Browsed by
Månad: december 2022

Jul Schmul

Jul Schmul

Kommentarer 0 kommentarer

Det var julen det. Jag märkte det knappt om jag ska vara ärlig, julen har verkligen spelat ut sin roll för mig numer – sorgligt nog. Det är mysigt att vara i större städer innan jul, men utöver det är jag väldigt ointresserad numer. Man kan bara äta så mycket rödbetssallad innan den växer i munnen.

Det hjälper inte heller att jag jobbar under tre dagar nu och dag ett var redan skitstressig. Mina lediga dagar känner jag inte ens av.

Men jag har nyår att se fram emot, min räddning i tillvaron, även om det är en helt vanlig helg egentligen. Jag vet varför jag ser så fram emot den – noll måsten. Nästan i alla fall. 🙂

Mot Julen!

Mot Julen!

Kommentarer 0 kommentarer

”It is nearly impossible to have your best idea the first time you think about something.

The most likely way to uncover important insights is to frequently revisit a problem. The longer you’re in the game, the more ideas bubble up to the surface.

Time unlocks insights.” – James Clear

Ja, nu närmar sig julen med stormsteg, vilket är helt obegripligt. Förr var detta tiden på jobbet då det lugnade ner sig lite och alla var i julläge, men de senaste åren har det varit rusch in i julkaklet. Rätt tråkig utveckling. Inte för att vi jobbar med något som är så kritiskt egentligen, men det har blivit så ändå. MEN, jag har lite hopp inför 2023, jag tror vi kommer att ändra rätt radikalt på saker nu med nya människor på plats lite här och var (som lyssnar på mig hyfsat och heller inte räds att vara besvärliga). Och om det inte blir så, är jag inte rädd för det heller. Jag har slutat vara överallt och täta läckor.

Nu väntar ett par dagars ledigt som ska firas med mina föräldrar, sedan ska jag jobba tre av de fyra mellandagarna – men jag tänker sannerligen inte ta i från tårna.

Komiskt nog ser jag nästan än mer fram emot nyår, då ska vi nämligen ta det lugnt hemma och lyssna på en massa musik som mannen handlat på vinyl på sistone. Länge sedan vi hade hemmakväll på det sättet nu.

Snart närmar det sig också ”nystart” för att få fason på min hälsa- Nystart är ett ord jag aldrig gillat och jag har heller aldrig gillat att sätta datum på sådant, man ska bara kasta sig i plurret om man vill ha resultat. Men jag tänker väl dra igång redan på onsdag egentligen, däremot startar jag mina dagböcker så att det blir ”rätt” i tiden, vilket antagligen motsvarar 1/1 resp måndagen 2/1.

Nu ska jag förbereda nästa års budgetlista, borde fått lön idag. Sedan hoppas jag ha blivit hungrig så jag kan ta en långfrukost för en gångs skull. Har varit dåligt med det på sistone. Tyvärr brukar tiden rusa från mig varje morgon, ofta blir det ingen frukost alls. Vilket i sig är ok, men jag saknar själva egentiden.

— Lite senare —

Igår var jag väldigt nöjd med att jag såg till att ta det extrainsatta Weigh Plate-passet på lunchen. Vi var bara två + instruktören, men det var så värt det. Idag hade jag faktiskt anmält mig till lunchpasset med Soma Move men jag valde bort det. 🙁 Jag har inte kört Soma Move på jättelänge eftersom jag har svårt att klara av det när jag är så här tung och ur form. Men jag behöver ju inte vara perfekt, det är ok att ligga utslagen på mattan emellanåt och förenkla/skippa övningar som inte funkar. Jag vet ju hur roligt jag tycker det är när jag väl orkar och hur snabbt det ändå går att bli bättre – förutsatt att man dyker upp på mattan då. Men idag tog stressen över igen, so be it – för idag. Jag vet att det i verkligheten botar stress, så det får vara slut med det dumma tänket nästa år. Dilemmat är bara att jag kör det via Teams så det är svårt att koppla bort jobbet.

Rolig reflektion, i juletider när de flesta ger till välgörenhet stängde jag idag av mina månadsgåvor. Har bara kvar WWF. Jag kände att jag inte ville ge mer nu på det sättet. Det var tack och lov väldigt enkelt löst. NU kan jag ge lite mer när jag vill och till olika organisationer – som jag gjort innan. Jag vill ge för att det känns bra, inte för att jag ”måste”.

