Kommentar: Må så vara att det är en ytterst blygsam minskning, men jag är jätteglad. I måndags visade vågen hela 1,3 kilo mer och det hade varit riktigt surt att se i statistiken efter en vecka. Det känns som att jag är hyfsat rätt på det. Eller för att dra den gamla klyschan ”Alla minus är bra minus” . 🙂
En helg till handlingarna och det har varit ömsom vin, ömsom vatten både bokstavligt talat och mer metaforiskt 🙂 Men visst, relativt ok ändå, även om jag kan bättre. Det stora kännetecknet för helgen har dock varit träningsvärk. Som väntat var det ett jobbigt och svettigt SomaMove-pass i fredags , men det var inget jämfört med träningsvärken som kom smygande i helgen. I lördags hade jag tydliga känningar i magen och det gjorde ont att hosta och att resa sig. I söndags morse vaknade jag av att magen smärtade rejält och jag blev först lite rädd att jag var sjuk, men jag insåg efter att ha stigit upp och stabiliserat mig lite att det var ÄNNU MER träningsvärk som dykt upp. Det var en ren pärs! 🙂 Snacka om att jag hittade mina coremuskler i fredags och att de inte fått jobba på länge… Det hindrade mig dock inte från att köra 40 min rodd i söndags, den bästa boten mot svår träningsvärk är att röra sig. Första roddtagen var jobbiga, men sedan släppte det och jag fick ihop 4,1 miles (6,6 km) på 40 min vilket får vara väl godkänt med tanke på att jag inte rott på evigheter och jag började ganska mjukt. När vi skaffat maskinen var väldigt länge målet att korsa 4 miles-strecket, så jag ska inte vara så självkritisk. Men det är alltid svårt att låta bli att tänka på de bästa resultaten, mitt rekord är 4,8 miles (7,7 km). Då hade jag visserligen ingen bilring i vägen heller. 🙂
Idag är det baske mig SomaMove på lunchen igen, ett extrapass som jag hoppas överleva i första hand. 🙂 Men det var kul i fredags, jag var inte den enda som slarvat i sommar och vi var ett gäng som bytte om under skräckblandad förtjusning. 🙂 Det är kul att vara ”en i gänget” ibland, jag är rätt förstörd av barn- och ungdomsåren då jag kände mig så klumpig och fel. Mycket för att jag svepte in mig i en gigantisk offerkofta också, jag skyller inte på andra som så. Men skolan hade ett stort ansvar där och den biten har jag svårt att förlåta. Tänk så många som blivit stillasittande pg av att skolgympan var så kass. Men det orkar jag inte snyfta om idag.
Kortvecka framför mig, jag har tagit ledigt på fredag då mina föräldrar ska förära oss med ett besök. Så inget SomaMove eller annat på fredag, vilket betyder att jag får ligga i desto mer i veckan. Jag tror det får bli ett roddpass, ett besök på funcgymmet och kanske ett löppass på det – alternativt ett nötarpass på motionscykeln. Allt för att rädda kroppen inför Movationstarten nästa måndag. Jag pallar inte en omgång till med liknande träningsvärk. 🙂
Vågen var elak i morse och jag hoppas att det är träningsvärk och obalans från helgen som spökar. Jag vill inte ha alltför högt plus på onsdag, även om jag vet att det var mensvecka förra veckan och att det alltid är lite glädjekalkyl. Nåväl, jag ska i alla fall inte vara tillbaka på 80 på onsdag, den saken är klar. 🙂
Jag lade en beställning på böcker i herredags, märks att jag börjar ramla in i höstläge nu. Jag har gjort mer under förra veckan än jag åstadkom på fem veckor innan… Känner mig jättetaggad och laddad! Några av böckerna är inom kostområdet så det ska bli intressant att se om de är något att ha. Jag är sugen på lite ny inspiration.
Fredag än en gång då och sommarsemestern känns som ett minne blott, förutom souveniren som den lämnade mitt på min kropp då. Jag tog måtten tidigare i veckan och det var som väntat ökningar överallt förutom armar och vader. Störst var faktiskt midjemåttet, hela sex centimeter sedan senaste måtten (från april). Jag kan inte säga att jag inte tror på det heller, det är allt en rejäl kagge där som syns, känns och fotograferas väldigt tydligt. Men hur absurt de än må låta känns det hoppfullt att det mesta sitter just på magen, jag lägger alltid på mig på höft och lårparti i första hand (och det sitter sedan som sten) och det får mig att hoppas på att det borde gå att trimma bort hyfsat – även om jag nu passerat fyrtiostrecket. 🙂
Jag ska även på terminens första SomaMove-pass om några timmar, det kommer inte bli nådigt. Jag tog en löprunda på lunchen i onsdags och har känningar i benen av den än + att den här ölkaggen kommer att vara väldigt i vägen i alla rörelser. Men det är bara att göra sitt bästa och blicka framåt, inte bakåt.
