Browsed by
Kategori: Vikt

Nytt år?

Nytt år?

Kommentarer 0 kommentarer

Då var det nytt år igen då! Den här gången har jag varit väldigt oengagerad, även om jag mentalt förbereder mig för att ta tag i saker.

Jag tycker det är svårt att hitta den där extra nyårsgnistan i år. Efter att ha intalat mig sedan 2019 att nästa år i alla fall måste bli bättre – och det inte har skett – så känner jag ett visst vemod. Världen brinner, de som betyder något för mig börjar bli till åren, jag blir bara tjockare och latare och jag känner mer att jag stålsätter mig inför nästa svårighet snarare än att jag laddar om för nya tag.

Med det sagt har jag haft en oerhört skön ledighet som hjälpt lite med den värsta melankolin och hopplösheten. I år tog jag ledigt alla mellandagar och det var behövligt. Först var vi ett par dagar hos mina föräldrar, sedan höll vi oss hemma och struntade i alla slags måsten fram till idag. Jag har spelat TV-spel och byggt LEGO och vi har sett mängder av filmer och bara varit. På nyår struntade vi i allt vad traditioner heter och åt tacos och sedan strudel med glass som blivit över sedan i höstas. Vi hade en champagneflaska som vi smuttade på under kvällen och på tolvslaget var vädret så trist att vi bara stack ut näsan och konstaterade detta och sedan återgick till att kolla NHL-hockey istället. Väldigt lugnt. Men som så ofta med oss vände vi ändå på dygnet och hamnade på CNN:s livesändning från Times Square, så på nyårsdagen var vi rätt sega. Det lider vi av idag då jobbet startat igen. Jag var OERHÖRT glad att jag slapp gå ut i snön som dykt upp under natten.

Jobb ja. Det som var bra med 2023 var att jag tog mig ur en jobbsituation som fick mig att må väldigt dåligt. Det är jag så glad för fortfarande. Samtidigt som det är sorgset att det skulle behöva gå så långt, men jag är inte ensam om min upplevelse dessvärre. Nya jobbet har varit intressant så här långt, det var bara lite synd att jag hade min hälsoproblematik första tiden. Är det mitt drömjobb? Nej, det kan jag inte påstå. Jag skulle egentligen inte vilja jobba alls om jag ska vara sådan. Men då måste jag göra radikala förändringar i mitt liv först, och där är jag verkligen inte än. Det som jag trivs med just nu är att jag börjar känna mig rätt bekväm på mina två arbetsplatser. Det är trevligt folk på båda platserna och nu börjar jag ha hyfsad koll på hur saker fungerar. Jag tycker fortfarande det är lite knepigt att veta vad jag ska göra om dagarna, men det tar sig. Jag inser ju hur sönderarbetad jag var på mitt förra jobb, jag måste varit en hårsmån från väggen. Aldrig igen.

Många i min närhet ojar sig över mitt resande, men jag kan inte påstå att det är så stor skillnad mot då jag reste till Älmhult dagligen. Visst, jag sover på hotell några nätter varje månad, men jag sitter ändå mest hemma och det är en rätt ok balans. Det hjälper att jag gillar att bo på hotell. Tyvärr är det inte så lyxigt, mest irriterande är att jag inte har en vattenkokare – det hade varit hjälpsamt. Det finns att låna i receptionen dock, men det är ju bökigt. Några undrar alltid om jag inte vill prova övernattningslägenheten istället, men det kommer inte hända. Jag gillar hotell som sagt.

Sedan vet jag ju att detta är temporärt. Mitt kontrakt går ut efter sommaren och det kan mycket väl vara så att de då inte ser behov av mig längre – sparkraven är rätt tydliga och de satsar hårt på att anställa istället för att ha konsulter. Dessutom vet man aldrig om de ändrar kontorsdagar igen och det kommer jag inte bara att acceptera välvilligt, skulle t ex fredagar bli aktuella igen skulle det vara mycket negativt för mitt välbefinnande då det är veckans viktigaste dag för mig och min man. Jag tänker inte heller hålla på att resa i all oändlighet såklart. Men just nu går det bra och jag hinner fundera på vad som är viktigt för mig + passa på att få mer erfarenheter på köpet. Planen är att gå lite kurser i år, har bokat in en hittills. De går utanför arbetstid, men leder oftast till certifiering och om man klarar den utgår en monetär bonus.

Jag håller också ögonen på jobbmarknaden. Tänker inte göra samma misstag som innan där jag lallade på i min ”trygga” värld utan att ha koll på hur marknaden förändrades. Jag har noterat på sistone att det söks allt mer projektadministratörer, det tror jag egentligen hade passat mig rätt bra. Hålla ordning och reda utan att behöva sälja in så att säga.  Men jag undrar hur löneläget ser ut på en sådan tjänst, antagligen inte så hög. Vi lever i en värld där proffstyckare premieras över problemlösare. Det stör mig.

—

Vikten är katastrofal nu. Det är inte en fråga om att jag borde ta tag i det, jag MÅSTE. Jag mår inte alls bra av att vara så stor och jag känner mig stel och klumpig och dessutom skitful. Så varför gör jag inget åt det? Varför lever jag i detta limbo? Jag har en femårskalender där man svarar på en fråga om dagen och igår såg jag att för ett år sedan skulle jag ta tag i mitt liv. 365 dagar senare har jag istället gått upp ännu mer i vikt och tappat alla rutiner för motion. Men jag vägrar snyfta mer om det, nu är det så det är och förra året hade andra utmaningar som jag tog tag i. Det går inte att attackera på alla fronter trots allt.

Jag har en liten idé om hur jag ska gå till väga. Hade tänkt skissa på en plan under ledigheten, men gav blanka tusan i det då jag insåg att jag behövde total vila från alla slags måsten.

