Skelett och demoner
Den här texten gör något med mig.
Avrundning
Snart är 2022 över. Det var verkligen ett år som bara försvann någonstans. Jag är nästan ledsen över hur lite speciella minnen jag har. Allt jag gjort i år känns som att det var samma gamla vanliga. Det är inte så upplyftande. Men det går ju att ordna upp, bara jag fyllt upp energinivån tillräckligt.
Vad 2023 kommer med återstår att se. Jag är väldigt trött på att vara trött nu och jag börjar väl så smått begripa vad som behövs av mig för att inte vara det. Förra veckan var jag tre dagar på kontoret och det var skillnad. Jag sov djupare, vissa av dagarna kändes längre och jobbet var inte allt mitt fokus – även om det just nu TAR mycket fokus av olika anledningar. Jag fick även uppleva två inställda tåg – den delen har jag inte saknat. Men ändå, det är i alla fall en start. Än är jag inte där så att jag har med mig träningsväskan och har full koll, det krävs lite mer lugn i själen för det. Men jag ska dit – på ett eller annat sätt.
Igår hade jag ett viktigt samtal på jobbet och kort efter det fick jag en huvudvärk som jag sällan upplevt. En klassisk spänningshuvudvärk som kom från axlarna och strömmade genom hela huvudet, riktigt läskigt för ett tag. Det satt i ett bra tag också, först nu börjar det klinga av ordentligt. Jag gissar att det är en kombo av allt, att äntligen få lite svar på jobbet förstås (varför skulle det annars kommit just då) men också för att jag vill mer med mitt liv än det jag gör nu och då är det inte bara jobbet jag pratar om. Jag vill ha mer kvalitetstid med min man, hitta på saker som inte bara är det samma gamla vanliga. Skönt nog är vi två om det. Vi var ute på galej i lördags och roligast var baske mig att gå och shoppa lite och sitta och bubbla med mannen i lugn och ro, resten hade jag klarat mig utan. För mycket pengar som rullade för ganska lite innehåll. Jag hade hellre njutit mer av lugnet och att strosa utan stress i en storstad i juletid (älskar det!).
Detta fick mig att börja julpynta igår efter jobbet trots sviter av både huvudvärk och trötthet, redan då jag vaknade i går morse hade jag ett driv i mig som jag inte känt på ett tag, att jag vill få ordning nu. Och jag fick därför även till lunchpasset trots att huvudvärken kom innan dess. Jag kände ända in i märgen att det på intet sett var fel att röra på mig och få stretcha ut kroppen – och det var naturligtvis helt rätt. Turligt nog blev även mitt optikerbesök inställt (tredje på kort tid) så jag slapp peta in linser och dra till stan.
Idag sov jag ut och är relativt ok nu, om än lite seg. Det var en intensiv jobbdag idag där jag mest grävde i olika problem och inte åstadkom så mycket och träning är det inte tal om. Men det var ändå en bra jobbdag och jag sörjer lite att det kan vara en av de sista då allt ställs om vid årsskiftet. Samtidigt kan det vara bra med förändring i sak, jag har nu en chans att få jobba mer med det jag vill. Men det är mycket som ska redas ut än.
Nu ska jag göra något jag gillar, oklart vad än.
Insikter
Jobbröran fortsätter, men det börjar utkristallisera sig allt mer vad JAG vill. Åter igen ger det mig så mycket att vara på plats och diskutera med andra.
Jag känner mig lite extra stärkt idag efter att ha samtalat med en kollega som inte brukar hålla tillbaka sina åsikter.
Andra måndagen i rad som jag missar måndagspasset, idag skyller jag på att jag inte orkade kladda med att ta väska med mig. Men egentligen är sanningen att jag skäms för att gå dit i person. Jag har gått upp 20 kilo liksom. Sannolikheten är också hög att jag skulle varit den enda på plats förutom tränaren och jag är inte redo för det än.
