Tiden flyger och jag önskar att jag hade lite mer positiva saker att komma med, men så är inte fallet.
Jag må ha skaffat gymmedlemskap, men har ännu inte gått dit. Jag är för trött på morgonen, för stressad på lunchen och kvällstid vill jag inte vara ute (mitt mörkerseende är riktigt illa nu). Men till mitt försvar visste jag det när jag skrev in mig och det handlade mest om att utnyttja friskvårdsbidraget i kombination med premiärpriserna.
Jag har heller inte skärpt mina matintag, snarare tvärtom, och jag dansar verkligen på gränsen till tresiffrigt nu. Trodde nästan det var dags i morse, men det dippade ner i sista sekund.
Jag hade någonstans laddat för Nyttiga November, men innan jag ens hann blinka har en vecka försvunnit utan att jag ens hunnit ta ett steg åt rätt håll.
På fredag ska jag i alla fall prata med en läkare om förklimakteriet, jag hoppas att det kan ge mig något.
Sitter just nu på tåget och det tär så på mig. Jag gillar att resa och bo på hotell, men inte på det här sättet. Det triggar även min ätstörning rejält nu. Jag blir nästan lite rädd när det enda jag ser fram emot är vad jag kan äta alternativt dricka på helgen.
Men lite ljusglimtar finns. Jag har börjat med duolingo igen och tycker det är kul än så länge. Fick ju lägga ner allt som mäts när jag var sönderstressad av jobbet. Det har varit svårt att komma tillbaka.
Katterna är en annan stor ljusglimt. Det gör det förstås extra svårt att resa iväg och sova på annan ort. Ingen misse som kryper nära.
Med andra ord har jag inte trasslat mig ur min melankoli än, men jag har heller inte gett upp. Alla steg åt rätt håll är bra, oavsett hur små och obetydliga de är.
Att den oranga babianen får fyra år till är ju annars skäl nog att ge upp, men jag har lite mer drivkraft i mig än så.
Vi ska inte sikta på Deppiga December.
Senaste kommentarer