Jag tror på att börja i liten skala och att inte göra det ensam. Min man är en underbar motivator och vi är bra på att peppa varandra. När det gäller motionen passade jag på att utnyttja mitt friskvårdsbidrag till att bli medlem i Träningsklubben. Har hunnit med två pass hittills, och jag funderar på att göra upp ett träningsschema så att jag får lite fart på mig själv innan rutinerna är på plats igen. Jag tänker att jag kör två pass med klubben i veckan och så två kortpass (t ex kettlebells och cykling) utöver det. Målet är att dyka upp på mattan så att säga. Jag vet hur duktig jag blir när jag väl fått upp farten, längden spelar mindre roll. Dessutom är jag ute efter energieffekten + att träna upp rörligheten. Lite piggare, lite rörligare. Tiden har jag,  jag ska bara få mig själv att fatta det också.

När det gäller maten är det alltid ett frågetecken. Jag vet ju vad jag gör fel idag. Alldeles för stora portioner, jag äter fast jag inte är hungrig och jag äter massor av onödiga saker mest för att jag kan. Så min tanke är att minska på portionerna och samtidigt träna på att lämna kvar mat på tallriken när jag är lagom mätt. Det låter så dumt att man ska behöva träna på det, men det är så jag är och som min ätstörning har gjort mig. Min förhoppning är att det ska leda till att jag så småningom ”lär” mig vad en portion innebär för min del. Jag är en stillasittande kvinna i medelåldern, jag har inget högt energiintag. Vilket min kropp envist försöker förklara gång på gång.

Utöver mindre mat är det skräpstopp för ett bra tag nu. Jag tror egentligen inte på förbud, men just nu är läget som det är och om jag ska ha en chans att programmera bort överätandet måste jag göra det lätt för mig. Det är inget jag ser som en stor uppoffring, även om det kan låta kaxigt. Jag har nämligen väldigt sällan direkta sug numer. Jag bara äter på som en maskin och då blir det mesta rätt äckligt egentligen – vilket jag ska dra nytta av nu. Jag gillar att utnyttja mina svagheter och vända dem till styrkor. Det är lite som en mental ozempic!

Vad jag INTE ska göra är att börja planera och laga massor av supernyttig mat. Utöver vikt och motion så är ekonomi en sak jag också vill ta tag i lite mer i år och jag behöver inte handla hem en massa dyr ”dietmat”. Vi äter redan hyfsat, problemet är att vi äter för mycket och för ofta.

Så enkelt och ändå så svårt. 🙂

 

 

 

Dum spiro, spero

Dum spiro, spero

Kommentarer 1 kommentar

”Så länge jag andas, hoppas jag”

Hittade en bortglömd bok i morse i lådan till nattduksbordet. Den heter Matmyten och är skriven av Tim Spector och handlar om vikten av att ha en tarm som mår bra och att dieter suger röv (mina ord, inte Tims). Jag läste om några kapitel och blev väldigt peppad att fortsätta.

Jag antar att detta är ett av flera små friskhetstecken, i natt låg jag och funderade lite på vad jag skulle uppskatta att ha med mig att äta på hotellrummet. Jag behöver något som är vettigt men också inbjudande. Jag är just nu inne på någon slags sallad med risoni, bad faktiskt ChatGPT om ett recept (hehe) som lät riktigt gott. Jag tänker mig risoni med dressingen som beskrevs, lite sojabönor och tomat, kanske lite ruccola eller kål och så något protein till.

Jag funderar även på hur jag ska få ner mina kolhydrater. Jag är inte rädd för dem, men det är något jag älskar att överäta och det blir alldeles alldeles alldeles för mycket bröd idag. Jag vet ju så väl att jag inte kan eller bör äta bröd i den mängden. Ändå gör jag det och har gjort så länge nu, dels för att det är så enkelt, dels för att det är gott och lätt att pressa ner. Rebellen har fullkomligt tagit över huvudet sedan länge och dansar tango därinne med ätstörningsdemonen. Det är ett faktum. Jag vill ha ut dem nu.

Vad jag vet INTE fungerar är att börja strama åt och köra med typisk dietmat. Då kommer rebellen att ta över så fort jag går mot hotellet och kroppen är frusen, trött och hungrig. ”Usch så äckligt och det är såååå synd om oss. Kolla på foodora istället, mums mums”. Varpå demonen hejar på. Alternativet att gå till affären en bit bort är ännu värre, då tar demonen över helt. Vad jag behöver är en trevlig måltid i väskan + lite extra tilltugg till kvällen som inte är en excess av skit. Jag vet att det går, jag har alltid varit en knäppis när det gäller sug (jag kan få cravings på gröna bönor i burk liksom). Jag tror också att om jag tillåter mig att vara lite busig, med betoning på lite, så kommer jag att lugna ner mig av gammal vana. Jag har redan märkt att på vägen hem handlar jag gärna en chokladbit i tron att jag behöver något sött på tåget, men den ligger nästan alltid kvar i väskan. Det är så jag fungerar, när jag vet att det finns tappar jag intresset.

Tyvärr har jag i alldeles för många år nu bara ryckt på axlarna åt allt och helt tappat kontakten med mitt kloka jag. Jag skyller gärna på att jag är trött eller att det är synd om mig. Två urusla ursäkter. Just för att jag är trött behöver jag ju bra mat och just för att jag tycker att det är synd om mig behöver jag pepp och bra energi så att jag kan fokusera på sådant som gör mig glad. Som att virka, skriva, doodla, läsa, följa en bra serie, leta ny bra musik osv.

För ungefär en månad sedan var vi på en spelning i Helsingborg, det var en liten ”Italo disco”-festival. Jag tänkte väl mest att det var en kul grej, men faktum var att jag blev som pånyttfödd, i synnerhet tack vare första akten (Tobias Bernstrup). Vi har sett några av hans artistiska videos innan (min man är en klippa på att hitta bra musik) så jag visste att jag skulle gilla det, men han tog mig med storm. Så på måndagens tågresa struntade jag i att leta ljudbok och lyssnade istället på de plattor mannen köpt av Tobias på plats + satt på bandcamp och handlade låtar vi inte redan hade. Jag blev så rörd att jag nästan grät. Plötsligt var jag mitt gamla jag igen, hon som älskar bra musik. Och det har faktiskt hållit i sig ganska bra, jag försöker använda mina sociala medier mer till att hitta bra tips på musik än att bara sitta och flippa. Plus att jag och mannen bokar konserter till höger och vänster. Musik är viktigt för mig på många olika plan. Nu vill jag inte gärna klippa ner mina powernaglar (de har varit urusla under tiden jag varit sjuk), annars hade jag blåst dammet av gitarren också.

