkliga extrakilona kom, innan dess var jag i rätt ok form.
Så jag har inte samma uppförsbacke som 2010, på gott och på ont faktiskt. Det kommer vara svårare att se snabba resultat idag. Min vikt kan hoppa kilovis bara från dag till dag och jag måste stålsätta mig för detta. Inget är så nedslående som att inte få resultatkicken och jag kommer inte att få den på samma sätt som 2010. Jag kommer inte att ändra på min kostföring lika radikalt som då, någonstans äter jag ju ändå relativt ok idag. Därför tror jag mycket på att jag ska fokusera mer på KÄNSLAN. Den känsla som jag väckte nu i juni, att verkligen känna hunger och välbehag när den stillas. Att äta med sinnet, att vara närvarande. Jag har ylat om detta i åtta år, men det är en sak att prata om det och en annan att vara där. Jag har dock verktygen för det om jag bara ger det tid.
Lite illa bara att jag är i denna lyckoruskänsla nu i slutet på juni. 🙂 Jag är inte bra på långledighet, det är en ärlig bekännelse från hjärtat. Jag är en sådan person som mår bäst när livet rullar på i hög fart och jag får jonglera runt allt. Att börja gräva i mitt inre när jag är långledig känns nästan omöjligt. Men samtidigt är det kanske bättre att åtminstone försöka hålla lite glöd levande under juli och sedan brassa på igen i augusti? Jag måste suga lite på detta.
Nu är det dock dags för frulle och hemmajobb + vänta på installatör. 🙂
Läste det här blogginlägget med stort intresse. Du sätter fingret på många av de anledningarna jag själv har till att välja Vv Online. Möten står jag inte ut med. Det är köer, trångt, för mycket folk, och jag hatar det där upplägget med sektliknande tjoanden och applåder och diplom etc. Men själva matkonceptet gillar jag. Det är enklare än att räkna kalorier, jag behöver inte tokväga varenda grej som med Viktklubb. Det blir man ju himla lack på! Och det som framför allt passar mig, som ju är sötsaksfrälst: det är fokus på att äta sund mat. Plötsligt har jag fått tillbaks intresset för att LAGA mat, det försvann i en blink när jag började med Viktklubb. Jag som inte vill laga mat när jag kommer hem på kvällarna, jag finner mig själv stå och brassa stekt lax, äggröra etc. Någon avancerad matlagning blir det ju inte, men att öht stå och LAGA mat på kvällen, det har jag inte gjort på länge! Tack vare detta, har mitt sötsug försvunnit abrupt. Sötsugen var nog framkallat av just sötsaker och därmed brist på näring. Nu när jag får i mig det jag behöver, har jag inget begär efter glass godis bakverk etc längre. I Viktklubb upplevde jag att det var sånt fokus på varenda kalori, att handlingsutrymmet liksom försvann. För mig som inte har haft problem just med överätande och portionsstorlekar, passar nog det här nya programmet som hand i handske. Sötsakstorsk är jag – det borgar arvet efter min pappa, sötsaksidioten, för, haha. Men där pappa är smal som en sticka och alltid har varit, har jag tyvärr ärvt mammas benägenhet att gå upp i vikt. Lägg till känsloätandemekanismen till det. Hur jag någonsin ska få bukt med tröstätande, vet inte jag. Jag får kanske leva med det.
Ja, jag dissade VV länge och väl pg av mötena och sektkänslan. Jag klarar heller inte av pekpinnar, förbud och tvång. Jag har inga problem att hålla mig till en vettig planering, men det måste vara mitt val. Det tycker jag VV är klart bäst på av allt jag provat. Plus att de rankar kosten lite smartare än bara kalori in och ut.
Jag har väl nu fått acceptera att jag behöver ha ramar i livet, jag kommer att äta för mycket om jag går på autopilot. Jag äter annars ganska bra saker och gillar att planera och laga mat så den biten är inget problem alls. Om jag bara kunde hålla igång huvudet skulle jag inte ha några problem alls. Men det är den här ”Äsch, det blir nog bra ändå”-attityden som sabbar och så lurar jag mig själv att jag kan unna mig det ena och det andra och att det inte kommer att påverka. Jo tack! 🙂
Jag önskar att jag inte var en sådan ”hedonist” på autopilot, men det kan jag inte träna bort i första taget. Jag har 43 års vana. 🙂
Jag må vara tung pg av stora portioner, men jag vet vad en normal portion är egentligen och när jag är zonen överäter jag inte. Det som jag glömt bort länge nu också är känslan att äta med alla sinnen, det var ett bra tag sedan. Autopilot, som sagt.