2024 – Andra halvlek

Det var ett tag sedan jag skrev här igen och vi vet alla vad det betyder. Jag har ramlat av vagnen – igen. Min finfina start på året höll i sig tills jobbstressen tog över – eller så inbillade jag mig det hela i alla fall. Mitt förra inlägg var ganska rätt på det, det är en kombination av många olika saker. Sedan är det alltid tacksamt att skylla på jobbet, det är en enkel utväg.

Just nu sitter jag rätt lugnt i båten när det gäller just jobb. Saker har hänt till det positiva i mitt uppdrag och jag känner att jag börjar hitta mina fötter mer och vara den jag vill. Med det sagt skulle jag inte ta anställning där om det erbjöds, men det har med många saker att göra. Framförallt avståndet, när tågen strulade som mest var jag utled på allt. Det är inte jättekul att sova på hotell en gång i veckan heller, även om jag som tur är gillar hotell i sig. Det värsta med resorna är att det tar sådan energi av mig, jag reser jättetidigt på morgonen och kommer hem sent och det är två dagar utan privatliv kan man säga. Även om jag kan roa mig med egna saker på rummet så kan jag inte ta med mitt bohag. Gå till mini-gymmet där är det inte ens tal om, jag är så trött efter resan och en dags jobb + att jag inte orkar släpa med mig mer saker. Och jag saknar förstås min man!

Än värre är att matvanorna gick från att vara vettiga till urusla så fort jag fick lite stresspåslag igen. Att sitta i en storstad (nåja) med utkörning och deppa över livet är livsfarligt för en sådan som jag, och jag slog till sist rejält i botten. Klart att man någon gång kan äta skräpmat, men som hetsätare och bulimiker är det ungefär som att en alkoholist skulle få beställa alkohol och tro att han nöjer sig med ett glas vin.

Så det gick som det gick – jag tappade allt mitt fina arbete från årets inledning. Dessutom slutade jag i princip fasta, även om jag inte erkände det för mig själv. Bara för att jag fortfarande skippar frukost rätt ofta är det inte samma sak.

Detta betyder att jag under en period känt mig enorm, svullen, ledsen och nedstämd – plus konstant trött eftersom jag inte får den sömn jag behöver av olika skäl.

Nåväl, det var då och nu är nu. När jag insåg att juli nalkades och det betyder att ett halvår till försvunnit kände jag att det måste börja hända något på riktigt nu. Jag HATAR att se bilder på mitt nuvarande jag. Vågen har visat hemska siffror och jag är förundrad att jag klarat hålla mig under 100-strecket ändå. Just idag väger jag mer än jag gjorde 2010 då jag var i så usel form – och det säger en del. Det syns verkligen också, tantformen jag har nu är hemsk. Samtidigt hjälper kroppen mig slippa krämpor, alla år av rörlighetsträning har gett resultat och det är jag så tacksam för. Men den går på nödläge, alla mätare är på rött – jag riktigt känner det.  Så nu är det dags att olja maskineriet på allvar och byta ut rostiga delar. Metaforerna är med mig. 🙂

Var på mammografi i Hässleholm för ett tag sedan och fick ett inbokat återbesök i Kristianstad som jag var lite nervös för. De tog nya plåtar + att läkaren kom ut och gjorde ultraljud. Då var jag inte kaxig. Jag må vara tuff på ytan, men sådana tillfällen vill jag bara krypa in i någons famn och vara liten igen. Nu var det inget farligt, det var ännu en gåva från det förbaskade förklimakteriet. Det gav också en boost att göra något åt min situation.

