Tjockistankar

Snart är mars över och det börjar bli rätt knepigt att hålla motivationen uppe. Jag är i grunden på rätt gott humör, men det är mycket runt mig som desperat drar ner mig och suger energi ur mig. Än så länge håller jag stånd, men det börjar bli tufft. Därav ett irriterande återfall igår, så då ställer vi om klockan på dag ett då. Men det hör till.

Nu ger det mig inget att älta allt trist, det är där det är och jag kan inte göra med det än vad jag gör.

Jag har nu varit utan p-piller i drygt en månad och så långt är jag nöjd med mitt beslut. Viktpåverkan är svårt att uttala sig om, då jag inte direkt lever så hälsosamt som jag borde just nu, men den har i alla fall lugnat ner sig. Det har mest med mina intag att göra dock. 🙂 Andra biverkningar har inte dykt upp än, däremot har det hänt lite positiva saker. Jag är inte lika öm i kroppen som innan och jag är förbaskat mycket gladare. Jag blir nästan mörkrädd över det senare, jag trodde faktiskt inte de hade sådan påverkan på mig. Gudarna ska ju veta att det inte är mycket att vara glad över nu, så jag är väldigt tacksam för den effekten! Någon mens har inte syns till än, det lär säkert dröja ett bra tag – om den ens kommer tillbaka. Bara att vänta och se.

Annars är livet lite på paus, det är mest jobb faktiskt. Även om jag är noga med att inte jobba över så tänker jag på det rätt mycket och det går som alltid lite upp och ner. Det är en stressig period och när alla är stressade är det alltid lite klurigt att veta vad som är problem och vad som är en effekt av stress. Jag är rätt bra på att hålla huvudet kallt själv (förutom i mitt förra projekt då det blev åt helvete för mycket till sist) – men jag tar illa vid mig när folk ger mig tjuvnyp oavsett vad det beror på. Logiskt vet jag att det är stressen som talar, men Duktiga Flickan kan ju inte hantera minsta kritik, så det blir en inre dialog som jag gärna slapp. Jag kan inte omprogrammera andras känslor tyvärr, men jag kan i alla fall tänka på hur jag för mig så att jag inte skickar det vidare till andra.

Med det sagt är jag i hemlighet avis på alla som har oceaner av tid över nu under pandemin, jag har inte fått känna det ÖVERHUVUDTAGET sedan det startade, det är precis tvärtom faktiskt – har aldrig jobbat så mycket som nu. Jag skulle kunna jobba dygnet runt om jag ville, och när jag väl stänger ner för dagen är jag oftast så trött och otaggad att jag inte gör något vettigt av den tiden heller. Men jag sparar i alla fall pengar. 🙂

Det må vara tristess i vardagslivet som så, men vilket kaos jag befinner mig i nu! Känner mig lite som att jag är i stormens öga just nu och att det snart börjar virvla betänkligt på alla håll.

Idag drog ÄNTLIGEN renoveringen igång och det första som händer är såklart att det dyker upp nya utmaningar som ser ut att göra det ännu större än det redan är. Tjoho! Vi kanske skulle valt att bara lappa ihop för stunden och flytta. 🙂 Skämt åsido, jag är förstås helt med på att göra allt som behövs – det är hög tid – men det är lite problematiskt när jag jobbar hemma samtidigt. Nu går det att lösa, min chef kan fixa dispens så att jag kan sitta på kontoret när jag måste. Men oj vad det kommer att bli rörigt här hemma! Utrymmena är redan maxade och jag vet faktiskt inte riktigt vad det kommer att bli av allt.

På jobbet är det inte mycket bättre. 🙂 Vi har MASSOR att göra och jag hade behövt 48-timmarsdagar för att hinna med allt som är på agendan. Än så länge funkar det och jag vet också att min chef och mina kollegor är väl medvetna om det – vilket gör att det känns ok. Det är ändå roligt att vara producerande igen och få visa mina kvaliteter på ett bra sätt + att området i sig är väldigt intressant. Extra kul är att höra att mitt jobb nu verkar synas och uppskattas. Men det gäller alltid att se upp så att det inte går överstyr såklart. Duktig Flicka till en viss gräns så att säga.

Det jag behöver fokusera på framöver är att hitta utrymme för återhämtning och definiera vad det faktiskt innebär. Just nu är det plattan i mattan måndag kl 8:00 till fredag kl 17:00 och sedan är det total stiltje på helgen då jag knappt tar mig för något alls (mer än äter). Visst behöver man vila, men jag behöver också känna att jag har ett liv utanför jobb och renoveringskaos – och det är det si och så med nu. Pandemin hjälper ju verkligen inte till heller, tidigare kaosartade stunder i mitt liv har vi ofta haft en skön resa att se fram emot (oftast har den kommit mitt i allt hur man än försöker undvika det) där jag kunnat släppa på allt och andas ut. Jag har oerhört svårt att fejka sådant. Jag gillar inte alls att gå promenader bara för att jag ska och jag är inte intresserad av åka till ett spa t ex. Jag vill faktiskt inte resa alls nu – oavsett om det går – så länge pandemin håller på i full blom. Inte för att jag är rädd utan för att det inte är så jag vill uppleva saker.

Men jag fungerar ändå bättre i kaos än i stiltje och det mesta brukar ju faktiskt lösa sig till sist. Fast jag hade gärna gått i ide nu och kommit ut först när allt är löst. 🙂

Ännu en sådan DÄR dag. Jag är så förtvivlat less. Det står bara och stampar överallt och det enda positiva jag har att säga är att snön i alla fall är borta.

Det värsta just nu är att jag känner noll lust till att göra något överhuvudtaget. Hade jag haft ett trollspö som zappade bort allt jag tackar av hade jag kunnat göra resterande KonMari på typ 20 min, det mesta skulle ryka eftersom allt är ointressant och oglittrigt.

Allt jag annars skulle kunna tycka är kul går bort för att jag bor i ett råttbo utan utrymme. Jag är så less på att möblera om i köket (och dammsuga) så fort jag ska köra ett träningspass och jag är även less på att det dessutom känns stressigt eftersom vi har så mycket att göra på jobbet hela tiden. Lunchen vill jag gärna sitta och andas ut lite på och på kvällen är jag för trött/hungrig. Nu har jag cyklat två morgnar denna vecka, det är i alla fall något + att jag tänkte gå upp till affären strax.

Men ärligt talat börjar det bli fantastiskt motigt nu och det hjälper ju inte att jag har att göra med den segaste hantverksfirman i mannaminne när det gäller planering. Dessutom ORKAR JAG INTE bråka med dem. Jag orkar bara inte hålla på att jaga! Gah! Jag jagar hela dagarna på jobbet och även om det är helt annat än på PL-tiden för ett år sedan, river minnet av det upp sår nu när jag känner mig stressad av allt som inte rör på sig och som jag borde jaga på.

Försökte regga min frukost i måndags efter en riktigt obehaglig syn i spegeln, men det var inte en chans att jag var redo för det. Jag måste hitta en helt annan infallsvinkel och tyvärr hjälper det inte att jag verkligen ser hur tjock jag är när jag inte har minsta lilla ”framtidshopp” för stunden. Låter lite mer desperat än vad det är, jag är inte suicidal. 🙂 Men jag har just nu inget kul att se fram emot. Hade jag åtminstone haft en aning om när det satans rummet kan vara på G eller när vi kan vara tillbaka på kontoret eller när vi faktiskt kan få göra något som inte stinker pandemi igen hade det varit annat.

Men jag ger mig inte så lätt.