Nu tänker jag strax stänga ner datorn och lägga undan den och djupandas och käka pizza när mannen väl kommer hem. Nu tar jag jul baske mig.

 

Avslutar som jag börjar med ett klokt citat av James Clear, mannen bakom Atomic Habits (som jag borde läsa om nu).

”Happiness is simply the absence of desire… Happiness is not about the achievement of pleasure (which is joy or satisfaction), but about the lack of desire. It arrives when you have no urge to feel differently. Happiness is the state you enter when you no longer want to change your state.” – James Clear

Future-me

Future-me

Kommentarer 0 kommentarer

Kan vara en teckning av text där det står ”WAH!! DON'T FEEL LIKE CLEANING TODAY HELLO! LOVE YOU FUTURE ME FUTURE-ME!? I LOVE THAT GUY. BUT WHAT IF IT WAS FOR FUTURE-ME? LATER IN THE FUTURE..... Ok!I'LL CLEAN MY ROOM FOR FUTURE-ME! wow! THANK You S০ MUCH, PAST-ME! @ WHOLESOMECOMICS”

Denna fick mig att le och samtidigt känna att det är väldigt sant. Jag brukar(brukade?) vara bra på att ta hand om Future-me, men jag har tappat det lite.

Tjockistankar – the remake

Tjockistankar – the remake

Kommentarer 1 kommentar

Jag har funderat ett tag nu på vad jag ska göra med mig själv nu så att jag mår bättre och tar hand om mig själv. Jag har kommit fram till att gå min egen väg – en gång för alla. Det är alltid enkelt att köra en app som Lifesum i ett par veckor och känna nyhetens behag etc, men jag tror bara inte på det längre. Jag blir stressad av det och nu är jag sedan länge i en fas i livet där all stress väldigt lätt slår över till negativ stress så fort jag har minsta lilla motgång. Jag vill dessutom inte använda min telefon mer än jag redan gör. Allt med telefonen tenderar att få fel fokus dessvärre.

Samtidigt har jag inget bra track record av att köra helt utan ramar, så det är klart jag är nervös över det. Men jag har väldigt många verktyg som jag samlat på mig genom åren och det är hög tid att ta fram dem.

Jag inbillar mig att allt jag genomgår just nu sitter i huvudet. Jag har allt för länge försökt bota symptom istället för orsak. Jag är inte dum i huvudet, jag vet vad och hur jag bör äta och jag vet att det är helidiotiskt att hetsäta. Jag vet att jag inte trivs med att överäta och bli allt tjockare och jag vet att jag vill må bättre. Jag vet också varför jag stadigt ökar i vikt och att dieter inte funkar i längden.

Vad är det då jag inte vet? Kanske det är så enkelt som VARFÖR jag går emot allt sunt förnuft när jag vet hur illa det gör mig. Det handlar inte ett dugg om dålig karaktär eller okontrollerbara sug eller annat trams. Jag vill dock inte sitta med näsan i en bok och följa jobbiga veckoplaner och stressmeditera för att någon annan sagt att det ska göras. Jag är så infernaliskt trött på att göra vad andra säger.

Så jag ska forma detta på egen hand och den här gången ska jag nå framgång. Exakt vad för framgång får vi se, jag tänker definitivt inte sätta några viktmål eller sitta och toklogga saker – vad det än må vara. Men det jag SKA göra är att dokumentera mig blå när det gäller tankar och känslor. Om det blir här eller för hand i min nya Bullet Journal som jag ännu inte tagit av plasten på eller om det blir på annat sätt spelar ingen roll. Kanske blir det en blandning av allt. Nu handlar det om att gräva djupare och att när det går snett så snabbt det går dokumentera vad som gick fel. Vad triggade mig? Vad är det jag saknar?

Till min hjälp har jag även lite roliga böcker som jag handlat på mig under en tid.

