Tjockistankar

Hade det varit för några år sedan hade den här kategorin varit mig övermäktig. Dock har jag rensat rätt så bryskt sedan dess och stoppat de flesta av mina prenumerationer, så högen i sig var inte så katastrofal. Då ignorerar jag visserligen det faktum att det står åtskilliga kassar med oöppnade handarbetesmagasin i förrådet…. 🙂 Jag kommer inte åt dem i nuläget, så de får vänta.

Notera att jag har åtskilliga nummer även här som fortfarande är i plast:

Hur hamnade jag här?

Jag har så länge jag kan minnas ÄLSKAT magasin av olika slag. Pyssel, musik, film, spel – you name it. Gärna engelska/amerikanska eftersom mina intressen sällan finns i svenska tidningar.

Som tonåring var det framförallt musik och film som gällde och oj, vad jag läste de tidningar jag kom åt. Jag kunde dem utantill. Men då var de också svåra att hitta och DYRA. Även svenska tidningar hade för den delen sin charm, som sjuttiotalist kan jag fortfarande mina OKEJ-nummer och en del i mig sörjer att jag klippte sönder och slängde dem för många år sedan.

I alla fall, när jag blev äldre och hade egen ekonomi var det desto lättare att shoppa loss på t ex Pressbyrån och till en början var det både kul och mysigt att läsa dem, men som med mycket i mitt liv gick det så småningom överstyr och blev mer som en slags tvångshandling än ett nöje.

Ett tag prenumererade jag på flertalet handarbetestidningar från England för att det var så ofantligt mycket billigare än att köpa lösnummer på Pressbyrån. Det var förstås klokt så sätt (en årsprenumeration kunde verkligen motsvara tre lösnummer i pris), men sanningen kom i kapp mig efter några år då jag samlade ihop alla tidningar för att sortera upp dem och såg att 70 % av dem hade plasten kvar. De kom i lådan och jag sparade på dem till ett ”speciellt tillfälle”, glömde bort dem, och nytt nummer damp ner. Repetera.

Det hette länge att jag skulle gå genom dem alla och flera vackra sommardagar har jag tagit en bibba och satt mig i solstolen och öppnat dem och skummat genom dem. Men var det samma känsla som när jag var ung? Knappast. Var det ens trevligt? Nej, jag kände bara dåligt samvete för högarna.

Samtidigt förstår jag mig faktiskt inte på mig själv. Just nu prenumererar jag på tantmagasin ”för att ha något att läsa” och trots att de egentligen inte intresserar mig nämnvärt läser jag dem rätt så omsorgsfullt. Så varför kan jag inte göra det med tidningar som verkligen handlar om det jag gillar? Antagligen för att jag byggt upp detta dåliga samvete genom åren. Jag struntar blankt i om det ligger en oläst Allas på bordet, det är ju bara ett tidsfördriv. Jag har inget dåligt samvete där.

Steget nu är i alla fall att göra mig av med allt inplastat, jag måste sluta låtsas att jag kommer att läsa dem en dag, de är tyngda av min ångest.

Sedan ska jag FÖRSIKTIGT testa mig fram och se vem jag är nu som snart 46-åring och vad det är jag vill läsa om. (Det är inte svenskars livsöden och bakning 🙂 ).

Resultatet från idag:

Dessa två tänker jag behålla, de var de enda som väckte min nyfikenhet igen och fick det att pirra (+ min korsordstidning, men den ligger redan och väntar på köksbordet till frukosten i morgon). Jag kollade precis, och tidningen till vänster finns fortfarande roligt nog. Jag är lite nyfiken på att se om jag fortfarande tycker det är kul med logiska pussel, jag har t ex avyttrat RÄTT så många tidningar med Japanska bildpussel idag. 🙂 De gillar jag visserligen än, men hellre på en dator (enklare att sudda).

Sedan har jag en smäckfull kasse med alla 76 nummer av Blocks Magazine som getts ut – förutom ett nummer som inte letat sig fram (än). Samlaren i mig har debatterat idag om det verkligen är ok att göra sig av med dem, men när tusan skulle jag läsa dem igen? Jag samlar på tillräckligt med saker som det är och det är inget pirr för denna. Jag gillar att läsa tidningen, men den får från och med nu vara ett tidsfördriv, precis som Allas och återvinnas när jag läst klart. Nu ryms de inte i tunnan idag, men den töms i morgon så i helgen ryker de!

Och handen på hjärtat, det ser trevligare ut med en sovrumshylla utan två högar magasin (varav en del i plast) på översta hyllan (glömde ÅTER igen att ta en före-bild, GAH!)

Så det känns i stort rätt bra nu överlag, jag inbillar mig att jag hittat en glädje jag inte känt på ett tag. Men med det sagt är det förstås också påfrestande att hela tiden se allt som jag vill ta tag i och reda upp och jag önskar att jag hade ett trollspö som magiskt tog bort allt jag tackar av.

Ett steg i taget…

Idag tog jag tag i kokböckerna ändå. Hade egentligen bara tänkt ta itu med högen mattidningar och lösa recept som var i ena skåpet eftersom det är gott om plats i tunnan för tidningar som töms nu på fredag och jag visste redan att de skulle ut allesammans (ingen KM-process där inte). Men i skåpet fanns en rejäl hög kokböcker också och det gjorde mig så sur på mig själv att jag samlade in dem alla, inklusive de som gömt sig på övervåningen.

