Browsed by
Kategori: Mål

Nytt år?

Nytt år?

Kommentarer 0 kommentarer

Då var det nytt år igen då! Den här gången har jag varit väldigt oengagerad, även om jag mentalt förbereder mig för att ta tag i saker.

Jag tycker det är svårt att hitta den där extra nyårsgnistan i år. Efter att ha intalat mig sedan 2019 att nästa år i alla fall måste bli bättre – och det inte har skett – så känner jag ett visst vemod. Världen brinner, de som betyder något för mig börjar bli till åren, jag blir bara tjockare och latare och jag känner mer att jag stålsätter mig inför nästa svårighet snarare än att jag laddar om för nya tag.

Med det sagt har jag haft en oerhört skön ledighet som hjälpt lite med den värsta melankolin och hopplösheten. I år tog jag ledigt alla mellandagar och det var behövligt. Först var vi ett par dagar hos mina föräldrar, sedan höll vi oss hemma och struntade i alla slags måsten fram till idag. Jag har spelat TV-spel och byggt LEGO och vi har sett mängder av filmer och bara varit. På nyår struntade vi i allt vad traditioner heter och åt tacos och sedan strudel med glass som blivit över sedan i höstas. Vi hade en champagneflaska som vi smuttade på under kvällen och på tolvslaget var vädret så trist att vi bara stack ut näsan och konstaterade detta och sedan återgick till att kolla NHL-hockey istället. Väldigt lugnt. Men som så ofta med oss vände vi ändå på dygnet och hamnade på CNN:s livesändning från Times Square, så på nyårsdagen var vi rätt sega. Det lider vi av idag då jobbet startat igen. Jag var OERHÖRT glad att jag slapp gå ut i snön som dykt upp under natten.

Jobb ja. Det som var bra med 2023 var att jag tog mig ur en jobbsituation som fick mig att må väldigt dåligt. Det är jag så glad för fortfarande. Samtidigt som det är sorgset att det skulle behöva gå så långt, men jag är inte ensam om min upplevelse dessvärre. Nya jobbet har varit intressant så här långt, det var bara lite synd att jag hade min hälsoproblematik första tiden. Är det mitt drömjobb? Nej, det kan jag inte påstå. Jag skulle egentligen inte vilja jobba alls om jag ska vara sådan. Men då måste jag göra radikala förändringar i mitt liv först, och där är jag verkligen inte än. Det som jag trivs med just nu är att jag börjar känna mig rätt bekväm på mina två arbetsplatser. Det är trevligt folk på båda platserna och nu börjar jag ha hyfsad koll på hur saker fungerar. Jag tycker fortfarande det är lite knepigt att veta vad jag ska göra om dagarna, men det tar sig. Jag inser ju hur sönderarbetad jag var på mitt förra jobb, jag måste varit en hårsmån från väggen. Aldrig igen.

Många i min närhet ojar sig över mitt resande, men jag kan inte påstå att det är så stor skillnad mot då jag reste till Älmhult dagligen. Visst, jag sover på hotell några nätter varje månad, men jag sitter ändå mest hemma och det är en rätt ok balans. Det hjälper att jag gillar att bo på hotell. Tyvärr är det inte så lyxigt, mest irriterande är att jag inte har en vattenkokare – det hade varit hjälpsamt. Det finns att låna i receptionen dock, men det är ju bökigt. Några undrar alltid om jag inte vill prova övernattningslägenheten istället, men det kommer inte hända. Jag gillar hotell som sagt.

Sedan vet jag ju att detta är temporärt. Mitt kontrakt går ut efter sommaren och det kan mycket väl vara så att de då inte ser behov av mig längre – sparkraven är rätt tydliga och de satsar hårt på att anställa istället för att ha konsulter. Dessutom vet man aldrig om de ändrar kontorsdagar igen och det kommer jag inte bara att acceptera välvilligt, skulle t ex fredagar bli aktuella igen skulle det vara mycket negativt för mitt välbefinnande då det är veckans viktigaste dag för mig och min man. Jag tänker inte heller hålla på att resa i all oändlighet såklart. Men just nu går det bra och jag hinner fundera på vad som är viktigt för mig + passa på att få mer erfarenheter på köpet. Planen är att gå lite kurser i år, har bokat in en hittills. De går utanför arbetstid, men leder oftast till certifiering och om man klarar den utgår en monetär bonus.

