Ja jisses.

Efter oändliga turer på jobbet hela hösten börjar det nu så småningom ÄNTLIGEN landa lite. Visserligen är det en fet lögn i sig, jag ser en urskog av frågetecken inför nästa år – men nu är det i alla fall någon slags grundpelare satt i det hela. Vad det sedan innebär får framtiden utvisa. Just nu är jag försiktigt nyfiken, mycket tack vare fint stöd från alla möjliga håll.

Oavsett vad som händer 2023 så har jag kommit till insikt om en hel del om mig själv och vad som driver just mig i arbetslivet. Jag har träffat en hel del tidigare kollegor på sistone (från tider då arbetslivet var enklare – och ärligt talat roligare) och det har varit en riktig ögonöppnare.

• Jag vill inte ”göra karriär”. Det är något som alla förväntas sträva efter inom mitt gebit och det är förstås inget nytt i sig. En av mina tidigare kollegor tog för givet att alla nu blivit någon slags ledare på sina respektive jobb och hon var uppriktigt förvånad över att inte alla var det. I samma veva nämnde hon att hon hade älskat att få jobba mer konkret med saker igen som vi gjorde på den tiden vi alla var utvecklare och alla höll med. Jag läste en mycket intressant artikel häromveckan om just detta att alla faktiskt inte vill klättra av naturen och att det är förödande för företagen att de inte begriper detta – där satt vi nu ett helt gäng och levde upp till exakt detta.

 

• Jag vill jobba med människor jag respekterar OCH trivs med. Låter som en självklarhet, inte sant? Jag är ju klassiskt introvert och skulle fördomsfullt alltså passa bäst att sitta i en grotta och aldrig tala med folk. Sådana solitära jobb finns för det första knappt idag och för det andra har jag noll problem med att jobba med andra. Bara jag får min egentid så kan jag vara sociala Sussie jag också, och det är alltid skönt att bolla idéer med likasinnade. Men det kräver att man har någon slags gemensam nämnare och att man vill åt samma håll. Bra ledare förstår detta och lyfter fram det.

 

• Jag måste ha ledare som jag litar på. Också en självklarhet och ändå så ofta ett bekymmer. Ett period i mitt yrkesliv hade jag t ex en ny chef varje år, det var precis hopplöst. Precis när vi började hitta varandra så var det dags att börja om igen. Jag är visserligen av naturen sådan att jag inte ränner till just chefen i parti och minut. det är inte just den typen av ledare jag lägger så stor vikt på. Det är förstås inte alltid av godo, lite beroende på vilken slags chef det handlar om. Ledare för mig i det här sammanhanget är dock de ”inofficiella” ledarna. Det kan vara en projektledare eller en produktägare t ex. De som har en ledande roll i det dagliga arbetet. När de inte går att lita på blir jag snabbt oerhört frustrerad och söker efter utgången. Ibland blandar jag in chefen, men min personliga åsikt är att det inte hjälper i längden.  Någon har ju satt ledaren på sin roll…

 

• Jag har en superkraft som inte alla har – jag kan se saker från andras synvinkel. Ärligt talat visste jag inte hur sällsynt detta faktiskt är förrän på senare år. Jag trodde alla vuxna människor med ett större antal arbetsår bakom sig hade samma förmåga. Tjohej, så fel jag hade. Det förklarar så mycket. Det förklarar varför jag trivdes jättebra att gå från ren utveckling till att analysera och ta fram processer med andra, det förklarar varför jag alltid är den enda som kan prata med ”svåra” människor och vinna deras respekt. Det förklarar varför jag trivs med att hålla utbildningar för folk som ber om det. Det förklarar också varför jag oftast blir personen som alla går till för svar. Det finns naturligtvis även nackdelar med det, jag får sällan en lugn stund och jag tenderar att tappa bort mig själv till sist om jag inte ser upp.

 

• Jag vill ha någon slags kreativitet kvar. Jag är av naturen nyfiken och kunskapstörstande, och har alltid varit. Under tidigare år ville jag kunna och göra ALLT själv, men med ålderns vishet har jag släppt rejält på det – tack och lov. Det som jag älskar med mitt nuvarande jobb är att jag har chansen att utveckla system igen – som jag har saknat det. Det gör också att jag får större förståelse för systemet och för utvecklarna i teamet – vilket är till stor hjälp. Jag är rätt trygg nu med att sitta och diskutera lösningar med stakeholders och säga min klara åsikt – eftersom jag har praktisk erfarenhet. Dessutom – känslan att se sitt program göra det som det ska, den är svårslagen. Jag skulle gå under på ett jobb som bara handlade om att sitta i möten och diskutera och planlägga fluffmoln (i mitt tycke). Sedan behöver det inte vara just kodande, det kan även vara att rita upp tydliga processer, dokumentera, göra utbildningar etc. Men att bara bygga luftslott och sätta budgetar och vara viktig är inte för mig.

 

• Slutligen – jag vill ha livsbalans. Nu har jag haft rutten balans hela 2020-talet vilket har lett till negativ stress, rejäl övervikt, nedstämdhet, tvivel på mig själv etc. På senare tid har jag dragit ner markant på mitt arbetstempo och så sakteliga börjar jag hitta mig själv igen och jobbet är inte i fokus 24/7. Jag är INTE i mål än, jobbet tar ännu alldeles för mycket av min vakna tid. Men det går åt rätt håll och igår byggde jag t ex både LEGO och löste korsord i lugn och ro.

 

Så nu är jag rätt på det klara med vad jag behöver i mitt arbetsliv för att må bra. Om mitt nuvarande jobb lever upp till det 2023 får vi väl se. Men nu har jag i alla fall en bas att stå på.

Nästa steg är att ta itu med demonerna och skeletten som gör att jag inte tar hand om min fysiska hälsa alls som jag borde. Mycket kommer från arbetslivets skakande såklart, så jag hoppas nu kunna bygga en stabil pelare även där.