Jahapp, då var det dags att se hur illa läget är. 🙂
Vikten idag var 89,4 kilo, vilket är under 90-strecket och det är jag så nöjd med. Mina inofficiella vägningar från förra veckan (som jag alltså inte själv sett eftersom jag tittade bort) var en bra bit över 90, men de räknas inte, haha! Officiellt är årets högsta vikt 90,5 kilo och det irriterar mig lite att det gått så pass långt att nian dök upp i statistiken – två gånger om dessutom. Men jag hade nästan trott att det skulle vara ännu värre, så jag är nöjd. Jag hoppas det är det sista jag ser av nittiotalet nu.
Det är verkligen hemskt att se svart på vitt hur den negativa stressen tog mig i sitt grepp, 17 kilo har jag gått upp i vikt sedan december 2019. Jag gick upp 4 kilo den månaden (en av de värsta månaderna i mitt liv) och sedan har det tillkommit 6+7 kilo till under 2020 och 2021.
Måtten var förvånansvärt bra, trots att jag vägde mindre senast de togs så är det inget mått som är högre + att två mått faktiskt minskat lite. Varför man inte ska stirra sig blind på kilon.
Jag vet inte om det är inbillning, men jag tycker också att den där allra värsta känslan av uppsvullnad har lagt sig, kläderna skaver inte riktigt lika mycket. Men det kan såklart vara att jag vant mig också.
Fastan fortsätter kännas bra, det är nästan lite läskigt att jag inte reagerar mer än jag gör. I helgen kommer jag att öka ätfönstret lite för att sedan återgå till mer strikt igen. Ska bli spännande att se hur det fortlöper.
Jobbet börjar nu alltmer trappa upp igen som väntat och nu gäller det att vara vaksam och principfast. Jag har dagar då jag önskar att jag hade ett totalt hjärndött jobb där man bara lallar sig genom dagen, men det är förstås inget att eftersträva heller. Jag skulle antagligen dö inombords, jobb är ändå en så stor del av ens liv. Drömscenariot hade väl varit att bli ekonomiskt oberoende och jobba med det man verkligen brinner för – vad det nu är.
Men jag tänker inte låta 2021 bygga på ännu mer kilon nu! Duktiga flickan får faktiskt kasta in handduken nu och sluta acceptera negativ stress. VI lever bara en gång vad vi vet.
Det ÄR otäckt att fejsa sanningen, men oxå en lättnad när det väl är gjort 🙂. Har inga tvivel om att du kommer att kunna vända skutan i rätt riktning för att ankra där du vill vara framöver! 🌺👍🙂
Jag hade bra koll den här gången och trodde att det skulle vara värre, så det var inte så svettigt som det brukar. 🙂 Men det är ändå skönt att vara ärlig mot sig själv och ta in allt.
Hej! Jag har följt dig i ett par år och är så imponerad av att de ser dig själv så klart. Om du bara visste hur du har inspirerat mig – och säkert många andra – att ta tag i många saker, en del som det syns oöverstigliga. Hos mig har du varit med på ett hörn för att jag skulle byta en väldigt ful dörr. I samma veva bestämde jag mig för att det är nu som jag ska byta ut de avskyvärda handtagen på fem dörrar. De nya handtagen köpte jag 1994. Att jag inte skäms. Ska det behövas att jag läser om en annan persons trassel med renovering för att jag ska komma till skott? Ny dörr är på plats och alla handtag är bytta. Allt ser så bra ut.
Jag har också reparerat efter vattenskadan på vår lilla toalett. Ett rör uppe i taket gick sönder och det rann brunfärgat vatten nerför tapeten. Just när det hände var jag inte hemma utan tillbringade ett par dagar på sjukhus efter en att ha fått en axelprotes. Jag är en händig och pysslig människa (bygger gärna ihop saker, både stort och smått t ex Lego) och det är ju självklart att jag inte kunde tapetsera om där och då.
Nu är det så här att detta hände för tre år sedan. Några gånger gick jag till tapetaffären för att se om jag kunde hitta samma tapet och köpa en rulle. Inte hade jag tur där inte. Och förresten – vem orkar titta igenom alla kataloger. Jag gav upp.
En tid senare skulle jag ha ngt i förrådet och röjde lite när jag ändå var där och se: Jag råkade turligt nog ha sparat en våd men kom ändå inte till skott med tapetseringen.
För två somrar sedan tog jag fram tapetrullen, lossade en inspektionslucka som var i vägen för att jag skulle kunna fixa, kollade om jag hade redskap hemma. Japp, det hade jag. Allt lade jag utanför toalettdörren. Ingenting hände på två år. Går det att föreställa sig hur jobbigt det var att se dessa saker dag ut och dag in?
Nu tog jag för ett tag sedan och läste valda delar av det du skrivit här och plötsligt står jag där och vispar tapetklister. Nu är det klart och jag är så nöjd.
Tack för allt du skriver! För mig är det guld värt.
Hälsningar Inja-Bodil
P.S. Jag har rensat bland alla mina kläder också. Även det tack vare vad jag läst här. D.S.
Åh, tack fina du! Du gjorde min dag!
Jag känner SÅ igen mig! Hösten 2004 flyttade vi in här och jag sade kaxigt till besiktningsmannen att han inte behövde lägga så stor vikt på badrummet eftersom det skulle renoveras så fort det bara gick. Hösten 2009 renoverades det, dvs det tog FEM år för oss att få ändan ur och ringa en firma. Badrummet var dessutom VIDRIGT, det var hål och sprickor överallt, avlagringar och smuts som inte gick att få bort, missfärgat badkar som var omöjligt att städa under och mintgrönt kakel på det. Vi hatade det så mycket!
Jag behöver också inspireras för att komma till skott och jag har ju verkligen insett hur mycket ro det ger att ha lite mindre oreda och kaos. Jag tror det smittar av sig och jag är så glad att jag kan hjälpa någon annan att hitta lugnet. 🙂