Löpning ja. Jag insåg att det bedrövligt nog bara var min andra löprunda utomhus för i år, det är snudd på tragik. Men jag har varken haft lust eller någon direkt tid till det. Jag har kört Movation på måndagar och torsdagar, HIIT på tisdagar, SomaMove på fredagar och om jag velat köra något mitt i veckan har det blivit FuncGym eller maskiner. Resultatet på löpningen blir ju därefter också, men det kändes ändå oväntat bra i onsdags. Visserligen kom huvudvärken som ett brev på posten och mina lår smärtar även idag. 🙂 Men det finns där i mig – om jag vill. Jag är annars rätt nöjd med att jogga 5,89 km på 41 minuter med tanke på att jag inte prioriterat det överhuvudtaget i år. Dessutom är det ju lite som att jag springer med en 8 kilos kettlebell, med tanke på övervikten. 🙂 Men kondisen är där, bara lite undangömd för stunden.
Movation drar igång nästa måndag och jag är väldigt taggad inför det, det ska mycket till för att jag ska missa de passen i höst. SomaMove har jag också lagt in i kalendern, det är snart dags för ny release. Däremot är jag lite osäker på om jag ska fortsätta köra HIIT på tisdagarna, jag tycker ärligt talat det passet är lite trist emellanåt (beror på vem som håller i det), även om det såklart är ett bra upplägg i sig. Någonstans känner jag att jag hellre kört t ex löpning eller liknande på egen hand och inte ha vareviga lunch inbokad. Fördelen med HIIT är att jag inte behöver bestämma något, det är bara att droppa in när lusten faller på. Så jag tror det får bli så, det får helt enkelt vara ett kort i min träningslek som jag tar fram när det känns kul och tiden ger utrymme till det. Jag vill ju även passa på att hitta tillfällen att träna med mannen hemma.
Nu när jag börjat fika och luncha med andra igen på jobbet så påminns jag lite om varför jag lade ner det, det var inte bara av praktiska skäl. 🙂 Det är makalöst vad det ska finnas åsikter om allting. Jag har jobbat en dryg vecka (och alla är inte tillbaka än) och har redan hört pikar om löptider och att Serena Williams inte ser ut som en atlet. Jag förstår inte varför man kläcker ur sig sådant? Löptidspiken var inte riktad till mig, utan det var en kollega som berättade att han sprang ett milslopp förra året på 67 min och det skulle såklart skojas om att det inte var någon ”riktig” löpning. Visserligen backade personen när kollegan påpekade att han inte sprungit mycket innan, men ändå. Jag tål inte den typen av människor. Visst, ha era åsikter om att allt över 6 km/h inte får kallas löpning, men håll det för er själva. Tänk om man hade varit lika snorkig mot folk när det gäller det man själv är bra på? ”Jaha, det tar dig en vecka att läsa en bok? Det är ju inte att läsa det, haha”. 🙂
Nåväl, den typen går att ignorera och för varje sådan jeppe finns det också fantastiskt duktiga människor som klarar av att vara ödmjuka både till sina egna framgångar och andras. Då är jag mer uppretad över de som ska ha åsikter om andras utseende. Var i hela världen är inte Serena Williams en atlet? Kvinnor kan också komma i muskulösa förpackningar, tack så mycket! Ibland undrar jag om folk ens tänker innan de uttalar sig, det är ju samma rappakalja år efter år. Något som jag personligen tycker syns detta OS är att allt fler muskulösa damer börjar dyka upp i allt fler grenar. Det gör mig glad, samtidigt som jag lider med dem eftersom det är kutym att bedöma alla kvinnor efter utseende oavsett vad de presterar. Jag ogillar det så oerhört, naturligtvis för att det klämmer en riktigt ond nerv hos mig. Jag mår väldigt dåligt av att bli bedömd för mitt utseende och har haft oerhört svårt att hantera det genom åren och egentligen förstår jag inte varför jag ens ska behöva göra det.
Med det sagt är jag inte bättre själv och det gäller de allra flesta jag känner och uppskattar som vettiga människor. Vi blir så översköljda och förgiftade av kroppskritik att vi knappt märker det längre och det är riktigt läskigt när man kommer på sig själv att tänka elaka tankar om en annan människas kropp. Jag tröstar mig med att det går att ta sitt ansvar, man behöver inte förvandlas till Katrin Zytomierska. Svaga människor fördömer och hånar, starka människor försvarar och peppar.
Läste precis Taggart5501:s inlägg Hjärnkoll på vikten? och det får mig att tänka på alla böcker som jag har plöjt inom området och hur få av dem som faktiskt gett något. Det är oftast självklarheter som staplas upp och naturligtvis kryddat med kostreligion av olika slag. På senare år är det sockerskräck och kolhydratshat lite överallt. Dessutom är det ganska ofta skolfrökensyndrom över litteraturen, som läsare ska man tydligen se sig själv som helt obildad inom området och svimma över insikter som att det är bättre att dricka vatten än juice. No shit? Eller så är det små peppfraser, som min personliga favorit ur en KBT-bok om sockerberoende: ”Du som är överviktig har säkert en stor och vacker byst som du kan framhäva”. Det gjorde ju verkligen min dag, som den A-kupade tjockis jag var då jag läste det. 🙂 Ständigt denna syn på att vi alla är stöpta i exakt samma form, fungerar på exakt samma sätt och att vi alla är idioter som måste läxas upp lite i smyg. Och inte bara i bokform.
