Tjockistankar

Jahapp, då är det en vecka tills nya livet startar. Jag hade i ärlighetens namn hoppats vara i mycket bättre form nu, men det har inte riktigt varit min sommar.

Jag ska inte klaga för mycket, det mesta beror på min egen lathet.

Tyvärr fick vi en ny vattenskada förra måndagen, samma ställe som sist. Den här gången på grund av att det rann undan extremt långsamt på toaletten på övervåningen och när vi försökte lösa det själva rann antagligen vattnet över röret där stolen sitter och det har följt med röret ner i vardagsrumstaket. Så det blev att torka droppar och svära och kontakta Trygg-Hansa. I fredags var byggfirman jag inte nämner vid namn här och kontrollerade och idag ringde deras hantverkare vid 7:30 och undrade om han kunde komma (för att 20 min senare ursäkta att han nog blev sen och nu vid 11 syns han ännu inte till…). Jag har inte saknat det här spelet ett dugg.

Under dagen hoppas vi även att Spolarna ska komma och lösa själva stoppet.

Som om inte det är nog med vattenläcka så har jag varit snorsjuk hela förra veckan, lagom till vi skulle åka på kortresa till London (tis-tor) – så klart! Först trodde jag det var förkylning, men för två söndagar sedan klippte jag gräset och råkade irritera jordgetingar som stack mig i vardera vad. Sticken syntes knappt och jag tvättade dem ordentligt med alsolsprit och glömde i princip bort dem. Men så fick jag myggbett också i närheten och det kliade infernaliskt och antagligen klantade jag mig och kliade igång en infektion som alltså blossade upp lagom till resan. Vi åkte ju ändå eftersom jag höll måendet i schack med värktabletter och jag trodde det var en förkylning som sagt, men på hotellet blev ena vaden röd och irriterad och fjällig och det blev tydligt att det var getingsticket som var boven.

När vi var hemma igen mådde jag än mer uselt och tog mig till min vårdcentral för första gången och som tur var tog sköterskan ett infektionsprov som genast gav audiens till en läkare som skrev ut en form av penicillin. Så nu ska jag knapra det lagom till jag börjar jobba. Det har gett effekt, rodnaden är mycket mindre och jag har inte haft feber nu på någon dag tack och lov. Men jag sväller av penicillinet då det är natrium i det och det gör att jag är tjockare än någonsin just nu och det är en oerhört obehaglig känsla när huden stramar och tar emot. Magen är såklart i oordning också.

Men inget ont som inte har något gott med sig, feberdagarna har verkligen fått mig att tänka till. Att vara rejält sjuk OCH fet är verkligen ingen trevlig mix. När hjärtat slår som en kolibri och kroppen knappt orkar bära mig och jag allvarligt funderar på om det här kanske är stället jag dör på, då börjar jag ifrågasätta mina val på allvar. Och när jag för stunden motat bort febern och ser en bild på mig själv utan haka, då blir jag inte heller direkt fylld av stolthet över vad jag gjort med mig själv.

Efter besöket på VC i fredags åkte vi och hämtade vår katt och stannade som planerat hos mina föräldrar. Jag kunde ju vila där lika gärna som hemma och jag smittar inte + att mamma blev lugnare så. Jag satt och petade i maten och det var en intressant upplevelse att hela tiden vara den som sitter kvar längst, jag är ju som en kolskyfflare annars. Det långsamma ätandet skulle jag behöva hålla i även efter den här perioden.

Kontentan är också att jag ligger efter med precis allt, men idag fick jag äntligen ork att ta tag i ekonomin i alla fall. Min slutlön kom förra veckan och jag fick förstås skatta bort 54 % – tjoho. Jag var medveten om det och nu utgår jag ju från att jag borde få tillbaka något av det på skatten nästa år, men jag kan inte låta bli att tycka att det är lite tramsigt att inarbetad tid ska klassas som lönetillägg.

Jaja, nu ska hakan tillbaka, så är det bara!