Jag håller också ögonen på jobbmarknaden. Tänker inte göra samma misstag som innan där jag lallade på i min ”trygga” värld utan att ha koll på hur marknaden förändrades. Jag har noterat på sistone att det söks allt mer projektadministratörer, det tror jag egentligen hade passat mig rätt bra. Hålla ordning och reda utan att behöva sälja in så att säga.  Men jag undrar hur löneläget ser ut på en sådan tjänst, antagligen inte så hög. Vi lever i en värld där proffstyckare premieras över problemlösare. Det stör mig.

—

Vikten är katastrofal nu. Det är inte en fråga om att jag borde ta tag i det, jag MÅSTE. Jag mår inte alls bra av att vara så stor och jag känner mig stel och klumpig och dessutom skitful. Så varför gör jag inget åt det? Varför lever jag i detta limbo? Jag har en femårskalender där man svarar på en fråga om dagen och igår såg jag att för ett år sedan skulle jag ta tag i mitt liv. 365 dagar senare har jag istället gått upp ännu mer i vikt och tappat alla rutiner för motion. Men jag vägrar snyfta mer om det, nu är det så det är och förra året hade andra utmaningar som jag tog tag i. Det går inte att attackera på alla fronter trots allt.

Jag har en liten idé om hur jag ska gå till väga. Hade tänkt skissa på en plan under ledigheten, men gav blanka tusan i det då jag insåg att jag behövde total vila från alla slags måsten.

Jag tror på att börja i liten skala och att inte göra det ensam. Min man är en underbar motivator och vi är bra på att peppa varandra. När det gäller motionen passade jag på att utnyttja mitt friskvårdsbidrag till att bli medlem i Träningsklubben. Har hunnit med två pass hittills, och jag funderar på att göra upp ett träningsschema så att jag får lite fart på mig själv innan rutinerna är på plats igen. Jag tänker att jag kör två pass med klubben i veckan och så två kortpass (t ex kettlebells och cykling) utöver det. Målet är att dyka upp på mattan så att säga. Jag vet hur duktig jag blir när jag väl fått upp farten, längden spelar mindre roll. Dessutom är jag ute efter energieffekten + att träna upp rörligheten. Lite piggare, lite rörligare. Tiden har jag,  jag ska bara få mig själv att fatta det också.

När det gäller maten är det alltid ett frågetecken. Jag vet ju vad jag gör fel idag. Alldeles för stora portioner, jag äter fast jag inte är hungrig och jag äter massor av onödiga saker mest för att jag kan. Så min tanke är att minska på portionerna och samtidigt träna på att lämna kvar mat på tallriken när jag är lagom mätt. Det låter så dumt att man ska behöva träna på det, men det är så jag är och som min ätstörning har gjort mig. Min förhoppning är att det ska leda till att jag så småningom ”lär” mig vad en portion innebär för min del. Jag är en stillasittande kvinna i medelåldern, jag har inget högt energiintag. Vilket min kropp envist försöker förklara gång på gång.

Utöver mindre mat är det skräpstopp för ett bra tag nu. Jag tror egentligen inte på förbud, men just nu är läget som det är och om jag ska ha en chans att programmera bort överätandet måste jag göra det lätt för mig. Det är inget jag ser som en stor uppoffring, även om det kan låta kaxigt. Jag har nämligen väldigt sällan direkta sug numer. Jag bara äter på som en maskin och då blir det mesta rätt äckligt egentligen – vilket jag ska dra nytta av nu. Jag gillar att utnyttja mina svagheter och vända dem till styrkor. Det är lite som en mental ozempic!

Vad jag INTE ska göra är att börja planera och laga massor av supernyttig mat. Utöver vikt och motion så är ekonomi en sak jag också vill ta tag i lite mer i år och jag behöver inte handla hem en massa dyr ”dietmat”. Vi äter redan hyfsat, problemet är att vi äter för mycket och för ofta.

Så enkelt och ändå så svårt. 🙂

 

 

 

Dum spiro, spero

Dum spiro, spero

Kommentarer 1 kommentar

”Så länge jag andas, hoppas jag”

Hittade en bortglömd bok i morse i lådan till nattduksbordet. Den heter Matmyten och är skriven av Tim Spector och handlar om vikten av att ha en tarm som mår bra och att dieter suger röv (mina ord, inte Tims). Jag läste om några kapitel och blev väldigt peppad att fortsätta.