Jag kan emellanåt tycka att det är roande, jag är idag så pass säker i mig själv att jag vet att jag vet bäst när det gäller mig själv och att jag inte har ett skvatt att bevisa för någon annan.. Inte en enda av de böcker, artiklar, TV-program jag följt har heller talat om hur man håller vikten, mer än i förbifarten på slutet. Det räcker att googla på titlarna och se på de osvikliga ”bevisen”. Du får garanterat se före och efterbilder på en lycklig, medelålders kvinna som äntligen hittat sitt rätta jag och gått ner xx kilo tack vare pulver XX, 5:2, eller självdöende kolhydrater och gräddkaffe. Men sen då? Jag kan vara posterflicka för många dieter, jag har gått ner i vikt så det synts rejält på alla de möjliga sätt. 🙂 Det är helt ointressant för mig om metoden gör så att man går ner i vikt, det är inte det svåra. Det svåra är att hitta en balans i sitt liv som fungerar 24/7, år efter år. Då talar jag inte bara om att hålla sig smal heller, utan att även få leva livet med allt vad det innebär.
Jag vill inte på något sätt fnysa åt andras val av metoder. Jag har stött på de flesta kostreligionerna i min vardag. Här är några axplock:
Jag hade en rabiat VV:are som kollega ett tag som konstant och helt oombedd förklarade och kommenterade vad vi andra åt, varför det var fel och vad det innebar i VV-Points (och han överdrev dessutom rejält).
När jag själv följde VV hade jag en GI-ivrare som delade lunchbord med mig och hennes ständigt näsvisa kommentarer om min tallrik var oerhört tröttande. ”Det där är inte fullkornspasta det!” kunde hon säga med ett stort självbelåtet flin. Jag kontrade med ”Nej, det är god pasta” och smackade belåtet. Sur var hon också eftersom jag var den som gick ner i vikt och fick lovord och beröm av alla de slag. Jag fick naturligtvis en släng av ”Jaja, vi får väl se hur länge det varar” + ”Jaja, vänta bara tills du är i min ålder!”också. Jag förstod för övrigt varför hon inte gick ner, hennes mellanmål var som stora middagar och det hjälper inte att det är fritt från snabba kolhydrater, klämmer man en halv brietårta var och varannan eftermiddag lär liksom inte vikten dala. Men det var hennes val.
Jag har haft åtskilliga fejk-LCHF:are i min närhet. Jag kallar dem fejk, eftersom till och med jag som inte bryr mig om LCHF nämnvärt begriper att de inte gör på rätt sätt. Det går inte att fuska på helgerna! Och att se annars intelligenta människor spruta deciliter av fet, processad dressing + toppa med ett berg av salamibitar – på en köpt pastasallad i tron att det gör det LCHF… Vad ska man säga? 🙂
Jag hade en kollega som påstod att han höll sig i form med Rikshospitaldieten. Han gjorde den en gång om året då vikten började springa iväg och han tyckte det funkade bra för honom. Jag må tycka att den dieten är helfnoskig i sig, men jag har full respekt för hans val och till skillnad från många andra hade han ju faktiskt bevisad framgång. 🙂
5:2 exploderade på jobbet för några år sedan, fast då började jag vara så less på ensidiga kostdiskussioner att jag mest drog mig undan.
Tidigare i år råkade jag hamna i en diskussion med en kollega som jag inte känner och sällan har samröre med. Hon var inbjuden som workshopledare och på bjudlunchen tackade hon artigt nej med förklaringen att hon körde sin egen form av fasta. Hon var inte helt bekväm att prata om det först, men när hon insåg att jag inte var ute efter att idiotförklara henne så berättade hon gärna om sina tankebanor. Hon var väldigt noga med att påpeka att det var hennes metod skapad för henne. Hon fastade helt två dagar i veckan, resten av tiden åt hon som hon ville. Hon hade kommit fram till att hon ville få äta sitt vita bröd på helgerna och njuta av det och hon ville inte ha förbud i sitt liv eller knöliga regler och tider. Hon berättade även att hon var mycket klarare i skallen de dagar hon fastade, vilket inte alls är så konstigt om man tänker på våra förfäder som inte hade tillgång till konstant föda. Inget jag själv tänker prova, men intressant diskussion.
Jag älskar att dryfta ämnet med likasinnade och med likasinnade menar jag inte att vi nödvändigtvis har samma åsikter eller metoder. Det som fungerar för en kommer inte att fungera för en annan. Det intressanta är att diskutera vad som händer inne i oss, vilka knep vi hittat, vilka fällor vi gått i osv.
Tyvärr händer det allt mer sällan och det gäller inte bara det här ämnet. Folk idag har blivit väldigt svartvita. Antingen tycker man si eller så tycker man så och alla som tycker annat än jag själv är fienden och ska skrikas på och tystas ner. Jag saknar gamla hederliga diskussioner där man faktiskt tar sig tid att läsa vad de andra skriver och inte letar efter att sätta dit dem i första hand. Som om folk nu ens gör det visserligen, oftast lägger de ju bara på en egen absurd tolkning som ger dem rätt och så är det klart där. Jag såg en kul liknelse nyligen som med lätthet kan formuleras om till det mer generella ”Att diskutera med idioter på nätet är som att spela schack med en duva, hur bra du än spelar kommer duvan att välta alla pjäser, skita på brädet och strutta omkring som om den vunnit.” 🙂 Tyvärr används den rätt flitigt som diskussionsdödare nu (byt ut idioter mot andra sidans epitet).
