Häromdagen roade jag mig med att läsa gamla blogginlägg från strax innan jag sade upp mig 2023 och framåt. Det skulle vara lätt att känna hopplöshet och att historien upprepar sig igen – MEN jag känner faktiskt inte så. Jag är så glad för det beslutet då och jag ångrar mig inte. Jag var realist i mitt synsätt redan då och jag visste att det fanns nackdelar med mitt val och att det inte är ristat i sten att jag nu ska vara konsult till jag dör. Jag behövde ta mig från det invanda och testa något annat och det har ju inte bara varit eländigt, långt därifrån. Jag har haft en helt annan work-life balance, pendlingen till trots, och jag har fortsatt lärt känna mig själv och vad jag vill.
Det är ju rätt så tydligt nu att jag inte ska hålla på med operativ verksamhet, i alla fall inte i en ledarroll. Det tär på mig då min personlighet alltid kommer att ta stryk av ansvaret som det innebär. Jag har noll problem med självgående personer eller de som behöver mycket stöttning – men grupperna mellan de två… Gah. Detta är inget jag inte redan visste, jag har gått mina ledarskapsutbildningar. Jag kan säkert bli bättre på att hantera även dem, men det finns en gräns på hur mycket jag orkar anpassa mig för att ha ett jobb. Jag kan inte fejka hur mycket som helst.
Jag inbillar mig att det hade kunnat fungera bättre med mina roller om jag fick jobba mer strategiskt, men det vet jag egentligen bara om jag får chansen. Därför dras jag till den typen av annonser, men jag behöver lägga tid på att bygga om mitt CV och formulera mig skarpare så att jag inte blir utsållad.
Jag hatar mitt CV ibland, det som står där är inte det jag vill göra eller ens är bra på. Det är ett konsult-CV och om jag nu inte vill vara konsult så behöver jag ju faktiskt förmedla det också. Kruxet är att hitta rätt nivå av proffsighet och kompetens kombinerat med intressant profil. Ett stort dilemma är att söka jobb när man redan har ett jobb, jag har inte energi att författa något nytt och spännande när jobben dyker upp. Plus att jobbannonser idag är så sabla flummiga.
Tanken har slagit mig att chansa och säga upp mig UTAN livlina, men så är jag ju en trygghetsnarkoman + att jag skulle ha mycket svårt att utsätta min man för den stressen även om han hade stöttat mig fullt ut. Det är dessutom svårt att få jobb idag. Det är ingen slump att de jag har fått napp på berott på att jag har folk på insidan som hjälper mig. Nätverk är tydligen viktigare än någonsin idag. Synd bara att mina nätverk har så trista jobb. 🙂
I natt malde tankekvarnarna igen och bortsett från att det är ett mycket dåligt tecken att det sker, kom jag kanske på ett sätt att skriva om mitt CV på som jag både kan känna mig bekväm med och som säljer in mitt kunnande. Jag hoppas jag minns det. 😀
Just nu är jag på tåget, en timme senare än vanligt och på en bättre sittplats. Det känns som rena lyxen, vilket är rätt sjukt.
Borde jag säga ifrån mer? Troligtvis. Borde jag ta för mig mer? Antagligen. Kommer jag göra det? Knappast. Jag funkar inte så. Jag anpassar mig tills min gräns är nådd och då drar jag. Så har jag alltid varit. Det som är lite komiskt med det är att folk alltid blir så chockade när det sker. Alla gånger som jag bytt jobb har det varit en total chock för kollegorna. Vid ett tillfälle hade de flesta i teamet uttryckt missnöje och flera sökte öppet nya tjänster. Så när extramötet kom var spekulationerna i full gång vem som skulle lämna. När det blev uttalat att det var jag kunde man höra en knappnål falla. Tydligen gnäller jag inte så ljudligt eller så tror folk att jag är mesig. Säkert en kombination.
En annan sak som slagit mig i år är hur allting har blivit så intetsägande. Kanske är det mitt mående som luras, men jag upplever att det mesta jag gör som borde vara kul mest känns som meh. Vi var på standup i fredags. Först var jag lite tjurig över våra dåliga platser som jag inte förstår hur vi kan ha valt, sedan var föreställningen i sig rätt platt och menlös. Jag har sett Batra och Glans många gånger innan och de borde vara betydligt roligare än så här. Men folk garvar på. De har ju betalt för det, eller nåt.
Folk ja. Så trött jag är på folk. Är det bara jag, eller är folk allmänt lite mer dryga och tröttsamma idag? Ständigt detta egoistiska babbel om hur speciella just de är för att de har sett Kent x ggr eller har fått en ADHD-diagnos eller minsann har malt sitt eget mjöl… Jag orkar inte mer! Finns det verkligen ingen som bara vill ha lite trevligt utan att ta all plats? Någon med lite självinsikt och självironi? Jag vet att de finns, men likt mig drunkar de i bruset av alla självälskande babblare och gnällrövar som skryter om sina meriter.
Låter jag grinig själv? Jorå. Det är jag. Men jag håller det i privat bloggtext på en plats som få går till. Ingen orkar ju dessutom läsa idag. Bättre att tycka en massa, så högt man kan.
Ja jisses. Jag tror jag behöver ett miljöombyte. 😃
Senaste kommentarer