April månad bara sådär och jag har inte haft så mycket tid/lust för självreflektion, så bloggen har stått still. Men nu när vårsolen ÄNTLIGEN dykt upp spritter det lite i mig och jag är just nu i full färd med att fundera på vad jag egentligen vill med mitt liv.

Det är väldigt lätt att bara trampa på och vänta på bättre tider, men ärligt talat kommer de inte utan att man jobbar för det.

Fakta 1: Jag har åtminstone 16 yrkesverksamma år kvar (givet att jag lever). Det är många år, och min generation förväntas dessutom lägga på minst ytterligare två år till det för att få en vettig pension. Jag är verkligen inte intresserad av det. Jag vill kunna trappa ner – eller ännu hellre sluta jobba helt i vettig tid. För att det ska vara möjligt ekonomiskt behöver jag ha en plan.

Fakta 2: Jag vill få tillbaka rutinerna i mitt liv så att jag mår lite bättre. Det går ju sådär. Att hela tiden flänga mellan olika orter i Sverige hjälper mig inte och jag har slutat inbilla mig att jag magiskt ska lösa det över en natt. Det behövs ett jäklar anamma som jag i nuläget inte hittar och jag har inte ens lust att ta tag i det ärligt talat. Jag är så trött på att vara duktig flicka som anpassar sig efter läget. Nu vill jag att läget anpassar sig efter mig. Vilket inte heller sker per automatik.

Fakta 3: Nu har vi levt tre månader utan kattsällskap. Det är tomt och tanken är inte att det ska vara så för evigt, men i nuläget känner båda att det inte är läge än för nya missar då jag pendlar så mycket. Jag vill inte vara en främling i deras liv. En annan sak som är lite sorglig är att vi alltid sagt att den dagen vi blir kattlösa ska vi passa på att resa då vi har så svårt med kattvakt numer. Men tyvärr är reslusten i stort sett död hos oss båda och vi boar in oss mer och mer och njuter mest av att vara hemma. Inget fel i det såklart, men det får mig också att fundera på vad jag egentligen håller på med.

Fakta 4: Världen är sjuk. Är det inte pandemier så är det krig och elände. Priserna skjuter i höjden, företagen går dåligt och tryggheten är ett minne blott. När som helst kan en av oss – eller båda – stå utan jobb och vi bor i fel land för att söka nytt jobb då man i praktiken är död på arbetsmarknaden i Sverige efter 50. Lite överdrivet kanske, men inte helt taget ur luften heller.

Detta låter lite dystert, men faktum är att jag är rätt hoppfull. Framtiden är i mina egna händer och det börjar bli dags att ta sikte på vad jag egentligen vill göra med denna delen av livet.

Förra veckan var jag lite full-i-fan och sökte ett jobb som matchade mitt CV nästan löjligt bra. Jag ville se om jag inbillade mig, eller om jag har lite oomph än. Det slutade med en urvalsintervju (var en av 8 som fick vidare  av 60 totalt sökande) och jag hade även gått vidare till steg 2, men de var ärliga med att de inte skulle kunna matcha min lön och då valde jag att hoppa av. Jag är inte så besatt av pengar, men om jag nu ska ta ett jobb med mycket ansvar och som innebär pendling ska jag ha betalt för det. Jag sörjer inte heller, jag är inte desperat. Däremot gav det mig självförtroende att fortsätta leta. Jag är bra.  

Jag är fortfarande rätt yvig med vad jag letar efter. Jag tror att jag behöver sätta mig ner och göra en lista på vad jag faktiskt är ute efter. Dvs att jag slutar anpassa mig efter läget. Jobben finns där, även efter 50, men vad vill JAG? 

Jag vet i alla fall vad jag INTE vill, vilket jag borde börja med att lista ner, så kanske det andra ger sig