Jag tror inte på en svartvit värld, jag tror inte på en frälsarmetod som fungerar för alla människor – oavsett vad det gäller. Däremot kan man alltid tanka inspiration av vettiga medmänniskor – om man hittar dem i myllret vill säga. 🙂
En säker källa till välmående är att bli vän med maten. Jag tror stenhårt på det och att fokusera på att det ska kännas gott, mättande, fräscht och hälsosamt. Det fungerar inte att vara rädd för att äta, mat ger energi som vi alla behöver och med rätt kost mår vi bättre och kan prestera mer. Det är inte maten i sig som förstör för oss, det är våra egna val som gör det.
Det har inte alltid varit självklart dock, de första 35 åren av mitt liv har det varit sisådär med inställningen till min kost och jag har allt för ofta sökt enkla utvägar dessvärre. Dessutom växte jag upp i på 80-talet då fettskräcken rådde, ägg var fyllda av kolesterol och det var fullt naturligt att fasta sig snygg – jag matades inte direkt med rätt värderingar om man säger så. 🙂
Räkna kalorier
Om det är något jag KAN så är det att räkna kalorier. Jag började efter en riktigt misslyckad Nutrilettomgång under min studenttid då jag hade nått 90-kilosstrecket och gripits av ren panik. Innan dess hade 80 kilo varit skrämmande nog och det var helt osannolikt att se den siffran. Jag var så äcklad av mig själv och jag var redo att göra i princip vad som helst. Att börja räkna kalorier kändes som en bra idé, det sista jag ville var ju att låta någon annan få reda på att jag försökte gå ner i vikt! Jag älskar dessutom siffror och att föra statistik och kaloriinnehållstabeller var inte svåra att hitta på nätet även på nittiotalet. Så jag skrev ut en fet kaloritabell och började räkna. Problemet var att jag började på 1200 kcal som jag läst var bra nivå för viktnedgång, men då det inte hände så mycket som jag ville (ständigt denna vikthets!) tyckte jag att det var ”smart” att dra ner lite till och vips låg jag mellan 600-900 kcal om dagen.
Inte nog med att det är alldeles för lite, det är dessutom svårt att få ihop. Kontentan blev att jag till och med ratade vanligt knäckebröd ”för att det innehöll för mycket kalorier”och jag levde på osaltade riskakor, Bagateller (Wasa Crisp’n’Light idag) och allehanda riktigt absurda och smaklösa lättprodukter med så mycket kemikalier att jag ryser idag.
Frukosten var typiskt 2 bagateller med den absolut lättaste mjukosten som gick att uppbringa, lunch och middag var oftast grönsakssoppa med ett halvt potatis (kalorier, kalorier) och lite rotfrukter eller lite lättyoghurt, bär och kanske ett ägg någon enstaka gång när jag verkligen tyckte jag var värd det. Mellanmål existerade naturligtvis inte, varför slösa kalorier på sånt!
Tyvärr går man ju ner i vikt ganska snabbt på det här sättet och det triggade mig ännu mer och förvred hela mitt huvud och jag mådde självklart inte särskilt bra av det heller. Jag minns att mamma hade gjort kalorisnål räksallad åt mig och jag klarade knappt av att äta den, dels för att jag inte visste EXAKT vad som var i den och dels för att jag kunde se att det var ”för mycket kalorier”. VANSINNE!
Emellanåt hände det naturligtvis också att jag åt ”vanligt” och det gav mig sådan ångest att jag var tvungen att kräkas upp allt. Inte särskilt smart och jag gjorde mig själv en sjujäkla björntjänst att starta den triggern i mitt liv.
Det hindrade mig dock inte från att ha två liknande sejourer med lågkaloriräkning, båda gångerna rasade jag i vikt på absolut helt fel sätt och jag var totalt orkeslös av förklarliga skäl. Jag såg ganska hemsk ut också, även om jag var ung då syns den typen av viktminskning väl – och det är inte snyggt. Men då tyckte jag att jag var så stark och smart och ståndaktig och jag föraktade alla som inte gjorde som jag. Jag intalade mig till och med att jag inte gillade att äta, vilket är en sådan livslögn att jag idag bara kan garva åt det. Jag som älskar mat i alla dess former!
På senare år har jag även provat att räkna kalorier på mer normalt sätt, med hjälp av Viktklubb och även genom appar. Men den där anala, ätstörda dåren i mig vill ha mer kontroll och eftersom jag vägrar tillåta det slutar det med att jag ger upp istället (vilket faktiskt är bra i det fallet).
Räkna points med VV
2010 började jag förstå lite mer om mig själv och jag ville ha metodhjälp med kosten så till vida att jag hade någonstans att logga den och att jag kunde hålla hyfsat bra balans – men utan att se kalorier. Jag kom att tänka på ViktVäktarna som min far hållit på med i många år och med viss skepsis kollade jag in deras onlineprogram och blev förvånad över att det inte var så tantigt och töntigt som jag alltid trott. Jag anmälde mig och började följa programmet, med en hel del egna tweaks för att förhindra att jag blev ätstörd igen. T ex räknade jag inte stekfett och jag uppskattade en hel del på vägen, ratade lightprodukter och var bara petnoga med mina mattriggers (pasta, bröd osv). Det fungerade riktigt bra, i synnerhet i kombination med att jag även började träna aktivt.
