Ännu en sådan DÄR dag. Jag är så förtvivlat less. Det står bara och stampar överallt och det enda positiva jag har att säga är att snön i alla fall är borta.

Det värsta just nu är att jag känner noll lust till att göra något överhuvudtaget. Hade jag haft ett trollspö som zappade bort allt jag tackar av hade jag kunnat göra resterande KonMari på typ 20 min, det mesta skulle ryka eftersom allt är ointressant och oglittrigt.

Allt jag annars skulle kunna tycka är kul går bort för att jag bor i ett råttbo utan utrymme. Jag är så less på att möblera om i köket (och dammsuga) så fort jag ska köra ett träningspass och jag är även less på att det dessutom känns stressigt eftersom vi har så mycket att göra på jobbet hela tiden. Lunchen vill jag gärna sitta och andas ut lite på och på kvällen är jag för trött/hungrig. Nu har jag cyklat två morgnar denna vecka, det är i alla fall något + att jag tänkte gå upp till affären strax.

Men ärligt talat börjar det bli fantastiskt motigt nu och det hjälper ju inte att jag har att göra med den segaste hantverksfirman i mannaminne när det gäller planering. Dessutom ORKAR JAG INTE bråka med dem. Jag orkar bara inte hålla på att jaga! Gah! Jag jagar hela dagarna på jobbet och även om det är helt annat än på PL-tiden för ett år sedan, river minnet av det upp sår nu när jag känner mig stressad av allt som inte rör på sig och som jag borde jaga på.

Försökte regga min frukost i måndags efter en riktigt obehaglig syn i spegeln, men det var inte en chans att jag var redo för det. Jag måste hitta en helt annan infallsvinkel och tyvärr hjälper det inte att jag verkligen ser hur tjock jag är när jag inte har minsta lilla ”framtidshopp” för stunden. Låter lite mer desperat än vad det är, jag är inte suicidal. 🙂 Men jag har just nu inget kul att se fram emot. Hade jag åtminstone haft en aning om när det satans rummet kan vara på G eller när vi kan vara tillbaka på kontoret eller när vi faktiskt kan få göra något som inte stinker pandemi igen hade det varit annat.

Men jag ger mig inte så lätt.