Först har jag dagboken ”En fråga om dagen – 365 frågor för fem år” där du får en fråga om dagen och du har bara fyra korta rader att skriva på så det är inget som tar en evighet att göra. Dessutom skriver du i året, så skulle du missa ett par dagar så gör det inget. Denna tänker jag använda som kreativ egentid. Jag har märkt hur mycket bättre jag mår när jag får fokusera på mig skälv en kort stund innan jobbet t ex.

Sedan har jag dagboken ”6 minuter om dagen – Dagbok för välbefinnande”. Det är en dagbok som är tänkt att ta tre minuter på morgonen och tre minuter på kvällen. Lite väl uppstyrd egentligen för min smak, vilket kanske blir en deal-breaker, men jag gillar konceptet i sig och där är bra frågor som jag är obekväm med och behöver ställa mig.

Jag har också ”The Intuitive Eating Workbook”, ett komplement till boken ”Intuitive Eating”. Denna är mer hands-on, vilket är det jag suktar efter just nu. Inte tidsstyrd, så den kan jag ta upp när jag vill.

Slutligen har jag ”The Binge Eating Prevention Workbook” som liksom den föregående är en hands-on arbetsbok mer fokuserad på hetsätning.

Utöver detta har jag ju ett bibliotek av bra litteratur att ta till om jag behöver lite pepp.

Men maten då? 

Maten tänker jag avdramatisera helt. Inga regler gäller. Kroppen bestämmer. Låter det skogstokigt? Kanske det, men det är inte för att min kropp kräver det som jag äter galet. Tro mig, kroppen har inte bestämt på evigheters evighet. Inte ens när jag fuskade i IE sist, jag satte mig i dietfällan direkt och fokuserade i hemlighet på hur mycket jag skulle gå ner i vikt och lurade mig själv att tro att kroppen ville det. Just nu låter jag det gå helt bananas, bara för att se vad som händer. Jätteläskigt såklart, eftersom jag är större än någonsin och huvudet skriker ”SLUTA ÄTA HELT! KRÄK UPP ALLT! LEV PÅ VATTEN!”. Det är svårt också eftersom jag inte är van vid fritt blås där jag är medveten om det. Att jag nått hit beror ju på att jag blundat och bedövat mig själv och låtsas som att det inte sker. Nu är det öppet och jag är mycket skeptisk till mig själv och att jag faktiskt går med på det. Jag kommer definitivt ha bakslag här, men det är ok. Redan på denna korta tiden märker jag hur vissa saker förlorat sin charm på oväntat kort tid. Häromveckan hade jag till exempel galet sug på köttbullemackor med rödbetssallad och jag vet inte hur många jag ätit sedan dess. Nu är rödbetssalladen och köttbullarna slut (åt sista idag) och jag har inget som helst sug att köpa hem mer. Är det ”nyttigt” för mig? Inte ett dugg. Har jag mått bra? Jajamen. Kommer jag att äta det igen? Garanterat, men inte i samma mängd.

Och träningen?

Där gäller lite samma sak. Jag vill inte tvinga mig själv att göra saker för att jag ska, utan jag vill tillbaka till det jag tycker är roligt med att röra mig. Här har jag fördelen att jag faktiskt lyckats programmera om mig så pass att jag vet att jag tycker och vilken träning som ger mig en extra kick. Det som inte är lika roligt är att träna hemma hela tiden. Nu har jag som mål att vara mer på kontoret och då kan jag passa på att träna där. Men jag låter träningen vara relativt lugn för stunden, då jag vill få igång det andra först. Plus att det är helvetesvinter (inte min favvistid) och jag vägrar gå ut mer än jag måste.

Så hur känns det då – på riktigt? Är det inte bara ett gäng floskler och så händer det inte ett smack mer än att du går upp ännu mer och når tresiffrigt?

Det känns bra faktiskt. Men visst, även om jag fokuserar på att jobba med mig själv på ett positivt och stärkande sätt så finns det naturligtvis en stor oro inom mig över var jag är just nu. Jag är inte ute efter att acceptera att må som jag mår just nu. Det finns en lång lista av dåliga markörer som talar sitt tydliga språk, jag behöver förändra mig radikalt och helst rätt snabbt. Men jag kan inte gå omkring och bara vänta på bättre tider heller och fortsätta ha skygglapparna på. Nu måste jag våga känna och stå för var jag är och med det kommer naturligtvis självföraktet nästan omgående. Det är inte heller ok. Inget gott kommer från negativa känslor. Jag minns en bild jag tog då jag var med i VV där jag är tjock och otränad, men man riktigt ser i mina ögon hur taggad jag är och hur stolt jag är över det jag gör. När jag sedan var i ”mål” tog jag fram den bilden och påpekade att det var den tjejen som jag hade att tacka för allt. Kanske något av det klokaste jag insett, tyvärr har jag tappat det och strävat efter mitt smala jag istället som bara var ett resultat.