Jag placerade samtliga på köksgolvet:

Jag var inte chockad över mängden eftersom det är många års inhandlande och jag gillar att laga mat. Däremot är jag förfärad över hur få jag verkar ha använt genom åren. Flera hade lager av spindelväv på sig och åtskilliga kan jag inte ens minnas att jag skaffat.

Jag hade räknat med att rensa rätt så rejält, men det blev betydligt mer än jag trott. Det absurda är vilken befrielse det var att se resultatet. Man kan tycka att det är fint med många böcker — och det är det på sitt sätt. Men det är också en ständig påminnelse om att jag inte tar mig tid att titta i dem eller använda dem.

Jag har även en liten hög kvar som är mannens kokböcker, så det blir några till som ska in, men resultatet är ju ändå… vansinnigt. Vad har jag hållit på med?

Jag har checkat av med brottarklubben och de tar gärna emot böcker, så om jag hinner dit på lördag så ska jag lämna av de som är hela och fina. Jag har även ett gäng VV-böcker och andra smalmatsböcker som jag kanske lägger ut på resp forum – om jag orkar. 🙂

Gissa vem som INTE ska handla på bokrean i år. 🙂

Jag har velat lite fram och tillbaka om jag skulle spara väskor till Komono eftersom väskor för mig är praktiska ting mer än accessoarer. Men Jag kände att jag ville ha något enkelt idag och böcker som är nästa steg är för jobbigt idag, så då fick det bli väskor ändå.

”Fuskade” lite och lät resväskorna stå där de stod och jag kollade av dem på plats och snyggade upp förvaringen lite. Jag kanske tar en sväng till senare, men just nu känns det ok. Jag ignorerar även helt min cykelväska för stunden, den är komono och jag har hopp om att hitta ett ställe för allt som har med just aktiviteter att göra.

Resterande lade jag ut i en hög i köket och gick genom dem rätt så snabbt.

Tygpåsarna vek jag ihop i en trevlig hög och hoppas hitta bra förvaring senare så att de är lättåtkomliga. Två glittriga, men ack så opraktiska handväskor sparar jag utifall de kan användas till snajsig förvaring av något senare.

Jag har även två ”aktiva” jobbryggsäckar just nu och det är medvetet eftersom pandemin gjort att behovet av den egentliga jobbväskan är lågt för stunden och den som egentligen byttes ut (för att jag tyckte den var för stor och klumpig att ha på kontoret) är just nu oerhört praktisk att ta till affären.

Tiden får utvisa om det gömmer sig fler väskor på andra platser, det är inte direkt läge att gå genom grovkällare och förråd just nu, vi kan knappt öppna dörrarna. 🙂

Dags då för skor och de är ju lite överallt eftersom jag inte har en vettig förvaring. Hallen har alltid sett ut som en krigszon + att källaren svämmats över av lådor och påsar. Men jag tror mig ha hittat de flesta, de enda jag saknar (lustigt nog) är mina vandrarkängor.

Det blev en gedigen samling och där var flertalet par som jag redan trodde hade avyttrats för länge sedan, så de var ju enkla att tacka av. Likaså var det rätt lätt att hitta de glittrigaste. Med mina fötter minns man vilka skor som sitter skönt och inte.

Men det var ändå lite klurigt, jag hade några boots som faktiskt satt hyfsat och som jag tycker är fina och eftersom jag utförde det i det dammiga vardagsrummet var det inte det enklaste att bara prova heller (plus att det i ärligheten bara indikerar vilka som absolut inte ska stanna, jag behöver även gå en längre sträcka för att verkligen avgöra). Jag sparade de som gav mig en bra känsla helt enkelt (vilket ju är processen i ett nötskal såklart).

Träningsskor hade jag drösvis av och det är lite tufft att välja där eftersom mina fötter är som de är. Skorna kan vara underbara en vecka och ge kramp nästa.

Hittade även ett par vinterskor som jag inte minns ÖVERHUVUDTAGET. De kändes även bekväma och var snygga så de fick stanna och står i skohyllan, redo för en testpromenad.

Slutresultatet blev tre plastbackar med skor (ej i säsong), några par till skohyllan i hallen och stövlar i skåpet med ytterkläder. Jag ska fundera vidare på förvaring, men i nuläget är det här det bästa jag kan göra.

Ibland blir det pinsamt uppenbart hur ”hopplös” jag är. Hallen har alltid varit en samlingspunkt för oreda i vårt hem och jag har alltid trott att det är något vi båda bidragit till ungefär lika mycket.

Så döm om min förvåning när jag i morse tog itu med ytterkläder, lyfte bort allt från hallen som var mitt och placerade på golvet i köket och möttes av detta som var kvar:

Synd att jag åter igen glömde ta en före-bild, men även utan den tror jag det går att se att mannen är utan skuld i det här fallet.

Jag hade även en del jackor och annat i ett skåp som också är ökänt för att tryckas in diverse saker i, här delar vi lite mer på oredan även om jag vunnit stort genom att även pressa in handarbetespåsar på varje ledig kvadratcentimeter.

Resultatet blev detta i hallen:

Och detta i skåpet (min halva):

En full sopsäck åter igen, varav mycket oanvänt. Suck.

Kvar är nu skor och väskor. Svåraste med det är att samla ihop dem alla på en bra plats, men eftersom vardagsrummet står skitigt och orört ett tag till borde jag passa på.