Mina hörlurar går alltså varma nu och i måndags läste jag en bok samtidigt som jag lyssnade på mina nyinköpta skivor med Marc Almond. Det var också en evighet sedan jag läste en skönlitterär bok sist, jag blev så paff när jag städade på mitt hemmakontor och hittade en kartong med allsköns titlar som jag handlat innan i år (antagligen).

Igår fick jag plötsligt reklam för Yazen i mitt flöde, jag blev lite nyfiken då jag inte riktigt kom ihåg vad det var för slags dietföretag. Det är ett företag som ordinerar läkemedel, dvs man startar med ett blodprov och får läkarordination baserat på resultatet. Rent krasst betalar man alltså dem för att få Ozempic eller motsvarande utskrivet (de hävdar att de har mycket mer att erbjuda än så – naturligtvis – men låt oss vara ärliga). Jag är nyfiken av naturen så jag kollade runt en del och jisses vilken marknad det är nu. Jag kan förstå förtjusningen, det får dig att tappa sötsug och aptit och gör att du kan fokusera på att ställa om ditt liv utan att behöva slåss med hunger och sug. Men att ta sprutor(!) för 2000 i månaden och riskera att må illa konstant och ha knasig mage känns inte som något jag vill göra, allra minst med tanke på alla mina bekymmer under hösten. Snarare ger det mig mer driv att lyckas få bukt på mina demoner själv.

Jag tänker som så att det inte är sugen i sig som är mitt största bekymmer. Jag kan gå länge utan att tänka på mat och snask om det är så och jag kan fasta utan att gå under och så vidare. Det som jag fastnat hårt i är egentligen en del av min ätstörning – jag äter för att jag kan, snarare än för att jag vill. Med det menar jag att jag äter utan att alls koppla in magens önskemål. Jag kan alltså äta massor utan att ens vara lite hungrig. Det är ett sjukt beteende och det är nu värre än någonsin. Med det sagt, jag har varit med om det förut så jag är inte ovetande om lösningar. Men jag måste ha orken att vända på den skutan.

Tyvärr har det ofta varit så med mina viktminskningsförsök att jag tagit hjälp av t ex VV för att få ett (nytt) ramverk att följa. Jag har aldrig riktigt fått till det på egen hand och varför det är så behöver jag lösa. Jag tänker inte skaffa en enda app till, det är verkligen inte lösningen. Inte heller att logga saker, jag blir bara stressad av det.

Jag behöver hitta rutiner och att vara öppen med vad jag vill. När jag började med VV 2010 var jag oerhört öppen med att jag ville gå ner i vikt och det gjorde att jag inte smög i skuggorna som jag alltid gjort innan. Det var oerhört läskigt, men nyttigt för mig och en stor del i att jag faktiskt hittade en väg som fungerade. Men det var då. Idag är jag mer öppen av naturen, jag har inga problem att tala om vikt, viktproblem och det faktum att jag är tjock igen. Så det är inte bara att börja skandera att jag ska ner i vikt. Men det är en liten hjälp i alla fall och förhoppningsvis kanske jag hittar någon som vill gå in djupare på det.

En annan framgångsfaktor från 2010 var att jag hade min blogg på VV. Nästan dagligen skrev jag om mina tankar och fick massor av respons och det gjorde att jag inte tappade fokus. Det kan låta tramsigt, men man ska inte underskatta det. Det är en sak att erkänna för sig själv att man tappat konceptet, en helt annan att göra det för folk som följer det man gör. Tyvärr. Jag tror att det är därför jag gillar gruppträning också, jag ger helt enkelt inte upp lika lätt då. Elaka tungor skulle säga att det är löjligt av mig, men jag tror det är en rätt mänsklig aspekt. Jag har ju också alltid velat passa in sedan jag var barn (utan gehör), och även om jag idag är trygg i mig själv är mat och motion en känslig del där jag fått ta mycket skit som yngre.

Med det sagt är jag inte en lallande fåne som är beroende av andra människor, verkligen inte! Jag har tränat helt på egen hand i åratal och kan driva mig själv framåt – mitt löpningsrekord satte jag helt ensam. Men jag saknar ändå den där känslan av att ha en tillhörighet, att vara en av de som tränar, att få ett trevligt hej både från den supertränade tjejen och den äldre damen i omklädningsrummet. Osv. För mig är det stor skillnad att gå till ett gym och att träna hemma. Och naturligtvis är det möjligt att lösa det om jag vill. I början av året gnölade jag om att det var jobbigt att resa till jobbet, nu pendlar jag längre än någonsin utan att knota.

Men jag tar det i etapper, för nu är lunchträningen på jobbet mitt första steg. Kanske jag skaffar något kort på Friskis innan året är slut också.  Men inte mer än så.

Nummer ett just nu måste vara kosten. Jag kan inte fortsätta som jag gjort och jag kan inte ta skydd under ätstörningen heller. Jag måste hitta en balans i vardagen som jag trivs med och mår bra av. Jag har inte oceaner av tid längre att fixa och trixa, jag behöver enkla lösningar. Och de finns ju. Titta bara på alla överviktiga män som börjat ta hand om sig. Inte fan står de och lagar tusen avancerade rätter i köket.

En sak som kom till mig i natt är att slänga in ett gäng kycklingfiléer i ugnen med favoritkryddorna och äta med haricots verts och lite sallad. Gott, enkelt att förbereda, bra att frysa, enkelt att slänga ner i en matlåda och ta med sig och värma. Sådana recept behöver jag skaka fram fler av. Ett annat bra livsmedel är ägg, det går ju att göra massor av enkla  och goda saker med ägg och fördelen är också att jag undvikit dem under hösten pg av mina magproblem så jag är inte less på ägg – tvärtom.