Det har tagit mig tre år att hamna där jag är idag, så sannolikheten är att det kommer att ta mig ett bra tag att reda upp allt. Men jag kan inte fortsätta ”vänta” på att bli smal. Jag måste acceptera att jag är där jag är och inte blunda – och sedan ta det vidare steg för steg.

Däremot är jag kluven till vågen. Jag har alltid sagt att så länge som inte vågen påverkar mig så är det ok. Där är jag inte nu. Det gör ont att se siffrorna och även om jag hanterar det så ger det en stress.  Samtidigt har jag statistik sedan 2010 och jag är inte redo att bara sluta. Just nu löser jag det med att väga mig enbart på onsdagarna, men inte titta ner. Min våg är uppkopplad och skickar siffrorna till en server, så statistiken lever vidare. Jag kommer antagligen att titta ner efter nyår, den klassiska ”omstarten”. Eller så kanske jag hittar mod innan dess. Jag vet att jag är mer än en siffra och jag vet att jag brukar känna ett märkligt lugn efteråt. Inom t ex IE är detta big no-no, vågen ska kastas ut. Men det är just det som är det fina här, det här är MIN metod och ingen kan komma och säga vad som gäller.

Nu ska jag surfa efter lite roliga kläder som passar mig nu. Bara för att jag är tjock behöver jag inte klä mig i trasor och känna mig ful. Jag har linser på G och väntar på att händerna ska sluta vara vinterfnasiga så att jag kan ha på lite roligt nagellack igen. Det är de små sakerna som gör det och här är telefonen och dess ljuvliga filter bra för självförtroendet. Lite får man ändå lura sig själv, i alla fall om det handlar om välmående.

Umgänge och intryck

Umgänge och intryck

Kommentarer 2 kommentarer

Nio arbetsdagar till jul. Ljuvligt! Jag ser så fram emot lite extra ledighet, även om den inte är så lång i år och vi med största sannolikhet ska vara hos mina föräldrar större delen av tiden.

Jag märker hur jag börjar hitta mig själv igen på flera plan. I fredags var vi på en helt underbar dragshow i Helsingborg och jag får den inte ur huvudet – vilket gläder mig. Jag märker att jag söker och suktar efter saker som är roliga, bitska, under bältet, inte helt PK (utan att vara SD) osv. Får absurt mycket energi av det just nu. Kanske är det så att jag (liksom mannen) är fullkomligt svältfödda på den varan? Ingen av oss jobbar med likasinnade direkt och även om just vi två funkar kanon ihop blir det rätt tröttande att största delen av den vakna tiden umgås med folk man inte valt själv. Det låter kanske lite förmätet. Jag har alltså inget emot mina kollegor och passar gärna på att fika och luncha med många av dem – men att umgås privat finns inte på kartan. Det har det heller aldrig gjort under alla mina yrkesverksamma år, jag har aldrig haft den lyxen.

Jag är naturligtvis löjligt kräsen i mitt umgänge, det hymlar jag inte om. Det ska mycket till att vinna min gunst. Ändå minns jag med glädje delar av tiden som student och i viss mån även tiden kort efter jag sluppit mitt ex. På den tiden var socialt umgänge likställt med okomplicerade sammankomster, oftast på en pub eller ett fik där närvaro aldrig var obligatorisk. Eller så kunde man bara gå på bio med någon i gänget utan att det betydde att man behövde göra någon större affär av det. Jag har alltid uppskattat den stilen och jag var också väldigt social då. Men det finns ju inte när man passerat 30 i Sverige känns det som. Alltid ska vara så uppstyrt och stelt och så ska det bjudas hem och göras till och innan man vet ordet av sitter man fast med ett annat par som kräver att man nu måste ses på alla storhelger och som surar om man inte är med dem varje sekund när man går ut.