Jag antar att detta är ett av flera små friskhetstecken, i natt låg jag och funderade lite på vad jag skulle uppskatta att ha med mig att äta på hotellrummet. Jag behöver något som är vettigt men också inbjudande. Jag är just nu inne på någon slags sallad med risoni, bad faktiskt ChatGPT om ett recept (hehe) som lät riktigt gott. Jag tänker mig risoni med dressingen som beskrevs, lite sojabönor och tomat, kanske lite ruccola eller kål och så något protein till.

Jag funderar även på hur jag ska få ner mina kolhydrater. Jag är inte rädd för dem, men det är något jag älskar att överäta och det blir alldeles alldeles alldeles för mycket bröd idag. Jag vet ju så väl att jag inte kan eller bör äta bröd i den mängden. Ändå gör jag det och har gjort så länge nu, dels för att det är så enkelt, dels för att det är gott och lätt att pressa ner. Rebellen har fullkomligt tagit över huvudet sedan länge och dansar tango därinne med ätstörningsdemonen. Det är ett faktum. Jag vill ha ut dem nu.

Vad jag vet INTE fungerar är att börja strama åt och köra med typisk dietmat. Då kommer rebellen att ta över så fort jag går mot hotellet och kroppen är frusen, trött och hungrig. ”Usch så äckligt och det är såååå synd om oss. Kolla på foodora istället, mums mums”. Varpå demonen hejar på. Alternativet att gå till affären en bit bort är ännu värre, då tar demonen över helt. Vad jag behöver är en trevlig måltid i väskan + lite extra tilltugg till kvällen som inte är en excess av skit. Jag vet att det går, jag har alltid varit en knäppis när det gäller sug (jag kan få cravings på gröna bönor i burk liksom). Jag tror också att om jag tillåter mig att vara lite busig, med betoning på lite, så kommer jag att lugna ner mig av gammal vana. Jag har redan märkt att på vägen hem handlar jag gärna en chokladbit i tron att jag behöver något sött på tåget, men den ligger nästan alltid kvar i väskan. Det är så jag fungerar, när jag vet att det finns tappar jag intresset.

Tyvärr har jag i alldeles för många år nu bara ryckt på axlarna åt allt och helt tappat kontakten med mitt kloka jag. Jag skyller gärna på att jag är trött eller att det är synd om mig. Två urusla ursäkter. Just för att jag är trött behöver jag ju bra mat och just för att jag tycker att det är synd om mig behöver jag pepp och bra energi så att jag kan fokusera på sådant som gör mig glad. Som att virka, skriva, doodla, läsa, följa en bra serie, leta ny bra musik osv.

För ungefär en månad sedan var vi på en spelning i Helsingborg, det var en liten ”Italo disco”-festival. Jag tänkte väl mest att det var en kul grej, men faktum var att jag blev som pånyttfödd, i synnerhet tack vare första akten (Tobias Bernstrup). Vi har sett några av hans artistiska videos innan (min man är en klippa på att hitta bra musik) så jag visste att jag skulle gilla det, men han tog mig med storm. Så på måndagens tågresa struntade jag i att leta ljudbok och lyssnade istället på de plattor mannen köpt av Tobias på plats + satt på bandcamp och handlade låtar vi inte redan hade. Jag blev så rörd att jag nästan grät. Plötsligt var jag mitt gamla jag igen, hon som älskar bra musik. Och det har faktiskt hållit i sig ganska bra, jag försöker använda mina sociala medier mer till att hitta bra tips på musik än att bara sitta och flippa. Plus att jag och mannen bokar konserter till höger och vänster. Musik är viktigt för mig på många olika plan. Nu vill jag inte gärna klippa ner mina powernaglar (de har varit urusla under tiden jag varit sjuk), annars hade jag blåst dammet av gitarren också.

Mina hörlurar går alltså varma nu och i måndags läste jag en bok samtidigt som jag lyssnade på mina nyinköpta skivor med Marc Almond. Det var också en evighet sedan jag läste en skönlitterär bok sist, jag blev så paff när jag städade på mitt hemmakontor och hittade en kartong med allsköns titlar som jag handlat innan i år (antagligen).