Reflektioner
Igår läste jag senaste numret av vår digitala personaltidning som var helt dedikerat till att jobba i Älmhult och vad som erbjuds. Det som fick mig att haja till extra var ett exempel på hur en jobbdag skulle kunna se ut med start på gymmet, jobb, fika med kollegor, utföra ärenden innan hemgång osv. Dvs så jag levde innan pandemin. Det ruskade om mig en hel del i huvudet. Vad jag saknar det där!
Idag var jag på kontoret av en enda anledning – jag skulle till frissan efteråt. Hade jag inte haft det hade jag stannat hemma då jag inte hade någon egentligen anledning att åka in. Mitt jobb är inte beroende av att fysiskt möta andra (även om det är trevligt) och jag har mer än en gång känt att jag är hopplöst improduktiv på kontoret då jag vant mig vid att sitta hemma där jag har en fast plats och kan ha all fokus på jobbet och ta samtal när som helst.
Visst tusan är jag produktiv hemma, det är ingen hejd på vad jag hinner med på en dag! Plus att jag kan lägga in lite hushållssysslor på det. Ändå känner jag hela tiden att jag inte räcker till. Jag tycker nästan att jag ”smiter” från jobbet när jag slutar innan fem, oavsett när jag började och om jag tagit lunch eller inte. Träningen får allt för ofta stryka på foten för att jag blir så stressad av blotta tanken på det (går lite bättre morgonveckorna då jag kan ta tag i det innan jobbet). Jag har ändå bättrat mig (mannen jagar på mig där som tur är), jag tar oftast ordentlig lunchrast nu och jag passar ofta även på att ta en förmiddagsrast med en kopp kaffe och babbla med mannen på kvällsveckorna innan han åker till sitt jobb. Målet är också att sluta jobba innan 17, vilket jag oftast håller eller missar med max 15-20 min. Men det är fortfarande snett.
Att åka in till kontoret istället ger mig för det första vardagsmotion. Det är många trappsteg på vägen till jobbet och det tar en liten stund att gå. Passar jag dessutom på att göra lite ärenden blir det ännu mer + att jag cyklar till och från stationen hemma.
För det andra är det socialt nyttigt. Det ÄR kul att komma in på kontoret och säga hej till andra och få gulliga kommentarer om min fina klänning för dagen. Det är supertrevligt att på vägen till något springa på en gammal kollega och stämma av lite. Bara för att jag är stämplad som introvert är jag inte folkskygg eller asocial. Dessutom bidrar det till att bättre känna företagsandan. De har senaste åren har jag gått från att vara nästan lite företagsreligiös till att inte ens tänka på var jag jobbar. Ett IT- jobb som alla andra, skit i kulturen och alla happenings, de bara stör och gör mig improduktiv.
För det tredje, just nu är det storm på många håll och mitt känsloliv har gått fullkomligt bananas ett bra tag nu. I fredags t ex var det lugnt fram till jag stängde ner och hade glömt stänga av Teams på telefonen och gjorde kardinalfelet att läsa vad som skickades. Jag tuggade fradga direkt då det var ett idiotiskt tilltag. Tur i oturen hade min man köpt en skiva åt mig som överraskning som han gav mig kort efter så det lugnade mig för dagen, men på söndagsmorgonen var jag så irriterad att jag steg upp i ottan och började jobbsurfa. Nu visade det sig vara en överreaktion från min sida, men det har varit så mycket på sistone att jag har tappat kontrollen och jag vet med mig att jag kanske inte beter mig så vuxet som jag vill. Det är förstås inte bra, men jag hoppas att det kan lugna sig nu någon jäkla gång. Jag vågar dock inte tro på det än, varje gång jag känner hopp kommer något nytt smackandes i ansiktet.
Att ha dessa okontrollerbara känslostormar ensam hemma framför datorn är verkligen inte bra. Jag trissar upp dem när jag inte kan prata av mig fysiskt eller se de jag irriterar mig på i ögonen. Jag håller på att bli en drama queen jag också och det vägrar jag acceptera. Idag insåg jag att jag inte är lika arg när jag är fysiskt på plats. Det är något med att vara där, känna kulturen, prata med andra och även få kräka ur sig lite. Jag känner mig mer synlig och förstådd.