Jag är förstås också en enstöring av naturen, så om ett umgänge inte ger mig något extra slipper jag det hellre och lider inte så mycket av det. Men jag tycker ändå om kontakt med andra människor, om de är lite mer som jag. Jag vet att de finns, men de är aldrig där jag är. Eller så drunknar de i havet av alla idioter. Tänk så trevlig jag låter!

Faktum är att detta är en viktig del av min upplevda negativa stress, jag har lite för länge varit omringad av olika slags irriterande människor. Inte överallt och inte varje dag, men varje gång de dyker upp tar de så oerhört mycket kraft av mig och det sitter i alldeles för länge. Hur ska man slippa dem? Jag tror inte det går, jag behöver snarare bygga upp ett bättre försvar så att de inte kan ta så mycket av mig + se till att ta rygg på de som faktiskt är trevliga. Jag kräver inte SÅ mycket där (så länge vi inte ska bli BFF), det kan räcka med en trevlig kommentar på sociala medier för att göra min dag.

I samma veva inser jag också hur viktigt det är att jag hittar fler intryck överlag som ger mig positiv energi, oavsett om det är krogshower eller att bygga ihop roliga LEGO-set hemma. När jag är laddad med rätt energi har inga demoner eller spöken en chans att nå mig. Men det har varit rätt bedrövligt med den varan en längre tid nu.

Nåväl, som sagt känns det som att jag går åt rätt håll och idag körde jag lunchpass online för att jag ville och för att det var kul – även om det var ASJOBBIGT på slutet. Det är en social bit jag verkligen saknar, jag var i ett gäng där som jag trivdes med, även om vi inte umgicks mer än på passen. Det är den typen av umgänge som lyfter mig, det är okomplicerat och jag får den där sköna känslan av att höra till. Mer begär jag inte egentligen. Hög tid att ta tag i det där och sluta skylla på att jag skäms för min övervikt.

Inbromsning

Inbromsning

Kommentarer 2 kommentarer

Jag har säkert sagt detta innan i år, men baske mig om jag inte börjar se ljuset i tunneln nu och den här gången är det nog inte ett tåg heller (de står väl ändå stilla på grund av signalfel).

I går kväll började jag läsa självhjälpsboken ”The F*ck it diet” av Caroline Dooner och jag har redan läst över halva och ser fram emot att fortsätta. Enkelt uttryckt är det en bok som ger fingret åt SAMTLIGA dieter, inklusive IE. Mer om den boken framöver, men kontentan är att det är dieterna som gjort oss stressade och tjocka, inte vår dåliga karaktär och det är något som jag inte säger emot en sekund.

Hade det funnits en tidsmaskin hade jag åkt tillbaka till mig själv i unga år och stoppat mig från att banta, kräkas och hata mig själv. Jag var inte ens särskilt stor, men mitt huvud hade inte en aning om det. Jag var den duktiga flickan, den tysta, stora tjejen som var lite konstig och aldrig passade in.

En rolig sidodetalj är att jag såg mig själv som abnormt LÅNG också, trots att jag som mest mätt 171 cm i mitt liv, dvs alldeles normal längd. Jag minns då någon påtalade detta när jag gick på universitetet, jag var alltså i vuxen ålder när jag insåg att jag inte alls var lång. Så lätt är det att intala sig saker. Bra som dåliga.

Jag känner att jag just nu har SÅ MYCKET INOM MIG SOM MÅSTE UT och jag har inte riktigt tid eller ro i nuläget (ska strax börja min jobbdag). Men låt mig börja med att jag för första gången på jäääääääääkligt länge log åt mig själv i spegeln. Idag stod jag där och tittade på min kropp, som är större än någonsin, och jag bara log. På riktigt. Inte som försvar. Jag tog tag i min mage och skakade den och skrattade. Jag tog tag i mina bröst och tänkte att de är riktigt raffiga i den här storleken. Inget ”synd att jag inte får behålla dem”, inget  ”jaja, det är nu jag ser ut så här och det kan jag väl ta tills jag blir smal igen”. Bara ett ”Här är jag!”