Så möjligheterna finns där.  No Retreat, No Surrender. Just Do It. Choose Your Destiny. Carpe Diem.

Non ut edam vivo, sed ut vivam edo – ”Jag lever inte för att äta utan äter för att leva”

Invägning

Invägning

Kommentarer 2 kommentarer

Igår var det dags för en första officiell vägning efter sommaren. Med tanke på avslutet hade jag stålsatt mig för katastrof, kanske tresiffrigt. Av den anledningen vägde jag mig även utan att titta i måndags för att ha något att trösta mig med.

Döm om min förvåning när jag såg att jag väger samma eller till och med lite mindre som tidigare i sommar. Tydligen gör jag något rätt.

Dock har jag fått en riktigt envis halsbränna, vet inte om det är sviter från penicilinet eller annat. Hittills har jag bara använt samarin, men jag tror jag behöver något annat. Praktiskt att sitta mitt i smeten då och ta en snabb sväng till apoteket 40 m från kontoret. Köpte omeprazol + mjölksyretabletter på onödan och än så länge har det skött sig.

Igår fick jag det officiella startdatumet för mitt uppdrag, så nu är det i hamn. Tyvärr inga tider än, så jag vill inte boka tåg och hotell innan jag vet mer. Naturligtvis går första tåget från mitt så korkat att det är framme i Hässleholm en minut EFTER att tåget vidare har gått, så det lutar åt taxi om de ska ha mig där vid 8.

Fjärde arbetsdagen på gång och nu börjar det kännas i kroppen. Det tar ju ett tag att vänja sig vid tidigare morgnar och pendling. Jag kan avundas de som bor nära sina jobb, men med det sagt vill jag inte flytta på mig.

Igår köpte jag två nya små handväskor (kunde inte välja) och en liten plånbok. Försöker minimera det jag bär på om dagarna. Fick en snygg axelväska i brunt skinn på jobbet och jag valde den över ryggsäck även om det inte är lika praktiskt. Ryggsäckar har jag för den delen i drivor hemma om det kniper. Jag har även en underbar handväska idag, men just i jobbet är den onödigt stor. Jag vill ha något så jag kan bära med mig mobilerna hela tiden. Livet som kvinna utan fickor.

Nästa ilandsproblem är att jag hade behövt gå till en frisör. Jag vet bara inte vart jag ska gå. 😀

Ny på jobbet, fortfarande tjock

Ny på jobbet, fortfarande tjock

Kommentarer 2 kommentarer

Då var man ny på jobbet! Det är en konstig känsla efter att ha varit 21 år på samma storföretag.

Det första som slog mig bara efter en dag är hur mycket enklare det är här. Alla frågor jag haft hittills har jag antingen fått beskrivet i introduktionen eller så står det i personalhandboken på intranätet. Tekniken har också varit med mig, telefon + dator (båda fick jag välja helt själv inom ett prisintervall) startade som de skulle och jag har access till nätverk, intranät och kontorsdörr. Det enda jag inte fått att fungera är att få in min profilbild i mailsignaturen och det kan jag definitivt leva utan.

Det är i övrigt Teams och Outlook som gäller och båda är jag väldigt van vid och det är dessutom kul att se att de används smartare här. Märks att det är yngre personer som kör.

Nu är jag ju konsult, så mycket av trivseln hänger sedan naturligtvis på uppdragen jag jobbar med, kontoret är bara en liten del av kakan. När det gäller uppdrag är jag ännu lite i blindo, även om jag har ett att starta med (skönt nog). Jag är lite förvirrad över vem som faktiskt driver vad och det underlättar inte att det är många inblandade, men jag tänker att det ger sig efter ett tag. Platta organisationer tenderar att vara så. Jag har inga problem att ta ansvar heller, bara jag vet att jag förväntas göra det och när.

Friheten (gällande kontorsutnyttjande etc) är lite av en chock, likaså samhörigheten på kontoret. Jag som i stort sett levt i mitt hemmakontor i över tre år är svältfödd på kontakt med andra människor och att sitta i mindre landskap där alla pratar med alla om det mesta OCH ingen rynkar på näsan om man öppnar munnen själv – det är verkligen häftigt. Dessutom är majoriteten mycket yngre än jag och det är underhållande att lyssna på dem (de flesta är utvecklare). Som jämförelse tog det mig åtminstone ett halvår att börja känna mig välkommen på mitt förra jobb – trots att jag då inte ens bytte bolag.

Kontentan är att jag borde ha tackat för mig för länge sedan och inte envisats vara en bekväm trygghetsknarkare som ”härdar ut”. Jag har gömt mig bakom ”åh det är så svåååårt att pendla annanstans när vi bor som vi gör” – vilket är en kass ursäkt. I synnerhet i dagens hybrida tider, skulle tågen skita sig en dag kan jag jobba ändå.

Nu är jag realist, må så vara åt det positiva hållet, men ändock. Jag vet att det tar ett tag innan jag vet fulla sanningen om mitt nuvarande jobb och jag skulle ljuga om jag inte erkänner att jag är lite nervös över mina kunskaper och förväntningarna på mig från kund – som konsult förväntas du ju leverera direkt.

Jag är också lite smått förbaskad över att det senaste årets galenskaper gjort mig lite ängslig för att ta egna initiativ – vilket annars är en av mina allra bästa styrkor och det jag verkligen bör lyfta fram nu.

Men det är naturligt att känna så här och om jag lärt mig något de här senaste x antal åren så är det att inget är viktigare än att jag mår bra och tar ett steg i taget. Det är mitt eget ansvar att se till, både genom att inte gå och mörka för andra att allt är ok och att också att tydligt säga nej när det behövs.

Jag märker åtminstone att jag har ett större lugn nu än innan, sista veckan på ”semestern” blev ju inte alls enligt plan då vi veckan innan fick den nya vattenläckan och jag fick den elaka infektionen i samma veva + att mannen i allt det även fick strul med att köra tillbaka en hyrbil – allt dagen innan vi skulle åka till London för två dagar. Hade det varit i höstas hade jag varit helt knäckt av detta, men nu tog jag det med ro. Allt hann också lösa sig precis innan semestern var slut, sedan blev det ingen cykling eller andra utflykter som vi hade tänkt under sista veckan – men det må så vara då.