Det stora var dock att jag nu lade tid på att reda ut mitt huvud och det som i slutändan nog gav mig allra mest under medlemskapet var faktiskt communityn. Jag fick en möjlighet att blogga om vad som försiggick i mitt huvud och jag fick respons av likasinnade. Jag byggde sakta men säkert upp min självkänsla som varit i botten större delen av mitt liv och jag lärde mig oerhört mycket om mig själv. Vikten rann också av mig, fast i lagom takt och eftersom jag hittat träningsglädje sjönk jag inte ihop som tidigare, jag såg snarare stark och frisk ut. För första gången var jag också helt öppen med att jag gick ner i vikt, det var väldigt stort. Tidigare hade det alltid varit hemligt och skamfullt.
Med det sagt var det inte alltid en dans på rosor, det fanns stunder då jag återföll till mitt gamla jag och då jag fick panik över vad jag ätit. När jag väl nått min målvikt hade jag dessutom svårt att fortsätta på samma bana. Jag var urless på att bokföra vad jag åt och jag kunde dessutom programmet ”för bra”, jag visste hur jag kunde lura det. Det låter helt galet i sig, men jag tycker det är huvudproblemet med alla dieter oavsett hur snälla de är, när jag inte tar fullt ansvar själv börjar jag leta kryphål…
Mindfulness
2015 ville jag testa något ”nytt”, jag hade fastnat kring 75-76 kilo sedan efter sommarsemestern 2014 och det ville liksom inte släppa riktigt, vare sig mentalt eller fysiskt. Jag hade boken ”Mindful Eating” av Elin Borg i bokhyllan sedan ett tag, men inte gett den någon tid än. Jag började läsa den och tyckte det lät intressant och jag bestämde mig att testa sexveckorskursen som beskrivs i den. Det var nyttiga sex veckor, jag insåg att jag hade ena benet i mindful eating redan på egen hand och trots att jag är lite allergisk mot New Age kunde jag gå med på att de små meditationsavsnitten var sköna. Rent konkret handlade veckorna om att fylla i en matdagbok där man inte väger eller mäter det minsta. Istället fokuserar man på att känna efter VARFÖR man åt där och då. Dessutom ingår en hel del övningar där jag t ex utsatte mig för frestelser och analyserade hur det kändes. Riktigt intressant och jag loggade naturligtvis allt i en excelfil. 🙂 Roligast var då jag satt och vände och vred och sniffade på godissorter som jag då ofta suktade efter, och kom fram till att de var rätt läbbiga – egentligen. Det som slår mig nu när jag tittar tillbaka är att jag faktiskt inte ätit någon av de sorterna sedan dess! Något ligger det i det helt klart.
Periodisk fasta
Jag har även provat på en av de senare trenderna, sk periodisk fasta. Jag vägrar 5:2 eftersom det innebär kaloriräkning, det skulle trigga min ätstörning så in i bomben! Istället testade jag 16/8 på vardagarna (helgerna lät jag vara som de är) och det var en intressant upplevelse. Mitt ätfönster höll jag ungefär mellan 13-20 för att det skulle vara så enkelt i mitt liv som möjligt och jag mådde faktiskt väldigt bra av det. Jag märkte till exempel att jag var mycket skarpare på jobbet och att träna på fastande mage var inte alls något problem, så länge som jag fick i mig mat direkt efteråt. Men för att få full effekt av det borde schemat hållas hela tiden och det är jag inte riktigt sugen på av sociala skäl + att jag ser en klar risk för överäting på kvällen, jag är tyvärr bra på att äta bara för att jag kan.
Planen nu är att ta lite av det gottaste från mina tidigare erfarenheter. Jag tänkte gå igenom mina anteckningar från Mindful Eating och återanvända det som känns vettigt. Jag har inte riktigt tänkt klart på om jag vill föra matdagbok eller ej, jag avvaktar lite där. Jag vill först och främst ha fokus på min närvaro under mina måltider. Visserligen kan en dagbok hjälpa med det, när man har en bock att ticka i så vill Duktiga Flickan leverera. 🙂
Jag tänker även köra på ett måltidsupplägg som faktiskt påminner lite om PF-perioden, fast inte lika styrt. Det betyder att jag skippar frukost hemma och äter första målet på jobbet vid 8:30-9:00.
Lunchtiden varierar alltid lite beroende på om jag tränar eller ej. Tanken är att se till att stilla den värsta hungern (och må bra naturligtvis) men undvika att äta för mycket så att jag blir seg och slö. Nu med nya kontoret har jag bättre möjlighet att värma mat och även spara på rester.
Lunch modell mindre från i fredags, dagen då vi oftast äter senare middag och istället tar en fika direkt efter jobbet. Jag dog inte av svält den gången heller, även om mitt huvud först ville tro det. 🙂
Det för mig in på eftermiddagen då jag gärna vill återinföra mellanmålet i den mån det går. Det ska inte vara något fantastiskt stort, det kan handla om en morot, en frukt, små lunchrester eller liknande. Meningen med målet är att lugna knoppen lite så att jag inte laddar upp förväntningarna alldeles inför middagen.
Jag äter ofta tidig middag (kring fem), vilket gör att jag ska se till att enbart äta något extra på kvällen om jag är väldigt hungrig. Inget ”äta för nöjets skull” som jag är så bra på.
