Det blev spaghetti och köttfärssås till middag igår, hittade en låda i frysen från maj, vilket betyder att den inte var SP-beräknad, men jag höftade till det hyfsat. 🙂 Jag lyxade även med att ha på riven ost, mycket gott! Sedan tog jag en dadelboll till kvällsteet. Fick ändå SP över, men kände mig behagligt mätt.
Vägde mig i morse och det var ytterligare lite lägre än igår, gamla vågen bytte faktiskt ental efter sjuan och det har jag inte sett på LÄNGE. Men det är inofficellt så det räknas såklart inte. 🙂 Men ändå kul att se, i synnerhet efter en så pass rejäl middag.
Jag tror baske mig kroppen svarar på magnesiumet också! Underbart i så fall!
I morse startade jag jobbdagen med att gå på två föreläsningar. Den första hölls av Nathan Fariss, Set Supervisor på Pixar, vilket i min värld är ungefär hur coolt som helst. 🙂 Han visade hur de bygger upp en film från idé till release och fokuserade sedan på just den biten han jobbar med. Vilken teknik! Vilket jobb! Han har senast jobbat med Incredibles 2 som precis går upp på bio här och han visade en hel del från arbetet med den så nu vill jag ju se den omgående. 🙂 Fast jag vägrar svenskt tal, så det lär dröja…
Den andra var en skojig dam från Huvudstaden som är inriktad på att hjälpa folk och företag med tidshantering och hur man blir mer effektiv. Mycket humor och många bra tips och roliga insikter. Hon var även vänlig nog att ge oss access till mer material, så det ska jag frossa loss i vid lämpligt tillfälle. Mycket av det hon tipsade om idag gällande Outlook använder jag faktiskt, men jag ser att jag kan förbättra det ytterligare. Hon hade också en väldigt bra poäng i att man inte ska starta dagen med att starta mailboxen, något jag är djupt skyldig till. 🙂 Men jag fick i alla fall sträcka lute på mig när hon tyckte att man max skulle ha 10 mail-foldrar, eftersom sökfunktionen idag är så pass sofistikerad att det är bättre att använda den. Jag har fått på tafsen åtskilliga gånger för min mailbox på jobbet, jag har nästan alla mina mail i inkorgen. Jag har försökt ha en mappstruktur, men det blir inte bra, vissa mail rör ju flera områden och då blir det genast knas. Däremot skulle jag behöva bli BETYDLIGT bättre på att radera mail, både på jobbet och hemma…
Det är kul att gå på sådana här saker och lustigt nog är det alltid ungefär samma klientel som går på de här tillfällena som även tränar kontinuerligt. Jag anar ett mönster… 🙂 Jag tror att många inte orkar kolla upp vad det är, vilket är lite synd. Jag tycker det är en fin förmån att få lite inspiration utanför ens egen jobbvardag emellanåt. Lite nytta ska man ju ha att jobba på ett jätteföretag. 🙂
Fast jag kastar sten i glashus, jag ratar många event också. Jag gillar föreläsningar och liknande, men klämkäcka jippon står jag inte ut med. 🙂
På tal om det har vi stor kick-off nästa vecka. Jag har haft lite introvertnoja över att det talats om sen kväll på tisdagen och att man skulle fundera på hotell. Jag kan vara trevlig och social på jobbet (har lurat många där, haha 🙂 ) men jag har en klar tidsbegränsning + att det verkligen beror på tillfället i sig. Jag har väldigt svårt för klämkäcka samkväm där man ”ska ha kul” och ”umgås”. Är det dessutom efter arbetstid blir det fem gånger värre på det. Jag har ärligt talat varit med om att t ex låsa in mig på toa och riktigt bryta ihop ett par gånger och det är ju faktiskt inte hälsosamt någonstans. Jag har även suttit på hotellrum och haft rena panikkänslor och storgråtit. Det är introverten i mig som gör revolt. Jag har däremot inga problem att åka på kurs eller på jobbsaker där man jobbar ”på riktigt”. Men då vill jag också helst vara ensam på kvällen.
Nå i alla fall, nu när det närmar sig kom så möjligheten att tacka ja/nej till kvällens middag i företagets käcka mötesapp (älska teknik, den ställer inga frågor!). Dessutom är det ett ”hål” i schemat som möjliggör att man kan smita sin kos utan att det märks. Gissa vad jag tänkt mig? 🙂 Jag vet att det är lite otacksamt, men jag är inte trevlig på sådana evenemang och jag mår inte heller bra av dem, så alla vinner i slutändan.