En annan positiv och energigivande sak är att vi har tingat två kattungar som kommer till oss i början på augusti. Det skulle ju inte ske än, men nu blev det så. Jag har följt några uppfödare för att ha lite koll och till sist kunde jag inte ducka för en av kullarna. Så fort som jag (efter samråd med mannen) visat intresse för kvarvarande hankatten (via Messenger) brast jag ut i hulkande gråt och då insåg jag vilken sorg jag gått och burit på. Katter är katter, men när man lever i symbios med dem blir de viktiga familjemedlemmar, bra mycket viktigare än andra människor som inte står en nära. Att inleda året med att bli kattlös tog hårdare på mig än jag hade förstått. Jag accepterar att vi fick ta bort vår misse, hon var ändå 17 år och levde på övertid som det var – men att plötsligt leva i denna tystnad var hemskt. Vi har ju haft katt de senaste 21 åren. Jag hade trott att vi skulle passa på att utnyttja det faktum att vi inte var bundna, men det blev inte alls så. Vi gick i dvala istället och blev deprimerade.

Så nu ska vi ägna semestern åt att piffa och kattungesäkra hemmet och vi har inget mer inbokat än att hälsa på en kompis i Lund och jag ska en sväng till tandläkaren i Älmhult. 🙂 Jag borde kanske byta klinik, men det har inte blivit av och det händer att jag överväger tjänster åt det hållet, så jag tänker att jag kan stanna kvar ett tag till. Jag har ändå ingen naturlig hemvist just nu.

Min chef på uppdraget har dessutom gått med på att jag inte reser upp alls under augusti och september, det var ett väldigt enkelt samtal då han är djurvän och förstod mig helt (jag bad bara om augusti, han lade till en månad). Jag tror också att han, liksom min konsultchef inser att jag fått resa rätt länge nu och jag hoppas vi kan hitta en väg till att minska ner det överlag. Nu byter vi dagar från må-ti till on-to efter semestern, vilket är ett jätteplus. Hittills har resandet påverkat min söndag, vilket jag inte gillat. Jag får stiga upp efter fyra för att hinna och det har sugit musten ur mig.  Jag är en kvällsperson och kan inte lägga mig tidigt bara för att jag ska stiga upp tidigt, allra minst på en söndag. Det är illa nog att lägga sig tidigt vardagar när mannen jobbar morgon.

En annan kul sak är att jag bokat in mig på en kortare kurs i Power BI i höst. Nackdelen är att kurserna går på torsdagskvällar, och jag ska ju egentligen kuska tåg då – men jag tänker att det bör gå att lösa. Det är bara tre tillfällen. Beror lite på kattungarna och hur de hanterar livet hos oss. Kursen har jag velat gå sedan jag sade upp mig på IKEA, så den missar jag INTE.

Så där är jag just nu. Jag har bestämt mig att juli ska vara en bra månad och har satt igång med fasta igen (startade i måndags), kör ungefär motsvarande 19:5.  Jag kommer inte vara obstinat med timmarna, det viktiga är att jag gör det i någon form. Jag blev lite modfälld när jag insåg att appen jag använt innan slutat fungera (hade tänkt skaffa betalversionen), men jag har hittat en gratisapp som har det jag behöver just nu.

Jag har också dammat av motionscykeln och kört tre 20 min pass hittills i veckan. Märkte direkt hur mycket gladare och piggare jag blev av det. Tyvärr råkade jag stuka problemfoten för några veckor sedan (efter en AW löjligt nog, det hade förstås inget med alkohol att göra, men det låter dumt) och jag fick linda strumpbyxorna runt foten och åka hem tidigare på tisdagen med stort sår på knät. Gissa vem som ska ha bandage i väskan från och med nästa tripp? Jag lyckades stoppa det värsta med min nödlösning, men jag har känningar än och det gör att jag inte riktigt vågar köra tuffare pass än. Övningar där man flexar leden vill jag definitivt vänta med – och det är det mesta dessvärre. Sabla fot.

En kul sak är att de ska öppna något slags gym här i byn med gruppträning och annat. Låter nästan för bra för att vara sant, men det verkar vara officiellt.

Så jag är försiktigt hoppfull inför sommaren. Naturligtvis kommer vi även ha dagar då vi slarvar/njuter, men det behöver inte vara dagligen för det. Nyckelordet är för övrigt NJUTER. Det vi gjort tidigare i år är något helt annat. Antagligen bäst beskrivet som ”döva smärta”.