Med det upplägget är jag nästan inne lite på periodisk fasta och jag är rätt säker på att det är en bra balans för mig också, jag brukar må bra av liknande upplägg. Det är ungefär så min kropps interna klocka fungerar – om jag hade brytt mig om att lyssna…
Just det här att slopa frukost kändes läskigt till en början eftersom man ju blivit itutad sedan barnsben att det är dagens viktigaste mål, men jag har insett att det – som allt annat – är väldigt personberoende. Jag har inga problem med att äta 05:30 på morgonen som så (för att vara ärlig, jag har aldrig problem att äta), men jag märker absolut ingen skillnad heller – avsett vad jag äter och hur mycket. Jag är precis lika hungrig på jobbet – och lite trögare i skallen. Det som också är förbaskat skönt med att skippa frukosten hemma är att jag får mer tid på morgonen och stressnivån sjunker rejält. Jag skulle även kunna gå en bra stund på förmiddagen utan att äta, men av rent sociala skäl tycker jag det kan passa bra att ta en morgonfika efter 8:30 med kollegorna och det kommer typiskt bli min klassiska yoghurtbägare med granola eller liknande + en kopp kaffe. Det är ju också en slags frukost (även om jag varit igång ganska länge då) och mer behöver jag inte, jag sitter trots allt på kontor hela dagarna. Enda gången jag känt behov av rejäl frukost var då vi vandrade i Alperna och det är ju också en helt annan femma. 🙂
Jag är också väldigt känslig för att äta nära träning, vilket för min del ofta sker på lunchtid. Jag föredrar absolut att äta bra direkt efter passet istället. Man kan ju tro att det blir sämre resultat, men under min PF-period lyfte jag tyngre än på länge och konditionspassen var riktigt sköna på tom mage. Jag är ju inte direkt elitidrottare heller som behöver kolhydratsladda inför ett lopp. 🙂 Det finns mycket intressant att läsa om det här och forskning som stöder det, men det är olika skolor och religioner som allt annat i kost- och motionsvärlden och det enda viktiga i mitt tycke är att vet vad man mår bra av själv. Vi är alla olika. Själv är jag framförallt ute efter en rutin som kan fungera på autopilot.
Den här länken tycker jag för övrigt var rätt vettig, ska suga lite inspiration härifrån:
Kommentar: Det tog ett tag innan jag begrep varför mina formler inte funkade som jag ville, jag har hittills ÖKAT i vikt i år, vilket gör att jag inte kan se ett måldatum om jag baserar siffrorna enbart på 2016, eftersom jag då ökar 0,1 kilo per vecka. Det får det väldigt snart bli ändring på!
Då var det dags för första hela jobbveckan efter semestern. Jag jobbade visserligen torsdag och fredag förra veckan så jag är redan varm i kläderna så att säga. Vi har bytt bolag och flyttat till nytt kontor så det är mer förvirrat än det brukar vara så här års, men än så länge känns det bra. Vi sitter mittemot vårt aktivitetshus nu, det är jag väldigt glad för. Dessutom har vi matplatsen i anslutning till där vi sitter, hade nästan glömt hur lyxigt det är. På förra stället fick vi gå ner en våning till en stor matsal. Det var en anledning till att jag ofta valde kall mat som jag kunde äta på språng. Här kan jag faktiskt rent krasst värma och äta vid datorn om jag vill (fast kanske inte så snällt mot kollegorna. 🙂 )
Vågen fortsätter neråt, men det är först på onsdag det är officiellt resultat så jag hoppas slippa ett uppåt-skutt just då, jag vill vara borta från åttan även officiellt nu!
Vågsiffror ja, jag är dubbelsidig när det gäller dem. Å ena sidan tycker jag inte att en viktsiffra säger så mycket. Jag har själv sett att jag kan ha högre vikt och ändå ha i stort sett samma mått när jag tränar ordentligt. Samtidigt är siffror mer svart på vitt än en allmän känsla. Jag är dessutom livrädd för att ramla tillbaka i gamla vanor och blunda för allt och närma mig tresiffrigt igen. Jag har gjort det flera gånger förut och jag vet hur lätt det är. Nu är det nästan ännu läskigare på ett sätt, eftersom jag jagat bort mitt självhat (även om det i sig aldrig gett mig annat än ångest och mer självhat). Den biten tycker jag är solklart det svåraste med viktminskning, att hitta balansen mellan vad som är ok och inte och när jag kan vara nöjd med mig själv och inte. Jag vill inte jaga kilon hela mitt liv, samtidigt som jag inte är naiv – jag måste nog alltid ha någon form av kontroll på det hela för att inte trilla tillbaka alldeles. Just nu är det mina veckovägningar som får fungera som måttstock – vilket jag inte riktigt gillar. Det och att våga se mig själv i spegeln ”på riktigt”. Det går att spegla sig utan att se sanningen, jag gjorde det i måååååånga år och det enda som spräckte den illusionen var då jag såg mig själv på foton. Jag förfasades varje gång det inträffade och löste det genom fotoförbud. Som om det skulle lösa problemet…
