Jobbet är nästan tragikomiskt. Hade EN dag i lugn och ro, sedan brann det igen och igår jobbade jag 10-11 timmar i slutändan. Jag började extra tidigt eftersom mannen jobbade tidig morgon och det är svårt att sova vidare när katterna är i sin sjövilda period. Min tanke var att eftersom vi var så få som jobbade och jag inte hade några möten kunde jag förskjuta dagen, jobba med min statistik och sluta tidigt, något jag annars sällan kan då mitt vanliga arbetsliv är möten, möten och möten. Men tji fick jag, då det åter var ”akuta problem” och jag och de andra få stackarna som valt att jobba fick sitta och jaga svar, folk och annat. Fast skillnaden är att igår var jag inte stressad över det, jag satt mest och garvade – förutom det faktum att jag var tvungen att störa en av utvecklarna på hans semester. Inte så kul. Annars tar jag tacksamt emot mina komptimmar, behövde fylla på dem då jag tömde saldot innan jul. Det komiska är att jag inte direkt gör något i de här situationerna då jag inte har access eller kunskap, jag sitter mest och håller ihop det och väääääntar. Igår var dock nye chefen på plats så jag lät honom driva det mesta för en gångs skull. Det var en ögonöppnare för honom.
Nåväl, dag fyra på nya året och dag tre med LifeSum. Roligt är att jag nästan inte skaffade det för att folk toksågar senaste uppdateringen. Själv tycker jag den är riktigt rolig och gav mig just det där nya jag suktade efter. Det nya är att man kan välja att fota det man äter och så gör AI ett försök att bestämma vad det är. Hittills är jag positivt överraskad av funktionen. Man kan även tala in det, vilket också fungerar över förväntan. Jag älskar att slippa skriva så mycket, för mig handlar det inte om millimeterprecision ändå, det är mer ett kontrollverktyg. Dessutom kan man nu kombinera det med fasta och med egna tider på det, exakt vad jag sökte. Visserligen får jag varningar om att jag fastar ”för mycket” men det är ju bara att ignorera. Jag vet vad jag gör och det rör sig inte om något som är farligt. LifeSum ser 16:8 som det ”tuffaste”, vilket jag vet inte fungerar för mig om jag vill gå ner i vikt då jag redan i stort sett äter efter det mönstret. Jag behöver vara på 20:4 eller liknande ett par dagar åtminstone.
Det skönaste med att vara igång igen är att jag känner hunger och tillfredsställelse när jag äter. Det kan låta löjligt, men när jag är i moffarläge äter jag bara för att och det är ett sorgligt beteende. Jag älskar när magen knorrar lite och jag får njuta av en god måltid. Så någon trist dietmat är det inte tal om, snarare portionskontroll och bra råvaror. Igår åt jag t ex 2 kycklingfajitas till middag, det var supergott och mättande.
Jag fick in en liten promenad i torsdags och hade ju tänkt följa upp det igår, men eftersom jobbet återigen stal hela dagen blev det inte så. Idag har jag i praktiken inget att skylla på, mer än att det är kallt som f-n ute och jag hatar kyla. 🙂 Tyvärr är det svårt med inomhusträning än så länge, mannen försökte sig på ett cykelpass innan jul, men katterna var överallt och vi bor litet och trångt så vi kan inte låsa ute dem. Vi ska vänja in dem med det, det har gått bra med tidigare missar, men just nu är de i sin ”värsta” ålder. Jag har ju gymmedlemskap själv så jag har absolut inget att skylla på, mer än att det är långt dit. 🙂 Jaja, en vana i taget.
Nytt år betyder också att allehanda medlemskap förnyas, vissa som jag förträngt. Nu har jag i alla fall avslutat lite inför året, men än är det många kvar som man kan ifrågasätta varför jag envisas betala för. Jag behöver steppa upp och verkligen använda dem. Träningsklubben på Movdoo är en av dem, jag ser att jag har drygt en månad kvar nu. Det är träning jag älskar, ändå får jag inte till det. Lite beror det på att min golvyta för mattan försvunnit (hej katter), men det är en tafflig ursäkt.
På tal om yta har jag fått ta mig själv i örat och allvarligt överväga vad jag ska göra åt mitt LEGO. En del i mig älskar samlingen och drömmer om dagen då jag kan bygga min stad. Den mer realistiska sidan i mig förstår att det är stor risk att den dagen aldrig ser sitt ljus då vi inte direkt tänkt flytta. Så jag höll i kreditkortet och beställde inte årets modulhus 1/1, trots de fina bonusaskarna som kom med (de brukar sedan öka i pris en hel del då de är limiterade). Jag lovade mig själv att inte handla förrän jag ser ett bud på de annonser jag har ute på Tradera just nu. Idag ser jag att asken jag mest ville ha redan är slut (folk har uppenbarligen gott om pengar trots allt) så nu är det ingen brådska. Samlardjävulen i mig är jättenojig över detta, men det kommer att lägga sig. Det hade varit en sak om jag hade LEGO-investeringar som ett jobb, men att bara handla och lagra sporadiskt är kokobäng och det vet jag. Jag har stunder då jag allvarligt överväger att sälja av allt. Det är inte lite pengar vi talar om. Men det är också en av få saker som gör mig genuint glad.
Mitt motto för 2025 är annars att vara snäll. Snäll mot de som förtjänar det och snäll mot mig själv. Jag är utled på bitchighet och folk som tror att det är något att eftersträva och att det är coolt att vara en ragata. Varför det? Jag säger inte att man ska jamsa med och må dåligt på andras bekostnad, men man behöver inte attackera folk för det. Bättre att gå därifrån.
Jag är även väl medveten om allt mörker i världen, men jag tänker vara som en mal och dras till ljuset. Sedan länge undviker jag nyheter, då jag inte ser vad det ger mig mer än mer elände. Man får ändå reda på vad som händer förr eller senare och inget får mig så ur humör som att prata om världsläget. Jag orkar inte med folk som nästan frossar i hur eländiga saker är, jag vill fokusera på det som är bra. Det finns gott om bra saker idag också om man väljer att se dem. Juletider innebär extra tid med äldre generationer och de börjar nästan gå mig lite på nerverna med sitt ”Det var bättre på vår tid”. Nej det var det inte. Det finns mycket jag minns av min egen barndom som jag ser med rosaskimrande glasögon och som jag vet inte håller idag. Då var då, nu är nu. Med det sagt reflekterar jag mycket över gamla minnen, kanske för att jag fyller 50. Men det är inte en dröm om svunna tider, mer en sammanfattning av vad som gör just mig till den jag är. Det är mitt mål för 2025 – att ta reda på vem jag är idag.
Senaste kommentarer