Jag hade även tänkt starta upp hårt med att ta tag i mitt ätande under den veckan, men penicillinet gjorde att jag svällde upp som attan, magen var i olag och jag kände bara att jag inte alls orkade bry mig. Så jag gick på vad jag kände sug efter, som rostat bröd med marmelad och jag köpte till och med en påse lösgodis utan att skämmas ett dugg.

Men jag har inte gett upp, nu försöker jag åter dra in på de mest galna intagen och få fart på det bättre tänk som jag var på gång med innan i sommar. Det går om jag bara vill och jag tror faktiskt det går lättare i vardagen. Om inte annat får jag förstora bilderna från London där jag ser för jäklig ut på alla plan!

Det krävs visst att bli sjuk

Det krävs visst att bli sjuk

Kommentarer 1 kommentar

Jahapp, då är det en vecka tills nya livet startar. Jag hade i ärlighetens namn hoppats vara i mycket bättre form nu, men det har inte riktigt varit min sommar.

Jag ska inte klaga för mycket, det mesta beror på min egen lathet.

Tyvärr fick vi en ny vattenskada förra måndagen, samma ställe som sist. Den här gången på grund av att det rann undan extremt långsamt på toaletten på övervåningen och när vi försökte lösa det själva rann antagligen vattnet över röret där stolen sitter och det har följt med röret ner i vardagsrumstaket. Så det blev att torka droppar och svära och kontakta Trygg-Hansa. I fredags var byggfirman jag inte nämner vid namn här och kontrollerade och idag ringde deras hantverkare vid 7:30 och undrade om han kunde komma (för att 20 min senare ursäkta att han nog blev sen och nu vid 11 syns han ännu inte till…). Jag har inte saknat det här spelet ett dugg.

Under dagen hoppas vi även att Spolarna ska komma och lösa själva stoppet.

Som om inte det är nog med vattenläcka så har jag varit snorsjuk hela förra veckan, lagom till vi skulle åka på kortresa till London (tis-tor) – så klart! Först trodde jag det var förkylning, men för två söndagar sedan klippte jag gräset och råkade irritera jordgetingar som stack mig i vardera vad. Sticken syntes knappt och jag tvättade dem ordentligt med alsolsprit och glömde i princip bort dem. Men så fick jag myggbett också i närheten och det kliade infernaliskt och antagligen klantade jag mig och kliade igång en infektion som alltså blossade upp lagom till resan. Vi åkte ju ändå eftersom jag höll måendet i schack med värktabletter och jag trodde det var en förkylning som sagt, men på hotellet blev ena vaden röd och irriterad och fjällig och det blev tydligt att det var getingsticket som var boven.

När vi var hemma igen mådde jag än mer uselt och tog mig till min vårdcentral för första gången och som tur var tog sköterskan ett infektionsprov som genast gav audiens till en läkare som skrev ut en form av penicillin. Så nu ska jag knapra det lagom till jag börjar jobba. Det har gett effekt, rodnaden är mycket mindre och jag har inte haft feber nu på någon dag tack och lov. Men jag sväller av penicillinet då det är natrium i det och det gör att jag är tjockare än någonsin just nu och det är en oerhört obehaglig känsla när huden stramar och tar emot. Magen är såklart i oordning också.

Men inget ont som inte har något gott med sig, feberdagarna har verkligen fått mig att tänka till. Att vara rejält sjuk OCH fet är verkligen ingen trevlig mix. När hjärtat slår som en kolibri och kroppen knappt orkar bära mig och jag allvarligt funderar på om det här kanske är stället jag dör på, då börjar jag ifrågasätta mina val på allvar. Och när jag för stunden motat bort febern och ser en bild på mig själv utan haka, då blir jag inte heller direkt fylld av stolthet över vad jag gjort med mig själv.

Efter besöket på VC i fredags åkte vi och hämtade vår katt och stannade som planerat hos mina föräldrar. Jag kunde ju vila där lika gärna som hemma och jag smittar inte + att mamma blev lugnare så. Jag satt och petade i maten och det var en intressant upplevelse att hela tiden vara den som sitter kvar längst, jag är ju som en kolskyfflare annars. Det långsamma ätandet skulle jag behöva hålla i även efter den här perioden.

Kontentan är också att jag ligger efter med precis allt, men idag fick jag äntligen ork att ta tag i ekonomin i alla fall. Min slutlön kom förra veckan och jag fick förstås skatta bort 54 % – tjoho. Jag var medveten om det och nu utgår jag ju från att jag borde få tillbaka något av det på skatten nästa år, men jag kan inte låta bli att tycka att det är lite tramsigt att inarbetad tid ska klassas som lönetillägg.

Jaja, nu ska hakan tillbaka, så är det bara!

 

Demonen och rebellen + Rikard Söderberg

Demonen och rebellen + Rikard Söderberg

Kommentarer 0 kommentarer

Tydligen ansåg jag mig göra en omstart i år den 24 maj, då jag har markerat detta i min Excelfil om vikt och mått (som startades 2010). Det har jag på sätt och vis glömt bort redan, men jag har ändå kört på sedan dess. Det har gått bra, med dagens officiella resultat har jag gått ner 2,5 kilo sedan dess och det är ju rejält. Allt är garanterat inte fett, men det låtsas jag inte om.

Det betyder inte att allt går som en dans för det, idag är demonen extra ivrig och jag tackar för att jag inte behövde ta mig till affären idag, då hade det varit ruskigt svårt att stoppa fanskapet. Det är ju alltid så, när jag mår som allra bäst då kommer den och gnager på i skuggorna allt den kan, så att så fort jag hamnar i en tillfällig svacka ska ge upp. Därför är det så viktigt att hålla huvudet kallt och hela tiden ha koll på vad jag gör.