Igår fick jag plötsligt reklam för Yazen i mitt flöde, jag blev lite nyfiken då jag inte riktigt kom ihåg vad det var för slags dietföretag. Det är ett företag som ordinerar läkemedel, dvs man startar med ett blodprov och får läkarordination baserat på resultatet. Rent krasst betalar man alltså dem för att få Ozempic eller motsvarande utskrivet (de hävdar att de har mycket mer att erbjuda än så – naturligtvis – men låt oss vara ärliga). Jag är nyfiken av naturen så jag kollade runt en del och jisses vilken marknad det är nu. Jag kan förstå förtjusningen, det får dig att tappa sötsug och aptit och gör att du kan fokusera på att ställa om ditt liv utan att behöva slåss med hunger och sug. Men att ta sprutor(!) för 2000 i månaden och riskera att må illa konstant och ha knasig mage känns inte som något jag vill göra, allra minst med tanke på alla mina bekymmer under hösten. Snarare ger det mig mer driv att lyckas få bukt på mina demoner själv.

Jag tänker som så att det inte är sugen i sig som är mitt största bekymmer. Jag kan gå länge utan att tänka på mat och snask om det är så och jag kan fasta utan att gå under och så vidare. Det som jag fastnat hårt i är egentligen en del av min ätstörning – jag äter för att jag kan, snarare än för att jag vill. Med det menar jag att jag äter utan att alls koppla in magens önskemål. Jag kan alltså äta massor utan att ens vara lite hungrig. Det är ett sjukt beteende och det är nu värre än någonsin. Med det sagt, jag har varit med om det förut så jag är inte ovetande om lösningar. Men jag måste ha orken att vända på den skutan.

Tyvärr har det ofta varit så med mina viktminskningsförsök att jag tagit hjälp av t ex VV för att få ett (nytt) ramverk att följa. Jag har aldrig riktigt fått till det på egen hand och varför det är så behöver jag lösa. Jag tänker inte skaffa en enda app till, det är verkligen inte lösningen. Inte heller att logga saker, jag blir bara stressad av det.

Jag behöver hitta rutiner och att vara öppen med vad jag vill. När jag började med VV 2010 var jag oerhört öppen med att jag ville gå ner i vikt och det gjorde att jag inte smög i skuggorna som jag alltid gjort innan. Det var oerhört läskigt, men nyttigt för mig och en stor del i att jag faktiskt hittade en väg som fungerade. Men det var då. Idag är jag mer öppen av naturen, jag har inga problem att tala om vikt, viktproblem och det faktum att jag är tjock igen. Så det är inte bara att börja skandera att jag ska ner i vikt. Men det är en liten hjälp i alla fall och förhoppningsvis kanske jag hittar någon som vill gå in djupare på det.

En annan framgångsfaktor från 2010 var att jag hade min blogg på VV. Nästan dagligen skrev jag om mina tankar och fick massor av respons och det gjorde att jag inte tappade fokus. Det kan låta tramsigt, men man ska inte underskatta det. Det är en sak att erkänna för sig själv att man tappat konceptet, en helt annan att göra det för folk som följer det man gör. Tyvärr. Jag tror att det är därför jag gillar gruppträning också, jag ger helt enkelt inte upp lika lätt då. Elaka tungor skulle säga att det är löjligt av mig, men jag tror det är en rätt mänsklig aspekt. Jag har ju också alltid velat passa in sedan jag var barn (utan gehör), och även om jag idag är trygg i mig själv är mat och motion en känslig del där jag fått ta mycket skit som yngre.

Med det sagt är jag inte en lallande fåne som är beroende av andra människor, verkligen inte! Jag har tränat helt på egen hand i åratal och kan driva mig själv framåt – mitt löpningsrekord satte jag helt ensam. Men jag saknar ändå den där känslan av att ha en tillhörighet, att vara en av de som tränar, att få ett trevligt hej både från den supertränade tjejen och den äldre damen i omklädningsrummet. Osv. För mig är det stor skillnad att gå till ett gym och att träna hemma. Och naturligtvis är det möjligt att lösa det om jag vill. I början av året gnölade jag om att det var jobbigt att resa till jobbet, nu pendlar jag längre än någonsin utan att knota.

Men jag tar det i etapper, för nu är lunchträningen på jobbet mitt första steg. Kanske jag skaffar något kort på Friskis innan året är slut också.  Men inte mer än så.

