Jamsare

Min barndomsvän som fyller år på fredag brukade emellanåt kalla mig för mesig i meningen kappvändare/medlöpare. Hon hade inte fel, jag lärde mig tidigt att jamsa med för att få vara med.

Nu kan man tro att jag tycker det är ett dåligt karaktärsdrag, men faktiskt inte. Jag är rätt trött på folk som skryter om att de är så raka och öppna och alltid direkt säger vad de menar. Alla – och jag menar alla – har visat sig vara egoistiska, ensidiga och tondöva. Plus omöjliga att jobba/umgås med, vilket de själva inte inser.

Jag anser att det finns tid och plats för att jamsa med, liksom det finns tid och plats för att envist stå fast vid sin åsikt. Det är mänskligt och en klok människa vet när man gör vad.

Det är därför inte helt förvånande att jag funkar bra i rollen som medlare, tolk och lyssnare och det är jag rätt stolt över.

Dock hamnar jag emellanåt i lägen som blir komplicerade då jag ofta hamnar rätt i mitten och ska försöka hinna bilda mig en egen åsikt i allt kaos.

Idag var åter igen en sådan dag. Så många åsikter om varandra när de har mig i enrum och jag har verkligen inte stått för en rak linje själv eftersom alla har rätt på sitt sätt.

Och som kulmen får jag efter ett oväntat bra samtal  höra en oväntat vettig persons irritation över något som jag själv kommer bli skyldig till inom kort – om saker nu klaffar.  Det får mig att må lite dåligt. Jag hatar att inte kunna tala sanning när det försvårar för folk jag gillar. Men ibland sitter man ju fast.

Nåväl, idag jamsade jag med. I morgon får vi se.