Orka, orka inte?

Det har varit en intensiv december, jag kan inte påstå att jag fått någon julstämning eller känt någon mysfaktor än. Det enda juliga är det jag stoppar i mig. Tyvärr. 😊😜Det är lite ledsamt, men vi har inte varit iväg till någon större stad i år och vi kan inte julpynta hemma på grund av tre fyrbenta monster. Framförallt är jobbet en enda lång klagosång. Jag saknar tiden då man gick ner i varv så här års. Nu är det bara en stressknuta eftersom folk som kan lösa problemen försvinner på semester allt mer – och problemen sinar inte.

Förra tisdagen var jag helt slut efter ännu en intensiv skitdag där jag dessutom råkade visa ett privat chatt-fönster för alla under ett möte där jag inte var så snäll. Jag orkade inte ens bry mig. Efter att ha avslutat dagen såg jag så fram emot att dunsa ner i soffan under favvisfilten med en skvallertidning och bara vara och ladda inför årets sista resa till Norrköping, men tji fick jag.

I ögonvrån såg jag att hankatten Cosmos hade en konstig blick och hans öga såg inflammerat och riktigt läskigt ut. Naturligtvis var jag ensam hemma, men efter ett snabbt samtal med mannen hade jag ett videosamtal med en veterinär som sade att det antingen är en skada på ögat eller en inflammation. Katterna är ju sjövilda och veckan innan hade Lizzie ett sår på nosen, så jag var orolig att han hade fått en klo i ögat. Jag fick rådet att droppa ögat + skölja med koksalt – lättare sagt än gjort då inget av det fanns hemma och klockan var sju. Mannen fixade ögondroppar + koksaltlösning i sista sekund innan apoteket nära honom stängde (och fick onda ögat då han stack från sitt jobb i hela 30 min för detta…). Han hade helst velat åka hem till oss, men det gick ju inte, så jag fick vänta oroligt tills han jobbat klart och försöka hjälpa missen då. Jag ställde in min resa – såklart.

Nästa dag började även det andra ögat se inflammerat ut och det gjorde mig ändå lite lugnare då det antagligen betydde inflammation och inte skada. Men att sitta och killgissa (när det inte gäller mig själv) kändes inte alls bekvämt + att jag inte var säker på att jag gjorde allt rätt, så på fredagen när mannen var ledig bokade jag in en tid på morgonen hos veterinären i Kristianstad. Hon bekräftade att det var inflammation och troligen kattsnuva och att vi skulle fortsätta som vi gjorde + ge honom antiinflammatoriskt för säkerhets skull. Lite sur på mig själv att jag inte hade kopplat att jag redan hade det hemma och hade kunnat starta behandlingen direkt, men det är som det är. Nu är han på bättringsvägen skönt nog och jag ser inga tecken på att de andra två skulle ha det (det smittar såklart).

Det är HEMSKT att oroa sig för sina husdjur då man ju har allt ansvar för dem och det alltid sker när man inte kan göra så mycket, i synnerhet som ej bilburen.

Jag tog i alla fall hela fredagen som kompledigt sedan, jag var helt utmattad, vilket jag märkte dagen efter då jag kunde ha sovit hela dagen om jag fått. Det är rätt uppenbart att jag låtit jobbet ta för mycket kraft. Igen. Märkligt att det ska behövas gå till ytterligheter som en sjuk katt för att jag ska inse mina felprioriteringar. Men jag lär mig förhoppningsvis av detta. Funderar på att utnyttja Mindler, det ska vara gratis genom jobbet tror jag. Jag ska se lite hur långledigheten går först och vad den gör med mig. Har haft ett par bra och nyttiga samtal med en kollega som gett mig lite mer hopp framåt. Mer om det framöver.

Nu är julledigheten nära, men jobbet fortsätter gnaga på mina nerver in i det sista. I morgon ska jag jobba sista dagen för i år från konsultkontoret och försöka vara lite social med kollegorna där. Mycket för att få känslan av att gå på ledigt, det är inte riktigt det samma att stänga av datorn hemma trots allt. Mentalt har jag dock både gått på ledigt och mer där till, haha.

I morse trodde jag nästan att vågen till sist skulle visa tresiffrigt, men jag klarade mig en gång till med nöd och näppe. Just nu lever jag på mackor och det vet jag ju inte är bra för mig, men jag ORKAR BARA INTE.

Det har för övrigt varit mottot för i år sedan april månad, JAG ORKAR INTE. Vilket syns på viktkurvan. Jag startade året exemplariskt, sedan gick jag upp allt och mer därtill. Det behövs ingen utredning för att se vad det beror på. Jävla jobb.

Samtidigt är ORKA just vad jag gör. Hela jag skriker ”JAG ORKAR INTE” varje morgon, men ändå stiger jag upp och gör det jag ska oavsett hur jag mår. Det är inte kost och motion som jag egentligen inte orkar med, det är bara de som får ta smällen. Så problemet går att lösa.

Men nu hoppas jag på jul och noll jobbtankar. Typ. 🙂