Laster

Det är roligt att experimentera med kost, det är nog en av mina största fördelar när det gäller att hitta ”motivation” och driv att leva bättre. Idag hade jag pastasallad till lunch som var på 3 SP MER än gårdagens delikata tonfiskröra med ägg och grönt. Igår var jag behagligt mätt och kände ingen hunger förrän jag satt hemma vid middagsbordet, idag knorrar det betänkligt! Jag åt därför halva proteinbaren från igår (som jag aldrig använde då), jag tycker oftast att det räcker med en halv för att mota just den här typen av hunger. Jag gillar proteinbars på det sättet, de mättar oerhört bra och snabbt. Ett äpple hade inte gjort det samma kan jag garantera, jag blir bara mer hungrig av dem. De äter jag när jag har sug på något.

Jag har visserligen även bananer att tillgå som ju är 0 SP och mättar hyfsat, men jag tycker det är lite att lura mig själv eftersom jag redan ätit en vid förmiddagsfikat (skivade ner den i filen tillsammans med müslin). Inte för att bananer gör mig fet, men jag vet var mina fällor är och det är när jag börjar försöka lura systemet. Jag betalar inte till VV för att hitta genvägarna till att ha fina siffror i appen trots allt, jag vill faktiskt bli smalare. Jag är en överätare och VV har inte gjort upp 0 SP-systemet för sådana som mig som lätt kan kräma i sig monstruösa mängder av mat.

Det är det där som så många missar, de letar efter de snabba knepen och vill ofta också exakt kopiera andra som lyckats i tron att det ska hjälpa dem. Det funkar tyvärr inte så. Jag misstänker t ex att en person som i första hand kämpar med sötsug skulle ha svåra problem att använda halva bars som mellanmål. De är ju som efterrätter och måste trigga chokladsuget något oerhört?

Jag är ökänd som hon som inte gillar choklad nämnvärt, det kan få många att vilja smäcka till mig. 🙂 Det har inte hindrat mig från att frossa loss på choklad av ren lathet genom åren, men då är det ätstörningen som gått igång och det är en rätt märklig process i sig som inte har med smak och sug att göra. Men när jag inte är ätstörd och i synk med kroppen är det mat jag suktar efter i de flesta lägen. Jag kan på fullaste allvar börja gråta om jag är hungrig och det bara finns sötfika att tillgå. Det har hänt mer än en gång. 🙂 Jag har även idiotförklarat kollegor (i hemlighet) som bjussat på chokladwienerbröd och daimkaka innan lunch. Urk! 🙂 Det är inte särskilt rättvist att bli kallad ”karaktärsfast” och nyttig i sådana lägen och jag brukar påpeka det också. Jag vet ju vem jag är och om någon hade sett mig i mina mörkaste hetsätningsattacker hade de inte sagt något mer. Även med den borträknad äter jag MYCKET emellanåt. Till och med när jag försöker hålla igen och noga väger min mat är mina portioner rätt stora i jämförelse med många sparvar/kollegor. 🙂 Det har jag alltid tyckt varit orättvist och även konstigt.

För LÄÄÄÄÄNGE sedan var jag på en födelsedagsfest med enbart tjejer där det bjöds på smörgåstårta och jag hade aldrig varit på den typen av tillställning innan (är pojkflicka) och kände få där så jag var lite blyg och nervös och försökte att ta en ganska liten bit för att inte sticka ut. Ha! Den biten jag tog motsvarade de andra sex tjejernas bitar tillsammans. 🙂 Likadant gick det när vi skulle äta tårta och jag kände mig så obekväm och konstig. Dessutom, lite förvirrad, för det var ganska bastanta donnor ändå, mycket större än jag. Jag fick svaret efter ett tag, då kom nämligen godis- och snacksskålarna fram och de åt som om det inte fanns en morgondag, det var helt absurt! Antagligen var de dels rätt hungriga av att fjanta sig som de gjorde (unga tjejer…) och dels var de sockergalningar på det. Jag ser det ofta i olika tappningar. Det är inte min last, men jag förstår problematiken så klart.

Min last är att jag inte har ett naturligt stopp. Jag glömmer ibland bort att det är skillnad på att inte ha det och att ha bra aptit, det senare är inget fel i sig. Mat är gott och jag har inte tänkt ändra på det. Jag trivs med att vara matglad och tycka om att prova på nya rätter och äta gott på restaurang. Jag har gått igenom en period av närmast självsvält och bedrövlig mat och det gör jag aldrig igen. Smal blir man, men också jävligt ful. 🙂

Men även om jag har god aptit blir jag mätt som normala människor och det känner jag om jag är närvarande. Ännu snabbare när jag kör lite mer restriktiv kost som nu. Så jag må ha en lite större aptit än många andra tjejer, men troligen bränner jag rätt bra också – FAKTISKT. Det är inte aptiten som gjort mig tjock genom åren och det har tagit mig väldigt lång tid att begripa.

Jag är nyfiken på vad denna VV-resa ska lära mig om mig själv, en sak är säker att det är nyttigt att lägga sig själv under luppen. Man har igen det tusenfalt efteråt!