Motivationsfaktorer

Ny kort jobbvecka. Jag har tagit extra ledigt på fredag eftersom mannen är ledig och jag föredrar att ha ledigt med honom av naturliga skäl. Nu kan jag inte ta ledigt varje fredag tyvärr (det hade varit skönt), men jag passar på när det lämpar sig och dagarna räcker till. Nu vill jag egentligen hålla i mina semesterdagar framåt, men det ser ändå rätt ok ut.

Dock vaknade vi båda idag med förkylningskrämpor och jag ställde genast in min resa för veckan (det hade jag gjort oavsett då tågtrafiken inte känns så pålitlig). Ett löfte jag gett mig själv är att sjukskriva mig när jag inte mår bra och idag är det lite på gränsen till att infria det, men det är svårt att ställa om som Duktig Flicka. Så jag genomlider dagen och är det inte bättre i morgon så kastar jag in handduken.

Så många gånger genom åren som jag har jobbat och varit rejält sjuk. Det är så obotligt korkat egentligen. Men jag har det i blodet, mina föräldrar jobbade i ur och skur och deras sammanlagda sjukdagar under sina yrkesverksamma liv är antagligen samma som en vanlig person har på ett år.  Jag är inte riktigt så ”lojal”/dum, men inte långt ifrån. Jag jobbade t ex med hög feber när jag var projektledare och jag var tvungen att ha krismöte med rejäla högdjur.  Jag har även hållit i workshops där jag knappt haft röst ”för att det är så svårt att boka om alla”. Min man är likadan, om inte värre. Men idag lyckades jag övertala honom att sjukskriva sig. Återstår att se om jag övertalar mig själv. 🙂

Jag kom ut på ny promenad i lördags, sedan satte vädret stopp för fler sådana. Jag vet att man kan gå oavsett om det regnar eller inte, men den vanan är inte satt än. Men det var skönt att få luft i lördags och rensa huvudet + att det nästan var lite sol, så jag ska göra mitt bästa att fortsätta inom kort (när jag är friskare).

Parkerade lite av registreringen i LifeSum i helgen, men ska dra igång igen nu när vardagen startar. Mycket av registreringen handlar om att hjälpa mig att tänka till lite innan jag äter, sedan spelar det mindre roll vad jag äter. Som jag sagt i över 20 år nu, det handlar inte om atomnivå. Nu är helgätandet definitivt över för denna gång också. Kommer jag att hålla mig från allt onyttigt nu? Antagligen inte, men det ska vara värt det och planeras in. Det är slut på att ha ett lager av onyttigheter hemma.

Vägde mig inte i morse (hade lite frossa och ville klä på mig snabbt), men annars är jag igång med mina dagliga vägningar igen nu och bortsett från i måndags (åt sent + lite för mycket)  så har jag stadigt gått neråt, vilket är förväntat. Jag vet att jag inte går upp flera kilon i rent fett på en julhelg, liksom jag vet att jag kommer att tappa vätska nu i starten som inte betyder att jag rasat i fettvikt.

Jag vill se under ett par veckor nu hur landet ligger och efter det tror jag kunna sätta något slags mål inför min femtioårsdag även i vikt. Annars är mitt stora mål just nu att få tillbaka min haka. Den är det sista som ryker när jag är väldigt tjock och brukar vara det första som återkommer när jag går ner. Nu har kroppen visserligen ändrats i och med förklimakteriet så jag vet ju inte om den beter sig som innan, men jag tror det. Jag såg direkt skillnad i ansiktet förra året när jag startade med att gå ner ett par kilon.

En sak som förklimakteriet har gett mig är en mage, vilket jag har svårt att förlika mig med. Jag har alltid haft min övervikt på höfter och lår och nedre delen av magen, men varit rätt förskonad över midjan, vilket gjort att jag alltid sett lite mindre ut än jag egentligen varit. Nu är den tiden förbi och jag ser väldigt ”gammal” ut när jag har den här stora magen + ingen haka. Så det är en motivationsfaktor som heter duga. Jag är inte naiv, jag kommer alltid ha mage (jag har aldrig i mitt liv haft en slät mage ens som barn, så jag vet inte hur det är), men så här enorm behöver den ju inte vara.

Detta är mina motivationsfaktorer:

• Jag ser så gammal och trött ut i den kropp jag har nu och det känns inte alls som jag.
• 95 % av min garderob är obrukbar. Jag har handlat lite nya ”tjockiskläder” för att ha något fint att ha på mig om dagarna, men jag vill inte fortsätta med det.
• För varje dag jag fortsätter vara så här överviktig sabbar jag min hälsa ett steg till. Jag vet vad jag har att brås på och om jag lever hyfsat länge till vill jag vara så rörlig som jag kan.
• Min ätstörning frodas i min fetma. Den måste stoppas för gott nu, då jag börjat få andra symtom som skrämmer lite.
• Jag saknar mitt glada jag som är aktiv och äter mer för näring än för tröst.