Nu har Cosmos bott hos oss i drygt tre veckor och Lizzie i drygt två. Det är som att jag fått en injektion av endorfiner, jag ler konstant. Mitt hjärta svämmar över för de små liven.
Sist skrev jag att lillkillen åt små portioner, det gäller inte längre. Det är två utsvultna vargar när matklockan ringer – som sig bör när man är liten kattunge. Så den nya slutsatsen är att det gäller att röra på sig, så kan man äta med god aptit. 🙂
Jag själv har hoppat på periodisk fasta igen och även jag har episoder av utsvulten varg, i synnerhet suktar jag efter kolhydrater som om det vore heroin. Igår kokade jag en rejäl bytta makaroner till min köttgryta och njöt av varenda tugga, idag ska jag vara ännu värre och frossa i bröd.
Dilemmat är att jag kickade igång min nystart under mensen i min menscykel och då tappar jag alltid massor i vikt, så det är svårt att dra några vettiga slutsatser då jag började med väldigt bra resultat (på grund av det) och sedan ökade igen. Jag har även kört två hårda träningspass som suttit länge i kroppen och bidragit. Lite jobbigt att jag blir så påverkad, samtidigt har jag svårt att få till pass på egen hand just nu ändå. Dels har jag fyrbeningar som springer runt mig (vågar inte cykla), dels har jag en hantverkare utanför dörren. Jag ska se vad jag kan göra framöver. Det öppnar som sagt ett gym här i september som ser fint ut, det hade varit en utväg.
Jag har perioder där jag känner att jag snart ger upp. Kroppen är så omöjlig att förstå sig på och det här förklimakteriet är en pärs utan dess like. Inte i min vildaste fantasi kunde jag tro att det fanns så mycket som kunde ske i den här fasen av livet. Det är allt från blödande tandkött till klåda och hemsk PMS! Det enda man hör om är värmevallningar, snacka om att det saknas information!
Jag känner också att varför ska jag lida när det ändå inte händer något? Men det är en tramsig tanke, jag har inte hållit på länge alls och jag kan gott skärpa till saker på det. I början på det här året hade jag bra utväxling och inget nytt har ju skett sedan dess, jag var i samma fas då. Så än får jag allt hugga i. Men med en viss måtta, jag tänker leva också.
Just nu känner jag mig ändå lite på paus, i morgon kommer sista katten för den här gången och hantverkaren har ett tag till innan allt är på plats. Därefter finns det inga ursäkter längre.
Det som jag fokuserar stort på här och nu är hur glad jag är och hur bra jag mår trots min övervikt. Min kreativa ådra håller på att vakna upp också och jag försöker att hjälpa den på traven. Kanske det är det jag behöver för att få fart på förbränning och annat, att fokusera på mitt mående utöver kost och motion?
Förklimakteriet är inte roligt för många kvinnor… Det är då man blir varse hur mycket god hormonbalans betyder och vad som kan fucka upp när hormonerna lever rövare. Jag kände det som att vara både pubertetig tonåring och övergångskärring på en gång. Och under mina två klimakterieår, 2016-2017, var det i princip omöjligt att gå ner i vikt. Det rättade på sig först ett par år senare.
Roligt att följa era kattungars små äventyr och upptäckter. Det är så mycket en kattunge ska lära sig och upptäcka på vägen mot en fullvuxen katt 😀.