Idag handlar det om att ställa sig frågor om vilka vanor och mönster jag vill bli av med och varför. Tuffa frågor, men kloka. Det går inte att bara lyfta bort EN ovana och tro att allt löser sig.
Jag är inte en idiot eller ett lealöst får, klart jag vet vad som inte är bra för mig – ändå gör jag det.
First, notice – What are the things that do not serve me anymore?
- Överdrivna intag (mat, godis, alkohol – you name it)
And then ask deeper – What is this thing actually helping me with? What feeling is it giving me? Oftentimes, habits that we perceive as negative might have a numbing effect. If it’s numbing me, why do I need to feel numb? What in my life is stressing me to the degree that I do need that “bad” habit to cope?
Jag tror att allt är en slags protest mot eller kanske mer ett sätt att dämpa känslan av att jag inte riktigt är där jag vill vara, gör det jag vill göra. Det är inget livsomvälvande som ligger bakom, det är de här åren av otillräcklighet som tagit ut sin rätt på mig. Jag ÄR stark, men jag är också rätt elak mot mig själv i motgång. Jag förväntar mig vara super woman 24/7 och ingen är så stark. Jag intalar mig också att jag SKA göra si och så och vara si och så men det är bara i mitt huvud. Jag har svårt att acceptera att jag inte alltid kan göra allt själv, att alla inte kommer att se mig som ”duktig”, att jag inte kommer vara perfekt.
Det är den där FÖRBANNADE Duktiga Flickan i mig som åter igen fokuserar snett och kritiserar fel saker. Och naturligtvis är jag superledsen över att ha tappat konceptet så här pass. Jag hade inte tänkt väga över 90 någonsin mer i mitt liv, i år har jag gjort det i stort sett hela året så här långt. Det får mig att känna mig värdelös. Det kanske är ok, men det hjälper inte att kritisera och fördöma – eller att blunda och döva smärtan. Om jag lärt mig något av min första vecka sedan ”omstarten” (ett bättre ord är faktiskt ”återställning” inser jag nu) så är det hur mycket bättre jag mår då jag inte överkonsumerar. Men jag är inte naiv, det här är något jag måste jobba mycket med – och tillåta mig jobba med framförallt. Jag kan inte bara vifta bort det och tänka på det fem minuter om dagen.
Kan så absolut förstå din sorg och bedrövelse över att vara tillbaks på en viktnivå där du inte vill vara.
Det där med ätproblemet är värt att tänka över för alla som äter av skäl som inte har med hunger att göra. Mina skäl är att jag är livrädd för att hamna i nedstämdhet. Så fort jag blir låg antingen av psykisk eller fysisk trötthet, eller av motgångar, känner jag att det läget gränsar till nedstämdhet, som i sin tur tangerar känslan när man är i en depression.
Depression är en så totalt förödande sjukdom som tar bort allt vad normala livsdrifter heter.
Jag vet helt enkelt inte hur jag ska ta hand om mig när jag är låg. Och jag vet inte hur jag ska stå ut med känslan av att vara låg.
Jag gör vad jag kan för att undvika påfrestningar av alla slag. Men det går inte att skydda sig 100%.
Vill skicka massvis med pepp och styrka till dig, för det är ansträngande att skåda inåt och leta svar, som du gör nu!
Ja,man glömmer så lätt bort att det finns något mycket djupare som orsakar detta, för ärligt talat vi kan båda skriva böcker om hur man äter och rör på sig. 🙂 Jag tror jag stressade sönder mig själv slutet på 2019 och när jag väl var på väg upp ur det svarta hålet (då var jag deprimerad) så slog pandemi och renoveringskaos till och mitt försvar blev apati för att slippa känna mer. Och så fort jag känner – oavsett känsla – så vill jag döva det snabbt som ögat genom att överkonsumera något så att jag inte behöver ta i det.