Idag hade jag både frukost och lunch klar sedan innan och då kan man ju luras att tro att det är extra enkelt att hålla sig i skinnet, men det är nästan så det är tvärtom. Min inre rebell (hon som vill ha det lilla extra) var ok med frukosten, men jag tyckte det blev lite onödigt dyr vilket jag insåg lite för sent. Börja kasta mat känns tramsigt så jag skippade solrosfröna i yoghurten istället. Det är det som är bra med att registrera, jag blir lite mer medveten om valen som finns. Jag hade NATURLIGTVIS haft utrymme för frön också, men det var inte värt det just då.

Lunchen idag såg jag sedan fram emot, det var andra hälften av gårdagens middag, bakpotatis med hemgjord räkröra och sallad. Tyvärr hade röran vattnat sig över natten och jag glömde picka potatisen och det räckte för att rebellen skulle grymta över att det såg trist ut och att potatisen inte var lika god som igår och då vaknade demonen illa kvickt.

Så nu när magen kurrar för middag så har demonen försökt med både det ena och det andra, men jag blidkade rebellen med en färdig matpaj som ryms väl inom ramarna + att när den sjunkit undan ska jag ta 20 min på cykeln.  Det är bara skönt att cykla sent, då är det svalare inne och mannen jobbar kväll, så vi är ändå uppe till strax efter midnatt.

Motionen knatar på, jag körde Weight Plate i måndags på egen hand utan bekymmer och sedan har jag hakat på mannens smarta idé om att cykla sig genom programmen som finns. Vi tar 20 min eftersom ingen av oss är i toppform och längre pass antagligen inte skulle bli av i nuläget. Nu handlar det om att få upp vanan. Jag har också gått en hel del till affären och hämtat paket och annat, det är blygsamma 2 km gång, men allt räknas. Tillsammans blir det en del kalorier, även om jag nu inte ser dem som direkt ”ätbara”. Men det ger mig en boost att de är där.

Idag har jag varit rätt ”lat”, men det behövs sådana dagar också, har haft två relativt intensiva dagar på raken där jag gjort sådant som ”behövs” göras. Jag noterar dock att lata dagar verkar trigga demonen mer. Fast han var på G igår också, då jag kände mig lite stressad ett tag. Så stress och lathet ska jag undvika. Med lathet menar jag naturligtvis inte behövlig vila. Lathet för mig är när jag inte utnyttjar min tid som jag borde. En STOR bov i det är t ex sociala medier och TV. Just TV är jag rätt bra på att skippa när jag är ensam, men att sitta och slösurfa sitter i ryggmärgen, trots att jag vet att allt annat gör mig så mycket gladare egentligen.

Jag läste ut en bok igår, en slags biografi av Rikard Söderberg, den piffige operasångaren som på senare år ser piffigare ut än någonsin. Jag är inget fan som så, men han dök upp i periferin ett par gånger och jag fick nys om hans bok och jag blev nyfiken. Rikard är en duktig författare, jag njuter av sättet han skriver på. Han är en sökare av rang (där kan jag relatera en hel del) och hans fasta punkt i livet är hans man Anders som han talar så väl om att alla vill ha en Anders i sitt liv efter att ha läst den. Det är INTE en ”så här gick jag ner massor i vikt”-bok TACK OCH LOV. Det handlar istället om hans inre resa till välmående efter att ha stressats sönder. Många kloka ord, en del ”flum” om man inte är lika flumtroende som Rikard, men eftersom han skriver så bra stör det mig inte alls och jag gillar framförallt att han har sin alldeles egna syn på livet där han plockar det han vill från alla hörn. Jag tyckte om den. Dessutom är han introvert. 🙂

Jag har massor av böcker jag vill och bör läsa efter denna, betydligt bättre för mig än att glo på Facebook, men var sak har sin tid. Och även Rikard har kommit till liknande slutsats roligt nog, skärmtiden är för stor emellanåt – men den ger också bra saker. Idag fick jag t ex oväntat mess från en gammal klasskompis som förra året gjorde precis som jag gör nu, slutade på sitt trygga jobb och blev konsult. Säga vad man vill om sociala medier, men det är en del av det sociala liv jag behöver för att fungera. Men det betyder inte att jag behöver klicka in på allsköns skit i timmar.

Nu är visst pajen klar och demonen har gått och gömt sig igen. Bra där. Om han inte sticker ut näsan i morgon så ska jag kanske ta mig till affären igen och klura ut något gott och vettigt att äta. Jag märker att jag saknat den delen rätt mycket i mitt liv. Men det ÄR svårt att få till det när man är sönderstressad och tappat allt.

Oj, ser nu att jag till och med är på årets lägsta vikt minsann. Yay för det! För övrigt sover jag som en stock och drömmer som aldrig förr. Så det ska nog bli bra det här!

Velputta

Velputta

Kommentarer 0 kommentarer

Idag är jag väldigt glad att meddela att min vikt för första gången på mycket, mycket länge var LÄGRE än i fredags TROTS en helg med rosévin, god mat (inklusive pizza) och till och med lite godis och glass. Den stora skillnaden är inte helt oväntat att jag ätit efter känsla och inte ögon så mycket jag kunnat + att jag mår bättre än på länge.

Nu är det lååååång väg att vandra med vikten för mig, än är jag inte ens på startpunkten för 2010, vilket är ledsamt i sig, men det är också 13 år sedan och mycket har hänt sedan dess. Jag beställde därför lite sommarkläder igår på Bonprix, förhoppningsvis passar något av det.