För ett tag sedan hade vi samkväm på jobbet och jag är både äldst och tyngst (och längst) av tjejerna på min avdelning. Vi är en väldigt mångkulturell grupp, nu är vi två av nordisk härkomst, länge var det bara jag. Som vanligt när kvinnor umgås i större grupper utan att riktigt känna varandra på djupet började vi tala om vikt och alla klagade på sitt utseende. Så även jag, men jag valde en lite annan approach som gjorde de andra så obekväma. Jag valde nämligen att öppet skratta åt det faktum att jag åter igen står här i all min feta prakt och jag visade glatt upp bilder på mitt forna jag. Det är inte så man gör, det vet vi alla. Det är ok att klaga på sig själv, men att öppet medge att man fullkomligt ”falerat” och inte ha vett att vara ledsen över det, det går inte. De yngsta tjejerna tog det bättre än de som är mer nära mig i ålder – de har tack och lov inte en aning om vad jojo-bantande är och de är små och nätta asiater som vägrar leva utan ris – precis som de bör! De äldre försökte komma med käcka ”du kan säkert nå dit igen!” och jag tog fullkomligt knäcken på dem när jag sade att jag har en hel garderob med kläder som inte passar och att det nu var dags att göra något åt det – jag får köpa nytt helt enkelt.

Jag vet inte vad det tog åt mig, mer än att jag var så sabla less på att ännu en gång sitta och lyssna på fullt normala kvinnor oja sig över att de inte var smala eller tränade nog. Det här betyder nu inte att jag gått och blivit kroppsaktivist. Jag har något emot dem som fenomen också (ett eget inlägg i sig). Jag vill bara slippa fokusera så in i h-vete på folks kroppar, oavsett vad det gäller. Framförallt min egen. Jag är fet, javisst. Men jag lever.

2020-talet har varit skit, enkelt uttryckt. Ändå har det egentligen inte varit så illa som jag vill göra sken av. Jag har ett jobb, mina nära och kära lever och har hälsan i den mån de kan. Ekonomin är ok. Jag älskar min man och han älskar mig. Så vad är problemet – egentligen?

Svaret har jag nosat på så många gånger innan och det är enkelt uttryckt: STRESS. Vill man vara lite tydligare: NEGATIV STRESS. Inget förstör så mycket som negativ stress.

Med de orden stänger jag skrivarstugan för idag, men jag har litterära oceaner i mig som ska ut framöver.

 

Grundpelare ett: Arbetslivet

Grundpelare ett: Arbetslivet

Kommentarer 0 kommentarer

Ja jisses.

Efter oändliga turer på jobbet hela hösten börjar det nu så småningom ÄNTLIGEN landa lite. Visserligen är det en fet lögn i sig, jag ser en urskog av frågetecken inför nästa år – men nu är det i alla fall någon slags grundpelare satt i det hela. Vad det sedan innebär får framtiden utvisa. Just nu är jag försiktigt nyfiken, mycket tack vare fint stöd från alla möjliga håll.

Oavsett vad som händer 2023 så har jag kommit till insikt om en hel del om mig själv och vad som driver just mig i arbetslivet. Jag har träffat en hel del tidigare kollegor på sistone (från tider då arbetslivet var enklare – och ärligt talat roligare) och det har varit en riktig ögonöppnare.

  • Jag vill inte ”göra karriär”. Det är något som alla förväntas sträva efter inom mitt gebit och det är förstås inget nytt i sig. En av mina tidigare kollegor tog för givet att alla nu blivit någon slags ledare på sina respektive jobb och hon var uppriktigt förvånad över att inte alla var det. I samma veva nämnde hon att hon hade älskat att få jobba mer konkret med saker igen som vi gjorde på den tiden vi alla var utvecklare och alla höll med. Jag läste en mycket intressant artikel häromveckan om just detta att alla faktiskt inte vill klättra av naturen och att det är förödande för företagen att de inte begriper detta – där satt vi nu ett helt gäng och levde upp till exakt detta.

 

  • Jag vill jobba med människor jag respekterar OCH trivs med. Låter som en självklarhet, inte sant? Jag är ju klassiskt introvert och skulle fördomsfullt alltså passa bäst att sitta i en grotta och aldrig tala med folk. Sådana solitära jobb finns för det första knappt idag och för det andra har jag noll problem med att jobba med andra. Bara jag får min egentid så kan jag vara sociala Sussie jag också, och det är alltid skönt att bolla idéer med likasinnade. Men det kräver att man har någon slags gemensam nämnare och att man vill åt samma håll. Bra ledare förstår detta och lyfter fram det.