Jag tänkte på det igår då jag tittade på en bild som min man tagit av mig igår då jag lämnade in våra cykelorienteringslappar. Mitt gamla jag hade raderat den där bilden fortare än kvickt, den var sannerligen inte smickrande på något sätt. Om jag tyckte bilden i torsdags var plufsig så var det här en helt annan kaliber (den är tagen från sidan och jag har tajta cykelkläder som dessutom sitter åt extra efter tre mils cykling). Men oavsett vad jag vill skylla på så finns det lägen när det där är jag och det är jag inte ok med. Jag tar den som en före-bild för hösten, ska bli kul att motbevisa den! Dock avvaktar jag lite med att visa upp den här, inte riktigt redo för det än. 🙂
Men för att återanknyta till siffror och statistik, jag är trots allt lite av en sifferjunkie. Jag tycker det är kul att föra statistik och att göra fina grafer i Excel och annat och jag har ett dokument som hängt med sedan aug 2010 som jag envist fortsätter fylla i, även om beräkningarna idag inte är direkt lika peppande som då jag startade. Jämvikt är inte så sexigt om jag säger så, i synnerhet inte när vikten ökat lite år för år. Det är inte bara mitt excelark som lider av det heller, jag skaffade en Withings-våg 2011 och den lagrar snällt alla vägningar på nätet och gör grafer av det (bilden ovan är min sammanlagda graf från 2010 till idag) och annat smått och gott. Bland annat beräknas när jag ska uppnå önskad målvikt sett till mina resultat så här långt och det här är vad den sade i fredags:
Jag hinner alltså bli 84 år innan jag ”går i mål”. 🙂 Tittar jag just nu har datumet minskat till Sep 2044, det går åt rätt håll! 🙂
Nåja, resultatet i sig är så klart missvisande. Jag hade inte vågen då jag gick ner i vikt och även om jag importerat de värdena verkar de inte ta hänsyn till det + att jag inte egentligen vet hur tusan de räknar ut det. Jag har en egen beräkning i mitt excelark (såklart) och den säger att måldatumet är 30/8-2020, lite mer hanterbart. 🙂 Fortfarande lite väl långt iväg dock och det är inte heller särskilt korrekt uträknat eftersom det går på mitt snitt per vecka sedan 2010. Det är i nuläget 0,05 kilo. 🙂 Men det är i alla fall inte negativt – än. 🙂 Det kräver ju att jag går över startvikten på 96 kilo och den dagen hoppas jag innerligt aldrig kommer…
Jag har lovat mig själv att aldrig börja om och därför är det fortfarande excelfilen som gäller, någonstans tror jag det är bra att stå för min historik och att våga erkänna för mig själv att det går upp och ner. När jag var i min aktiva viktminskningsfas och faktiskt nådde min så kallade målvikt på 70 kilo hade jag 18 plusresultat på vägen dit, viktminskning är inte en jämn graf neråt.
Jag tycker också det är nyttigt att se på den stora bilden, här är mitt viktsnitt år för år:
2010
88
2011
73
2012
72
2013
73
2014
75
2015
75
2016
77
2010 saknar dock värden för jan-jul eftersom jag inte ens gick nära en våg då så det är alldeles för lågt! Skulle jag utgå från att jag vägde 96 kilo den perioden är snittet 92,4. Troligtvis vägde jag mer än så.
Bortsett från att jag hittills i år ligger för högt är jag faktiskt ganska nöjd och ärligt talat lite stolt över att det är hyfsat stabilt ändå. I år har jag dock tappat fotfästet lite och jag hoppas kunna reparera lite av det under de månader som är kvar.
Men nog med helikoptersyn nu , den har jag egentligen aldrig tappat. Det är här och nu som jag behöver vara mer närvarande. Kloka val, eftertänksamhet, sluta äta när jag är mätt. Enkla saker som är så svåra att få till emellanåt. Nu har jag varit på ”banan” en kortare tid och jag älskar verkligen känslan det ger mig. Jag kan om jag vill. Det är jag som bestämmer! Höstens primära fokus kommer att vara att detta, motionen tänker jag låta gå på autopilot. Jag känner mig redo för det, under sex års tid har jag bara missat pass vid sjukdom och semester. 🙂
Det blir en spännande höst! Mycket nytt, fast ändå det samma gamla vanliga. 🙂
Idag är min första arbetsdag efter semestern och så här långt känns det finfint. Jag trodde aldrig jag skulle uppskatta vardagen så mycket som jag tydligen gör, det är ju nästan skrämmande.
Fyra veckor + en veckas soffpösande pg av vattkoppor har inte varit helt bra för mig. Visst, det är skönt att vara utvilad och få roa sig med det jag vill och kunna umgås med mina nära och kära som jag vill och jag älskar att inte behöva stiga upp vid femtiden om dagarna. Men rutinerna, drivkraften och klokheten tog också ledigt och det har på fem veckor gett mig nästan fyra nya kilon på en redan lite väl plufsig kropp. Kilona är inget att direkt vara stolt över, men jag är inte heller förvånad. Igår fick jag också till sist se den förhatliga åttan på vågen och man kan ju tro att jag reagerade ledsamt eller argt, men bisarrt nog blev jag glad att få det svart på vitt så att mitt huvud fattar vad som håller på att hända.
Dock vägde jag mig i morse också och då var jag plötsligt 1,2 kilo lättare än igår så inofficiellt är sjuan tillbaka, men det får vi se på ”riktigt” nästa vecka. Tills dess lever jag med att jag passerat 80-kilosstrecket som ett faktum, något jag ju AAAAAALDRIG skulle göra igen. 🙂 Jag har inte varit över 80 sedan 2011 – och då höll jag alltså på att gå ner i vikt också. Inte vad jag hoppades att jag skulle åstadkomma i sommar direkt. Jag är lite besviken på mig själv och inte bara på grund av vikten, jag var inte mitt bästa jag i sommar helt enkelt.
