Att vara tjock

Genom åren har jag haft allehanda uppfattningar om vad att vara tjock betyder och när man är det. Många av dem var rätt så oförlåtande och hårda och jag är inte stolt över allt jag tänkt och sagt.

Jag har nog alltid haft känslan av att vara en tjockis, trots att jag inte var något gigantiskt barn. Idag när jag ser bilder av mig själv som barn så fattar jag faktiskt inte varför jag kände som jag gjorde, eller varför jag fick gliringar av andra. Men jag växte upp i en tid då få barn var överviktiga och jag var lite större både på bredden och längden. Inte för att jag är lång på pappret, men av någon anledning har alla omkring mig ändå varit huvudet kortare. Sedan var jag rätt lat och min pappa + hans släkt har alltid varit överviktiga i olika skalor. Generna är där alltså.

Jag brukar skoja om att jag kan dölja kilon rätt bra när det börjar bli rejält. Jag kan aldrig se trådsmal ut, men jag kan dölja fetma länge och det är lite av mitt problem. De som ser mig nu ser så klart att jag ökat en hel del i vikt, men jag tror få skulle gissa på att det är kring 25 kilo.

Just nu är jag i den allra översta delen av min övervikt och även om jag misstänker att jag låg högre våren 2010 då jag efter sommaren tog mitt största steg till bättre hälsa, så är det här jag inte längre kan gömma mig. Det syns. Rejält.

Jag har accepterat att jag är här och att jag denna gången ser ut som en tjock tant. Med det sagt är jag glad över att jag inte är i lika usel form som för 12 år sedan. Då klarade jag inte av någon värme, jag var konstant andfådd och jag var stel som ett kylskåp. Så ur den aspekten känner jag mig yngre än då, men så var det ju det är med tantkroppen som inte är så kul.

Nåväl, yta är en sak och om det hade varit det enda drivmedlet hade det varit tufft att få fart på mig, jag är förbi det. Klart att jag saknar så in i bomben att ha mina fina klänningar och andra kläder, men det räcker liksom inte. Det har det egentligen aldrig gjort för den sakens skull, jag är rätt lat på den fronten.

Det som jag däremot inte kan vifta bort är följande:

• Ryggfett. Alla talar om bukfett och det är förstås obehagligt att ha en stor, dallrig mage, men jag tycker ryggfettet är mer obehagligt.  Jag har aldrig haft en slät mage – när jag var liten trodde jag ofta smala modeller var från en annan planet eller att det var fel på mig. Så jag har väl accepterat att den är där (sedan vill jag helst dölja den och inte bli berörd där, men det gäller oavsett vikt). Ryggfettet däremot, det KÄNNS. BH-banden skär in i det och jag känner mig som en uppstoppad korv precis hela tiden. Dessutom är det i vägen!
• Lårskav. Just nu slår låren ihop oavsett vad jag gör och jag klibbar ihop om natten. Det var en ren pärs på resan i år då jag hade lyckats med konststycket att gå upp lite till så att mina nya capribyxor satt som korvskinn och det enda par shorts jag hade med mig användes flitigt.
• Tantarmar. Jag avskyr att ha stora armar (som inte är muskler). När jag var ung hade jag – sett till övriga kroppen – ganska smala armar och jag älskade att gå i ärmlöst. Idag vill jag gråta varje gång jag ser mig själv. Just armarna ger verkligen den här tantvibben. Om jag tar på mig en kofta eller liknande så försvinner genast minst fem kilo och fem år.
• Dålig blodcirkulation. Klart att det är svårt att pumpa ut blod i den här kroppen och det känns. Fötterna är iskalla liksom händerna och jag domnar lätt av i ben och armar.
• Tunga ben. Jag saknar mina gamla spiror. 🙁 Jag har alltid haft stora lår och kraftiga ben, men när jag väger mer normalt passar det till min kropp.

Jag håller på med min fotobok för årets resa och i år är det ren terapi, då jag verkligen inte gillar det jag ser. Jag letade efter lite inspiration för layouten och kollade på de senaste fyra böckerna och det var jobbigt. Senaste resan var till Malta 2019 och jag vägde ungefär 21 kilo mindre då. 21 kilo på mindre än tre år, det är hemskt. Det värsta är att jag minns att jag var lite sur för att jag vägde ”lite för mycket” då, hade innan sommaren varit på god väg att ta mig under 70, men det är nästan omöjligt för mig att hålla. Jag vet inte varför jag alltid strävat efter det heller, jag trivs som bäst med mig själv strax under 75.

Men jag ser jobbet med fotoboken som ett bra sätt att göra bokslut över mina ohälsosamma år. Jag vill verkligen inte vara där mer nu.