Det känns så bra att se att det äntligen ger resultat att äta mindre, då bli man ju peppad att köra vidare. Sedan får det vara massor av ledigheter framöver hur mycket det vill, det är inte där problemet ligger (denna gången heller)

Idag började jag annars dagen med att börja vika tvätt, handdukar närmare bestämt och jag insåg att två personer OMÖJLIGEN behöver sådana mängder som vi hade, så jag har rensat. Handdukar är alltid bra att ha vid olyckor dock (översvämningar och annat), så de utsorterade hamnar i garaget. Nästa steg är att göra det samma för påslakan och lakan. Jag skulle ha börjat med det efter frukost, men hela förmiddagen har gått åt att surfa efter jobbmobil + jobbdator, då min blivande HR-person ringde mig då och gav mig de direktiv som gäller + trevlig inbjudan till min första dag. Som konsult väljer man fritt upp till en viss kostnad (naturligtvis) och det är jag inte van vid. På gamla jobbet fanns det typ två modeller att välja på och nu sist fick jag inte ens välja, vilket slutade med en billigare iPhone som jag hatat i tre års tid. Jag är Androidtjej sedan start och just den modellen jag hade kändes extra seg (oklart om den var det eller om det var jag det var fel på). Jag var faktiskt lite i valet och kvalet om jag ändå skulle tagit en iPhone igen (av framtida anledningar), men jag körde på säkra kort till sist. Jobbmobiler behöver man kunna behärska, i synnerhet som konsult. Det har varit hemskt att inte ens ha klarat av att avstyra samtal på bra sätt när det ringt vid olämpliga tillfällen. För att inte tala om hur hopplöst det var att köra Teams därigenom.

Så min dag har försvunnit framför datorn hitintills, men nu är allt avklarat och jag ska gå ut och se om våra nytvättade lakan blåst iväg. Jag fick hem nya tvättlinor i fredags och de funkar bra som så, men vi hade inte så många bra platser att fästa dem på som jag hade trott och dubbellakan var ett rent helsike att hänga upp ensam i vinden. Jag är väldigt inne på att skaffa en torktumlare. Inte minst med tanke på att vi har duntäcke som vi i nuläget aldrig kan tvätta rent.

 

Fet

Fet

Kommentarer 2 kommentarer

Tala om uppvaknande.

Jag har försökt hålla god min idag, men irritationen är där och pockar och inget går riktigt som jag vill. Höll utbildning där testdatan var fel, nätet dog och inget blev som jag tänkt.

Inte ens den halvnyttiga utelunchen som jag sett fram emot var god. Den snarare växte i munnen.

Som kulmen gick jag till Lindex för att se om det fanns något att utöka min resegarderob med, då jag ju knappt kommer i något nu.

Var jag inte på uselt humör innan så blev jag det i omklädningsrummet.

Alltså, jag vet ju att jag är fet. Jag har noterat detta hemma i spegeln och på bild. Jag har även konstaterat att jag nu med åldern och fetman fått en sjujäkla mage, något jag alltid varit besparad förut, oavsett övervikt. Jag hatar den för övrigt. Inget är fulare.

Men när jag suckande gått genom högen, ratat det mesta och provade de sista plaggen som ändå såg liiiite ok ut framifrån och jag vred ut sidospegeln – då trodde jag faktiskt jag skulle kräkas på allvar.

Vem ÄR det där?! Jag ser tre ggr större ut från sidan än jag någonsin inbillat mig. Det är så hemskt att inse, att jag vill bryta ihop och gömma mig i ett mörkt hörn.

Tankarna flyger runt, hur ska jag kunna gå på träningen på torsdag nu när dessutom en trådsmal yngre kollega ska med mig? Hur ska jag kunna överhuvudtaget kunna trivas på resan nästa vecka? Hur ska jag kunna gå och fixa en ny kort frisyr som inte får mig se än mer ut som skit? Kort hår på en hyfsat fit kvinna är snyggt, kort hår på bukfet käring är det inte.

En del i mig övervägde att ta en bild på sorgligheten som ren skrämselpropaganda, men negativitet har aldrig hjälpt mig. Dessutom tror jag inte jag glömmer den synen i första taget.

Så ok. Då bryter jag väl ihop då. För en sekund eller två. GAAAAAAAAAH! BUHUUUUUUUU! VAAAAAARFÖR?! JÄVLA HELVETES SKIT!

Så. Nu ska jag gå och fixa frisyren, för den stripiga skit jag har nu är definitivt värre än vad jag än får.

Jag ska gå genom mina kläder hemma och se till att jag har en bra garderob med mig på resan som får mig att känna mig så bekväm det nu går.

Jag ska fullkomligt ignorera idiotin om träningen – min kollega och de andra har ögon att se med. Min fetma är ingen hemlis. De vill mig inget illa.

Sedan ska jag sätta mig och göra en plan. Inte över VAD jag ska göra utan HUR jag ska tänka framåt.

Jag ska må bra igen.

Jag SKA.

Sköna maj välkommen?

Sköna maj välkommen?

Kommentarer 1 kommentar

Tiden rusar iväg och nu börjar det verkligen kännas att jag snart ska lämna jobbet (17 arbetsdagar kvar). Fast jag ska vara ärlig, stressen sitter där som i ett skruvstäd än. Jag inser alltmer att jag verkligen behöver ta mig därifrån för att nå det lugn jag så eftersträvar. Jag trodde faktiskt jag skulle ha släppt det mer vid det här laget, men icke. Inte för att jag tar i för kung och fosterland längre och jag säger nej till det mesta, men ändå. Det hjälper inte.

Jag är lite nervös att jag ska börja hinna fundera för mycket på mitt nya jobb också, det börjar komma in uppdragsförslag nu och som brukligt när man är ny på jobbet känner jag mig som en ”bedragare” trots att jag egentligen vet att jag är duktig och att ingen skulle ha anställt mig annars. Det kommer bli bra. Och blir det inte bra så löser jag det. Jag bestämmer mitt mående nu, det gäller dock att jag förstår det också.

Detta är en jobbig vecka annars, sista fasen av omorganisationen (för denna gång) offentliggörs i morgon och även om det inte påverkar mig ett dugg i sak så är jag inte gjord av sten. Man hinner få många kollegor på 21 år och jag vet att några av dem antagligen inte har det kul nu. Jag hade själv inte påverkats direkt om jag hade stannat kvar, men det är ju heller inte alls därför jag lämnar.

Till på köpet ska min mamma operera sitt dåliga knä i morgon och operationer är ju alltid läskiga, även när de är planerade. Jag hoppas det går bra, hon behöver bättring då hon gått med hemsk smärta åt helsike för länge.

Så det blir en obekväm dag i morgon.