 

  • Jag måste ha ledare som jag litar på. Också en självklarhet och ändå så ofta ett bekymmer. Ett period i mitt yrkesliv hade jag t ex en ny chef varje år, det var precis hopplöst. Precis när vi började hitta varandra så var det dags att börja om igen. Jag är visserligen av naturen sådan att jag inte ränner till just chefen i parti och minut. det är inte just den typen av ledare jag lägger så stor vikt på. Det är förstås inte alltid av godo, lite beroende på vilken slags chef det handlar om. Ledare för mig i det här sammanhanget är dock de ”inofficiella” ledarna. Det kan vara en projektledare eller en produktägare t ex. De som har en ledande roll i det dagliga arbetet. När de inte går att lita på blir jag snabbt oerhört frustrerad och söker efter utgången. Ibland blandar jag in chefen, men min personliga åsikt är att det inte hjälper i längden.  Någon har ju satt ledaren på sin roll…

 

  • Jag har en superkraft som inte alla har – jag kan se saker från andras synvinkel. Ärligt talat visste jag inte hur sällsynt detta faktiskt är förrän på senare år. Jag trodde alla vuxna människor med ett större antal arbetsår bakom sig hade samma förmåga. Tjohej, så fel jag hade. Det förklarar så mycket. Det förklarar varför jag trivdes jättebra att gå från ren utveckling till att analysera och ta fram processer med andra, det förklarar varför jag alltid är den enda som kan prata med ”svåra” människor och vinna deras respekt. Det förklarar varför jag trivs med att hålla utbildningar för folk som ber om det. Det förklarar också varför jag oftast blir personen som alla går till för svar. Det finns naturligtvis även nackdelar med det, jag får sällan en lugn stund och jag tenderar att tappa bort mig själv till sist om jag inte ser upp.

 

  • Jag vill ha någon slags kreativitet kvar. Jag är av naturen nyfiken och kunskapstörstande, och har alltid varit. Under tidigare år ville jag kunna och göra ALLT själv, men med ålderns vishet har jag släppt rejält på det – tack och lov. Det som jag älskar med mitt nuvarande jobb är att jag har chansen att utveckla system igen – som jag har saknat det. Det gör också att jag får större förståelse för systemet och för utvecklarna i teamet – vilket är till stor hjälp. Jag är rätt trygg nu med att sitta och diskutera lösningar med stakeholders och säga min klara åsikt – eftersom jag har praktisk erfarenhet. Dessutom – känslan att se sitt program göra det som det ska, den är svårslagen. Jag skulle gå under på ett jobb som bara handlade om att sitta i möten och diskutera och planlägga fluffmoln (i mitt tycke). Sedan behöver det inte vara just kodande, det kan även vara att rita upp tydliga processer, dokumentera, göra utbildningar etc. Men att bara bygga luftslott och sätta budgetar och vara viktig är inte för mig.

 

  • Slutligen – jag vill ha livsbalans. Nu har jag haft rutten balans hela 2020-talet vilket har lett till negativ stress, rejäl övervikt, nedstämdhet, tvivel på mig själv etc. På senare tid har jag dragit ner markant på mitt arbetstempo och så sakteliga börjar jag hitta mig själv igen och jobbet är inte i fokus 24/7. Jag är INTE i mål än, jobbet tar ännu alldeles för mycket av min vakna tid. Men det går åt rätt håll och igår byggde jag t ex både LEGO och löste korsord i lugn och ro.

 

Så nu är jag rätt på det klara med vad jag behöver i mitt arbetsliv för att må bra. Om mitt nuvarande jobb lever upp till det 2023 får vi väl se. Men nu har jag i alla fall en bas att stå på.

Nästa steg är att ta itu med demonerna och skeletten som gör att jag inte tar hand om min fysiska hälsa alls som jag borde. Mycket kommer från arbetslivets skakande såklart, så jag hoppas nu kunna bygga en stabil pelare även där.