För det fjärde, när jag åker hem från kontoret släpper jag jobbet och skulle inte få för mig att starta upp datorn igen, trots att klockan är innan 17. Det är mentalt viktigt!
Nåväl, stormarna lär inte bedarra på länge än, men jag hoppas i alla fall kunna vara mer på plats framöver. Jag aktiverade ett månadskort idag, så den snåla personen i mig vill så klart utnyttja det. Nästa vecka ser det ut som att det blir tre hela dagar faktiskt, då vi har avdelningsträff en av dagarna. Jag gillar den tanken, att vara tre dagar på plats i veckan och ha två produktiva dagar hemma då man förhoppningsvis kan undvika möten. Jag vill förstås se det först, möteshysterin är svårbotad. Men eftersom min roll också skrivs om just nu så passar jag på att dra fördelarna av det.
Avslutningsvis: Vikten. Den är inte bra. Det enda positiva jag kan säga är att den inte har ökat, men jag trivs verkligen inte med att se den där tjocka gamla tanten i spegeln eller i videokameran på kontoret då vi är flera (man ser mer av kroppen). Samtidigt är jag så arg hela tiden och söker tröst i att strunta i allt vad rim och reson heter när det gäller kost och motion. Det håller såklart inte i längden, men jag MÅSTE först få stabil mark att stå på innan jag kan skifta fokus.
Sista ordet är nog inte skrivet än i ämnet.
Ny dag
Lite bättre känsla överlag idag, det hjälpte att kräkas via tangentbordet igår + att jag satte mig och tittade på en massa kursavsnitt om Scrivener på fantastiska Moderskeppet. Jag önskar jag hade deras kunnande och ärligt talat deras jobb. Att få jobba med den typen av coola verktyg och att sedan lära ut dem till betalande kunder, det hade jag älskat, tror jag.
Jag har mer än en gång i år tänkt tanken ”tänk att få leva i en värld med enbart likasinnade”. Med likasinnade menar jag då folk som har lite sunt förnuft, en generell välvilja mot andra, egenansvar och en trevlig attityd, inget mer. Att det ska vara så svårt? Det har gått så långt att jag reagerar med förvåning när jag faktiskt möter sådana personer, snarare än tvärtom.
Det gör också att jag undviker folk i allmänhet, jag orkar inte med mer offerkoftor, gaphalsar, idioter, tramsbyxor, latmaskar, gnällrövar osv. Jag vet egentligen att de inte är i majoritet på långa vägar, men de tar så absurt mycket utrymme och de suger min energi rätt ur mig. Så fort jag vidgar mina vyer lite så möts jag av något/någon som irriterar på ett eller annat sätt och det gör mig så trött. När blev mänskligheten så kass?
En annan sak som verkligen tröttar ut mig är teknikstrul. Igår tvärdog täckningen på min mobil och jag vet inte om det är Telia, SIM-kortet eller mobilen i sig som är bekymret. Telias fantastiska lösning är att jag ska ”prova SIM-kortet i en annan mobil” ungefär som att det är den enklaste sak i världen. Nog för att jag någonstans har en gammal urladdad nalle, men jag vet inte var. Jag orkar inte hålla på att felsöka! Varför är det alltid jag själv som ska göra allt?!
Tog en tur till affären idag utan att handla hem skräp för en gångs skull och hann vara glad åt min sprillans nya höstjacka i en halvtimme ungefär. Den är snygg, skön, vattentålig och varm. Men när jag kom hem flög metallmärket på ena ärmen av och går inte att få dit igen och nu gapar två elaka hål mot mig som dessutom går rätt genom ärmen. Varför gör man en sådan idiotisk konstruktion till att börja med? Första tanken var att laga det temporärt själv, men jag har fasen betalat för att slippa detta. Som sagt, jag är less på att göra allt.