Jag ska i alla fall, om allt går som planerat, gå på fjärde lunchpasset med Atletisk Skivstång, det ser jag redan fram emot. Vad jag kommer att sakna det! I torsdags när det var dags för lite burpees gjorde jag för första gången på FLERA ÅR, nästan fullt kompletta sådana, det satt lååååångt inne vill jag lova. När man är så tung som jag är känns det lite obehagligt att lita på att handlederna pallar ta emot hela kroppstyngden. Men det kom smygande. Jag känner alltmer atleten i mig, hon ska bara ut nu också.

Annars är det seeeeeegt med hälsosamheten är jag rädd för. Jag behöver verkligen min viloperiod så att jag kan får rätt fokus igen. Har haft massor av krämpor på sistone: lårsmärta (nerven som är i kläm), en hemsk obehagskänsla och kramp i magen (visade sig sedan vara mens), ont i ryggen och min senaste ”favorit” en jobbig halsbränna. Allt är självförvållat. Allt går att bota om jag bara vill och tar tag i det.

Just do it.

Mål ett avklarat! Stolt fet tant!

Mål ett avklarat! Stolt fet tant!

Kommentarer 2 kommentarer

Efter tålmodigt väntande på ett toabesök (haha) lyckades jag nå mitt mål i fredags, så nu är etapp 1 bokförd och jag vann 25 dollar. Hurra så bra! Nästa delmål blir tuffare, då jag nu ramlat in i en period då det är massor med evenemang och de tenderar ju att stöka till allt lite. Men jag får vara envis och stenhård på vardagarna och inte låta helgerna rinna iväg heller.

Just idag var det ett jätteskutt uppåt, men så har jag varit hos föräldrarna hela helgen också. Jag går alltid upp massor där av olika anledningar. Det brukar gå att reda upp hyfsat enkelt så jag hoppas det gäller även denna gång.

Roligt nog har min träningsguru Ola fått till ännu ett pass Atletisk Skivstång denna torsdag, det blir tredje gången (vi körde i torsdags).  Det jag gillar med det passet är att det suger all kräm ur mig, vilket är en känsla jag inte känt på mycket länge. Tyvärr är det inte samma sak att träna ensam/online hur mycket jag än vill tro det. Jag drar ner på både fart och intensitet. Nu är det väl ok i sak, men det är ändå synd. Vi får väl se vad jag kan göra åt det i höst/nästa år.

Idag har jag bokat hotellnätter för kommande evenemang fram till och med sommaren. Jag trodde jag var rätt härdad, men jag tappade nästan hakan idag då jag såg priser och tillgänglighet inför i sommar. Jag bokade först två Köpenhamnsnätter i juni, där vet jag sedan gammalt att det är dyrt, i synnerhet sommartid. Så jag var inte så förvånad att jag fick lägga ut över 3 000 per natt, jag hade dessutom två kuponger på totalt 2800 kr att nyttja. Men så skulle jag boka en natt i Göteborg och dels fanns det nästan inga lediga rum överhuvudtaget, dels låg de få som nu fanns på minst 4 500 och uppåt! Oavsett läge och skick. Jag funderade först om det var Gothia Cup just då vi ska dit, men det var det inte heller. Tydligen lockar Götet semesterfirarna. Själv gillar jag inte ens GBG, så det kändes oerhört surt. Mannen var inne på att vi skulle strunta i det och köra hem på natten i stället, men i mitt sista försök hittade jag att om jag blev medlem hos Gothia Towers så kunde jag få deras SISTA rum för ”bara” 4 200 (låg för 5  100 på hotellsajterna). Jag bokade det för nu, så får vi se om vi ändrar oss. Det betalas på plats skönt nog och går därför att avboka. Dessutom, om jag nu ska betala dessa fantasipriser får det baske mig vara ett hotell som har lite klass i alla fall. Till och med vandrarhemmen långt från centrum och de skabbiga Ibishotellen hade dessa priser. Om svenska folket nu inte har pengar så undrar jag vem som bokat upp alla rum?

I fredags fick jag hem ett paket från Bonprix som jag ännu inte öppnat. Jag vet att jag skanderat innan att jag aldrig ska handla där igen, men jag är i skriande behov av tights av alla slag då mina gamla har hål i sig eller är allmänt utslitna. Eftersom jag bara kommer till Lindex rent fysiskt kändes det som bästa ekonomiska varianten då de senaste tightsen där kostade 500 kr… OK, de var i ull också. Återstår att se vad som passar, returer är ju inget som är kul med den firman.

Jag är ju annars i det där läget att jag är så pass stor att inga kläder passar mig just nu och med vår och sommar på ingång kommer jag att få bekymmer om jag inte gör något. Jag tänker NATURLIGTVIS kämpa för att skala bort kilon, men det är väldigt många kilon kvar till kläderna i den högre skalan kommer att sitta som de ska. Det var inte jätteskoj att se sig själv i spegeln i torsdags under passet, alla andra är ju normalviktiga. Jag är verkligen fet, det finns inget annat ord för det. Men jag ser det ändå som ett friskhetstecken att jag vågar titta nu, lade till och med ut en ofiltrerad helkroppsbild bara för att stå för den jag är. Och lite mallig är jag för att jag orkade hela passet ut till skillnad från några. OK, jag förenklar också såklart, men ändå. Jag är inte helt försoffad.

Mamma påstod att det såg ut som jag gått ner i vikt sedan vi sist sågs och hon brukar inte säga osanna saker bara för att vara snäll så jag hoppas det stämmer. Jag tycker själv ansiktet börjar synas bättre igen, det är ju mitt största fetmatecken.

Det som jag mest vill få bukt med just nu är: ryggen (jag är inte van att bära på så mycket ”framvikt” som jag har just nu, både i form av byst och mage) och låren (de slår ihop som kastanjetter hur jag än står/rör mig). Konstigt nog är lårnerven som jag alltid har i kläm ovanligt lugn nu trots min vikt, men den lär vakna. Antar jag är över någon gräns nu som gör att den inte är lika mycket i kläm just nu.