Nummer ett just nu måste vara kosten. Jag kan inte fortsätta som jag gjort och jag kan inte ta skydd under ätstörningen heller. Jag måste hitta en balans i vardagen som jag trivs med och mår bra av. Jag har inte oceaner av tid längre att fixa och trixa, jag behöver enkla lösningar. Och de finns ju. Titta bara på alla överviktiga män som börjat ta hand om sig. Inte fan står de och lagar tusen avancerade rätter i köket.

En sak som kom till mig i natt är att slänga in ett gäng kycklingfiléer i ugnen med favoritkryddorna och äta med haricots verts och lite sallad. Gott, enkelt att förbereda, bra att frysa, enkelt att slänga ner i en matlåda och ta med sig och värma. Sådana recept behöver jag skaka fram fler av. Ett annat bra livsmedel är ägg, det går ju att göra massor av enkla  och goda saker med ägg och fördelen är också att jag undvikit dem under hösten pg av mina magproblem så jag är inte less på ägg – tvärtom.

Så möjligheterna finns där.  No Retreat, No Surrender. Just Do It. Choose Your Destiny. Carpe Diem.

Non ut edam vivo, sed ut vivam edo – ”Jag lever inte för att äta utan äter för att leva”

Det krävs visst att bli sjuk

Det krävs visst att bli sjuk

Kommentarer 1 kommentar

Jahapp, då är det en vecka tills nya livet startar. Jag hade i ärlighetens namn hoppats vara i mycket bättre form nu, men det har inte riktigt varit min sommar.

Jag ska inte klaga för mycket, det mesta beror på min egen lathet.

Tyvärr fick vi en ny vattenskada förra måndagen, samma ställe som sist. Den här gången på grund av att det rann undan extremt långsamt på toaletten på övervåningen och när vi försökte lösa det själva rann antagligen vattnet över röret där stolen sitter och det har följt med röret ner i vardagsrumstaket. Så det blev att torka droppar och svära och kontakta Trygg-Hansa. I fredags var byggfirman jag inte nämner vid namn här och kontrollerade och idag ringde deras hantverkare vid 7:30 och undrade om han kunde komma (för att 20 min senare ursäkta att han nog blev sen och nu vid 11 syns han ännu inte till…). Jag har inte saknat det här spelet ett dugg.

Under dagen hoppas vi även att Spolarna ska komma och lösa själva stoppet.

Som om inte det är nog med vattenläcka så har jag varit snorsjuk hela förra veckan, lagom till vi skulle åka på kortresa till London (tis-tor) – så klart! Först trodde jag det var förkylning, men för två söndagar sedan klippte jag gräset och råkade irritera jordgetingar som stack mig i vardera vad. Sticken syntes knappt och jag tvättade dem ordentligt med alsolsprit och glömde i princip bort dem. Men så fick jag myggbett också i närheten och det kliade infernaliskt och antagligen klantade jag mig och kliade igång en infektion som alltså blossade upp lagom till resan. Vi åkte ju ändå eftersom jag höll måendet i schack med värktabletter och jag trodde det var en förkylning som sagt, men på hotellet blev ena vaden röd och irriterad och fjällig och det blev tydligt att det var getingsticket som var boven.

När vi var hemma igen mådde jag än mer uselt och tog mig till min vårdcentral för första gången och som tur var tog sköterskan ett infektionsprov som genast gav audiens till en läkare som skrev ut en form av penicillin. Så nu ska jag knapra det lagom till jag börjar jobba. Det har gett effekt, rodnaden är mycket mindre och jag har inte haft feber nu på någon dag tack och lov. Men jag sväller av penicillinet då det är natrium i det och det gör att jag är tjockare än någonsin just nu och det är en oerhört obehaglig känsla när huden stramar och tar emot. Magen är såklart i oordning också.

Men inget ont som inte har något gott med sig, feberdagarna har verkligen fått mig att tänka till. Att vara rejält sjuk OCH fet är verkligen ingen trevlig mix. När hjärtat slår som en kolibri och kroppen knappt orkar bära mig och jag allvarligt funderar på om det här kanske är stället jag dör på, då börjar jag ifrågasätta mina val på allvar. Och när jag för stunden motat bort febern och ser en bild på mig själv utan haka, då blir jag inte heller direkt fylld av stolthet över vad jag gjort med mig själv.