Men jag kan älta sommaren så mycket jag vill, snittet för året om jag nu exkluderar mina fem veckor av slapphet hamnar ändå på 76,5 kilo och det är för högt för att jag ska vara bekväm med det. I synnerhet när jag vet hur hårt semesterkilona i sig kan sitta hos mig. Det krävs stramare tyglar nu och en rejäl omkastning inne i skallen. Jag hoppas och tror att det här har väckt mig ÄNTLIGEN.
Idag för sex år sedan startade jag min VV-blogg med samma namn som denna. Då vägde jag in på 96 kilo och mådde inte så värst bra fysiskt eller psykiskt. Jag har fått bygga upp min självkänsla bit för bit genom de här åren och jag är väldigt stolt över hur jag har förändrat min syn på att se på mig själv och i viss mån även på andra. Jag är också stolt över att jag fortfarande stortrivs med mitt motionerande, idag besökte jag funcgymmet på lunchen och blev förvånad att den mesta styrkan ändå är kvar, trots fem veckors slöhet (ett kb-pass fick vi till…). Men det brukar vara konditionen som drabbas först och med fyra extra kilon på kroppen ser jag inte fram emot mitt första högintensiva pass. 🙂 Men jag vet också att det går snabbt att hitta formen igen och jag är ändå nöjd med att det gått relativt ”enkelt” att cykelorientera i sommar. Vi tog runda tre igår och det var mest uppförsbackar av olika slag och det gick riktigt bra med tanke på läget. Det känns ändå väldigt bra.
En annan positiv sak är att jag ratat godis hela sommaren, undantaget någon chokladbit (och de har inte heller varit många eftersom de snart förstört all choklad jag gillar). Jag satte även stopp för chipsen efter någon vecka, lite av samma anledning. Ska man hårdra det smakar alla chips här i Sverige mest socker och de är helt enkelt inte goda. Jag tänker definitivt fortsätta på den här banan, även om det nu är rätt tydligt att det inte är just där mitt bekymmer ligger – tyvärr. Om det ändå varit så enkelt. 🙂 Men faktum kvarstår, jag ska rata vanliga chips, snacks och godissorter även framöver eftersom det inte ger mig något. Min kropp är värd mer än att vara en soptunna för saker som inte ens är goda.
Men nu är det som sagt inte där min problematik ligger, utan (som jag ältat i sex års tid) min förmåga att överäta. Lösningen är enkel, ät mindre och långsammare och du mår bra – men jag verkar ha allvarliga inlärningssvårigheter på den fronten. Så fort jag släpper lite på gasen vinglar det till och jag är i överätardiket på nolltid. Jag är så innerligt trött på det nu, jag kan ju bättre om jag bara är medveten och lite fokuserad.
Jag skulle naturligtvis kunna börja väga och räkna enligt någon metod, men jag vet ju att jag inte orkar med det i längden och att mina fokusperioder ger minst lika bra resultat om inte bättre. Så hur tusan ska jag hålla fokus året om? Och hur kommer jag åt akilleshälen som kallas helg? Att jag hanterar vardagen bra vet jag, det råder det inget tvivel om. Kanske är det där jag gjort fel, i min strävan att vara fokuserad har jag lagt krutet på vardagen, kanske även lite självbedrägligt eftersom jag redan vet att det inte direkt behövs? Det är en intressant tanke. Jag ska nog låta den gnaga runt lite ett tag och se vad jag kan hitta på framöver.
Jag hör till dem som inte gillar uttalade mål och allra minst i form av viktsiffror, men jag vill ändå ge mig lite av en kombinerad morot och piska genom att säga att jag vill ner och hålla mig på 75 kilo igen utan att svaja innan året är slut. Vikt är ett kasst mått, men i den fysiska form jag är nu vet jag att det är runt där min maxgräns befinner sig trots allt och jag har väldigt svårt att se att jag skulle bygga så pass mycket muskler framöver att det skulle ändras. 🙂 Sedan är jag inte så viktfixerad i sig, kroppen ändrar på sig hela tiden. Åldern gör dessutom sitt till, så jag håller det lite flytande och slänger in brasklappen ”jag ska känna mig hälsosam” som en extra klausul. Någonstans är det ju det som räknas trots allt, även om det nu inte är lika mätbart. Men just nu vill jag faktiskt ha lite extra driv av siffror, hur mycket jag än vanligtvis fnyser åt dem. 🙂
En sak som jag VERKLIGEN ogillar just nu med min kropp är att ryggfettet är tillbaka. Jag tycker det är väldigt oattraktivt och dessutom obekvämt och det ska BORT! Tyvärr betyder det att tuttarna krymper också, de hade gärna fått stanna. 🙂 Men hellre mindre tuttar än valkar på ryggen, den saken är klar!
Avslutningvis, för att vara ärlig mot mig själv och inte blunda, här är 80-kilosversionen av mig själv, tagen innan dagens funcgympass. Inte så svårt att se var en del av de där kilona sitter. 🙂 Resten är på ryggen… Mått ska också tas, men det får bli nästa vecka då jag inte längre kan skylla på semestermage. 😉