Jag började fundera lite nu under kvällen på NÄR jag faktiskt började bli tjock. Jag tog fram en fotobok som mamma gett mig med bilder från min barndom och i synnerhet en bild fick mig att spärra upp ögonen. Jag är sex år gammal och står med en kompis under ett paraply – och jag är underviktig. Jag hade nästan glömt bort det! Mamma har berättat att hon var väldigt orolig och gjorde allt för att få mig att äta bättre, något som jag ofta trott var startskottet till min sneda syn på mat och portioner. Men av bilderna att döma var det först i slutet på 1985 då jag var 10 år som man kan börja skönja lite övervikt, i synnerhet på magen. Efter det har jag inga bilder hemma tyvärr, men jag vill minnas att jag aldrig var rejält överviktig i tonåren. Jag vägde förstås för mycket, men det var inget som var så allvarligt att jag hade behövt ställa till det så för mig. Men man är inte logisk, allra minst i unga år och glåporden var ju där emellanåt och jag kände mig alltid stor. Jag har alltid varit längre och bredare än alla mina vänner. Dock måste jag säga att bilderna på mig som barn inte alls visar det, jag ser högst normal ut, även benen. Visst, jag var aldrig så där spinkig som barn är idag (om de inte lider av fetma då, verkar bara finnas de två storlekarna), men jag är absolut normal. Och mina ben är jättefina. Konstigt att se det här och sorgligt när jag tänker på alla dessa jävla år av självhat, jojobantning, ätstörningar och elände som jag tvingat mig själv utstå. Jag vill verkligen ställa frågan VARFÖR, men jag har nog inget bra svar där. Det är lätt att skylla på mycket: gener, bantarhem, trygghetskänslan i mat, stillasittandet osv. Antagligen är det väl en mix av allt, väl kryddat med en bra dos av låg självkänsla. Sorgligt som sagt.
Men det var då och jag är ingen supernostalgisk person. Just nu känns det förbaskat bra. Skrattar lite åt att vi ska till Köpenhamn nästa helg och äta (och dricka) riktigt gott, sedan har vi plötsligt även planerat in att fira lite Oktoberfest om två veckor, det är ju absolut så fel som det kan bli med tanke på allt. 🙂 Men det tänker jag inte noja över, livet måste levas också. Jag behöver inte göra fullkomliga urspårningar för det och jag har hittat en bra vardagsrytm. Jag tänker inte låta någon jävla vikthets definiera mig längre. Dessutom är min kropp stencool! 🙂
Är det inte konstigt – som ung är man så ofantligt kritisk till sin kropp. Och som lite äldre, eller medelålders, eller som mogen vuxen eller vad man ska säga 🙂 – i en ålder då förfallet ju börjar synas hos de flesta, då blir man sams med sin kropp och tycker om den. Jag känner samma sak. Visst ser jag skavankerna men helhetsmässigt verkligen gillar jag min kropp, och jag kan inte förstå att jag hade sådana komplex för den i yngre år. Nu har jag visserligen fått mycket bekräftelse framför allt under mina två singelperioder sedan jag skilde mig 😉 det är en del plåster på såren. Självklart har det varit jobbigt att dras med dessa drygt 15 kg för mycket. Men grundformen på min kropp är det inga fel på alls. Du ska absolut vara stolt över din kropp! Du har ju trimmat upp den till ett starkt och smidigt paket som utan vidare gör vad du befaller den att göra och den klarar av allehanda jobbiga fysiska övningar utan att protestera.
Känner också så väl igen mig vad gäller avskyn för kickoffer. Jag har slutat ens låtsas, jag vet bara att jag hatar dem djupt och innerligt. Julbordet brukar jag vara med på, men där går gränsen. Att mingla runt, nää jag bara avskyr det. Jag kan precis som du vara ack så social och trevlig på jobbet, PÅ MINA VILLKOR. Och ja, även jag har lurat många med det. När jag påpekar att jag är en inåtvänd och osällskaplig mupp, då bara skrattar folk och säger Nä det är inte det intryck vi har fått! Haha 🙂 Men jag deltar aldrig i fredagsfrukostarna, i kickofferna, i luncherna i fikarummet, och jag går inte och äter lunch tillsammans med någon. Man ska inte göra våld på sig och på sin natur, och du ska verkligen inte behöva göra något du är totalt obekväm med. Kan inte tänka mig att ens en arbetsgivare vill tvinga en anställd att göra något den verkligen tycker är totalt aphemskt och ångestframkallande. Du gör helt rätt 🙂
Ja, det är så sorgligt på något sätt. Jag blir nästan lite arg när jag ser den där småknubbiga tjejen och jag minns att jag sökte svar redan då, men vuxenvärlden bara bedyrade mig att jag skulle växa ifrån det – och jag trodde dem. Tänk om de haft lite mod att åtminstone hinta om att jag kunde röra mig lite mer? Jag tror inte det hade behövts så mycket mer faktiskt. Sedan förstår jag såklart komplexiteten i vad man bör och inte bör säga till en liten tjej, men att helt låtsas som att det regnar var en konstig attityd. Jag hade inte ett ätstört liv då, jag var bara lite lat och matglad. 🙂
Ja, jag tackar nej till det mesta och är rätt öppen med det också. Dessutom är jag inte lika ensam som förr, det finns fler som inte vill mingla. Jag märker även en attitydförändring i stort, när jag började jobba fanns det inte ens valmöjligheter, man var med på allt och därmed basta! Ville man inte, var man ett problem. Väldigt konstig attityd. Idag är allting relativt frivilligt och dessutom sker anmälan elektroniskt så man slipper argumentera. 🙂