Efter besöket på VC i fredags åkte vi och hämtade vår katt och stannade som planerat hos mina föräldrar. Jag kunde ju vila där lika gärna som hemma och jag smittar inte + att mamma blev lugnare så. Jag satt och petade i maten och det var en intressant upplevelse att hela tiden vara den som sitter kvar längst, jag är ju som en kolskyfflare annars. Det långsamma ätandet skulle jag behöva hålla i även efter den här perioden.

Kontentan är också att jag ligger efter med precis allt, men idag fick jag äntligen ork att ta tag i ekonomin i alla fall. Min slutlön kom förra veckan och jag fick förstås skatta bort 54 % – tjoho. Jag var medveten om det och nu utgår jag ju från att jag borde få tillbaka något av det på skatten nästa år, men jag kan inte låta bli att tycka att det är lite tramsigt att inarbetad tid ska klassas som lönetillägg.

Jaja, nu ska hakan tillbaka, så är det bara!

 

Det tar sig

Det tar sig

Kommentarer 1 kommentar

Efter gårdagens traskade genom minneslunden och fokus på de lite tyngre delarna av livet är mitt nästa steg att lägga fokus på det positiva. Dvs vas gör jag bra, vad har jag alltid gjort bra och vad gör mig bra. Men det blir inte idag.

Idag nöjer jag mig med att konstatera att jag känner mig ganska tillfreds med livet just nu och idag uppmätte jag lägsta vikten sedan jag startade mitt diebet och således började väga mig nästan dagligen.

Det är förstås i sak lite ledsamt att glädjas över en vikt som är ett kilo över min startvikt för 13 år sedan då jag gick med i VV, men så tillåter jag mig inte tänka. Det går inte att jämföra.

Just idag är jag 1,1 kilo från målet för 13 april. Det låter görbart, men jag gör inte alls samma siffror som innan och jag halkar ännu lätt av banan, så det kräver en hel del av mig. Men jag ska lyckas! Når jag dit så är det sedan bara att fortsätta, gram för gram. Inte för att siffran i sig spelar roll, men det får duga som mått. Skulle jag klara av att gå ner ett par kilo till sommaren skulle jag vara superglad! Så det är klart jag ska göra det!

Just do it! Hell yeah!

Just do it! Hell yeah!

Kommentarer 1 kommentar

Aha, klyscha i rubriken! Tant Tess är på gång igen!

Nu är det slut på ursäkter och svammel och dags att ”bara göra” saker – på riktigt.

Steg 1: Jag har sagt upp mig (inte helt officiellt än, men tillräckligt för att jag ska kunna skriva det här)

Japp, jag har alltså till sist sagt upp mig från företaget, min sista dag är den 2/6 och sedan ska jag vara ”ledig” fram till 7/8. Jag funderade ett tag på hur jag ville göra då det nya stället är flexibelt och kom fram till att detta blir det bästa för mig + att jag på köpet ger företaget lite extra frist att hitta min ersättare. Naturligtvis blev min uppsägning en chock för alla inblandade, vilket förvånar mig lite. Helt officiellt blir det i slutet på maj någon gång antar jag, men alla mina närmaste kollegor vet nu. Annonsen gick ut så snabbt att chefen fick släppa bomben tidigare än tänkt. Det är jag glad för, hatar att smyga.

Det finns naturligtvis saker jag kommer att sakna, jag har varit företaget trogen i 21 år och har haft min trygghet där på många olika sätt. Men det känns ändå rätt nu. Jag kommer inte att magiskt förändra mig och mitt mående om jag inte gör något radikalt. Jag måste starta om mitt liv och det kan jag inte göra där. Har försökt i fyra år nu utan framgång.

Jag har haft olika jobbalternativ som jag velat lite över, men jag har gått på min första magkänsla och skrev på för det företag som kändes mest rätt för mig här och nu. Om det blir så återstår såklart att se, men det funderar jag inte på nu. Det som är skönt är att jag har tagit steget och det ger mig också en trygghet i att jag har modet att byta.

 

Steg 2: Jag har gått med i ett Dietbet igen, trots att jag inte skulle göra det. 🙂

Igår satt jag och letade efter en bild på min dator och scrollade genom alla bilder mellan 2020-2023 och förfasades. Jag vet ju att jag gått upp 25 kilo på dessa år och det är sorgligt i sig, men att se ökningen i faktiska bilder var hemskt. I synnerhet då jag mådde så sabla bra 2019 och hade allt i ordning.

