Sitter här i vårt hus och väntar på att det ska bli tid att registrera vikten för femte rundan på mitt Dietbet. Vägde mig nyss och vågen visade 71,4 kilo, vilket är en rejäl bit under gränsen (72,3). Rent krasst skulle jag säkert kunna äta frukost nu och ändå klara det, men jag härdar ut tiden, även om det är 2,5 timmar kvar.
Tyvärr är det inget mirakel som inträffat, utan tragik. Min älskade katt och flockmedlem Zombi insjuknade precis innan resan och vi trodde det var hennes tänder som blivit dåliga, ett vanligt problem med äldre katter. Men när vi skulle hämta hem henne igen var hon så dålig att vi åkte in med henne akut till djursjukhuset när vi kunde och vi fick lämna henne där. Sent på lördagskvällen ringde de och jag förstod redan av tidpunkten och veterinärens röstläge att det var över. Tumör i käken, det såg ingen av oss komma ärligt talat. Eftersom vi haft så många i närheten som dött av cancer (och även är döende) tog det extra hårt. Jag hade alltid trott att Zombi skulle få chansen att somna in stilla på egen hand, men icke. Så än en gång fick jag fatta det värsta beslut som finns och jag lyckades hålla mig lugn fram till jag lade på, sedan bara brast det.
Zombi var så mycket mer än ”bara” en katt för mig. Hon var mitt första husdjur, den första varelse jag vågade förbinda mig att ta hand om och för mig är det ett oerhört stort steg att ta. Jag är inte omvårdande av naturen och jag var faktiskt livrädd den första tiden. Redan när vi åkte och hämtade henne skakade jag som ett asplöv. Med åren blev jag bekväm med det hela och denna katt var en sådan personlighet från dag ett att jag skulle kunna skriva flera böcker om henne. Hon tog mest plats av alla och var oerhört sällskapssjuk, i synnerhet med oss. Under de år vi levde ihop i vår flock var det få nätter hon inte trevade runt i sängen och vi har haft många duster om plats hon och jag.
Nu är det bara tomt. Jag är nästan apatisk emellanåt och jag skulle helst vilja kasta ut sängen, ja hela sovrummet, eftersom det inte går att få någon som helst ro där just nu. Jag har klagat i alla år över att hon alltid väckt mig och trampat i mitt hår etc, nu skulle jag ge mycket för att få känna det igen.
Jag vet att detta så småningom går över och jag försöker att inte tänka på att allt dör ifrån oss, utan istället ta kraft av att göra något vettigt av den tid vi har. Konstigt att det alltid ska till sorg för att vakna på den fronten.
Men jag är verkligen helt tom. Zombi har varit en del av vårt liv sedan den första maj 2003 och nu är hon inte det längre. Det är så tyst och dystert här hemma.
Egentligen skulle jag jobba hemifrån idag eftersom vi hade en veterinärstid inbokad i eftermiddag, vilket ju inte behövs nu. Men jag orkar inte åka in till kontoret idag och höra allt kackel om jul och nyår (många börjar idag) eller få en massa beklaganden från folk som aldrig ens haft djur och tror det är som att bilen skrotats typ. Dessutom måste vi in till djursjukhuset idag ändå och fixa allt praktiskt, såsom räkning, försäkring och det värsta av allt – hämta hennes aska.
Jag önskar att jag slapp träffa folk överhuvudtaget på mycket länge, introverten i mig var redan i full blom innan det här och nu är nivåerna så uttömda att jag inte förstår hur jag ska orka med andra människor alls. Men jag tror det blir annat när jag väl är på jobbet och kan fokusera på det. Jag kan även skippa fika och lunch med andra för ett tag vid behov.
Nåväl, vi har en liten misse kvar och även om hon alltid varit mer solitär än de andra ska det bli intressant att se hur hon tar det här. Hon har alltid stått längst ner i rang och hon blev mycket mer framåt när vi tvingades ta avsked av Sputnik. Men hon är också en gammal misse och just nu vill man mest kolla hennes andetag hela tiden.
Det gäller att trampa på, om det var något vår svarta dam lärde oss så var det att aldrig ge upp. Älskade lilla vän.
Trist, verkligen trist 🙁 Ta hand om dig!