Viktstatistiken talar sitt tydliga språk

 

 

 

 

 

 

Jag har ältat nog om vilka skitår dessa var, nu är det dags att vända på trenden. Jag tänker inte tillbringa sommaren 2023 med tresiffrigt på vågen.

Nu har jag faktiskt inget kvar att skylla på heller. Jag har sagt upp mig, så månaderna som är kvar handlar om att göra mitt jobb på lagom nivå och lämna över. Glöm all form av övertid, glöm missade raster. Sedan har jag TVÅ månader utan krav (mer än möjligen något besök på nya jobbet då jag ska ha uppdrag + info). Då kan jag verkligen se till att ta hand om MIG.

Så med det i bagaget tyckte jag det var läge att hoppa på ett Dietbet igen för lite extra pepp. Det startade i måndags och slutar om 6 månader som vanligt (10 % av överflödet ska då ha svettats bort) , vilket är ungefär då jag startar nästa episod i mitt liv. Då SKA jag ha så pass bra koll igen att jag kan anpassa mitt nya jobbliv till ett bra mående.

 

Steg 3: Nu är det verkligen dags att få igång träningsvanan igen.

Jag kommer öppna lite försiktigt med kortare pass med tätare frekvens. Måndagar kör jag på Weight Plate-passet tills jag slutar, sedan får övriga dagar vara en mix av mina olika träningsappar och motionscykel. Helst direkt på morgonen. Det handlar om att få upp flås, återta muskelmassa och inte minst hitta glädjen igen. Den är där dold under allt fett, men jag behöver bygga upp en vana runt den för att det ska hända något.

 

Jag har sagt det mången gång, men nu känns det faktiskt att något är på gång på allvar.

Ny månad, nya utmaningar

Ny månad, nya utmaningar

Kommentarer 1 kommentar

Då var det oktober månad och jag har en veckas semester just nu utan några direkta mål mer än att vila upp mig. Kanske det bästa jag gjort på länge.

Vi börjar med det triviala, jag kom i dirndl-klänningen med lite hjälp av stearin och extra händer så att dragkedjan faktiskt gick att dra igen. Har jag gått ner i vikt då? Tja, det är en definitionsfråga. Jag ser att jag är aningen smalare i ansiktet (min mamma bekräftade) och BH:n sitter inte riktigt lika hårt som innan – men det kan också vara ett gensvar på att jag varit mer aktiv med min träning eller helt enkelt bara skärpt mig så pass att värsta svullnaden gått ner. Oavsett vilket känns det så skönt att inte längre jaga efter något, vilket förvånar mig lite. Mål av det slaget stressar tydligen sönder mig, hur triviala de än må kännas.

Jag vet dock egentligen varför. Jag lider nämligen fortfarande av samma elände som startade med ett brak vintern 2019 och det är negativ stress. Jag har försökt övertyga mig själv att ”det värsta är över” och att ”det går åt rätt håll”, men efter två rejäla käftsmällar på jobbet på senare tid + bra och rak feedback från folk jag litar på har jag insett att jag sitter fast i exakt samma läge än och att jag måste göra något och det nu. Nu är detta ingen blogg där jag ”outar” mitt jobb, men jag kan säga så mycket att jag först blev väldigt ledsen och besviken och därefter väldigt arg nyligen och det har utmynnat i att jag vaknat till på allvar. Så jag är galet tacksam över en veckas egentid.

Nu låter det som att jag skyller allt på jobbet, vilket jag är medveten om. Nog har det sin beskärda del i det hela, men det är framförallt jag som måste dra i bromsen nu och klargöra saker en gång för alla. Jag loggade ut för min semester mitt i en turbulens (där inte bara jag är inblandad) och jag vet inte vad jag återvänder till på måndag. Men jag vet att förändringens vindar blåser och det kan jag förhoppningsvis dra nytta av istället för att vara arg och besviken. Här har jag min chans att nollställa allt som stressat mig – på riktigt. Sedan kanske det blir ännu värre istället – vem vet – men det tar jag då. Nu har jag vaknat förhoppningsvis, det tog alldeles för lång tid.

Så nu bidar jag min tid och helar mig själv med sköna, okomplicerade dagar. Idag har jag t ex varit på synundersökning och beställt nya glasögon + att jag ska få provlinser igen. Hade en så trevlig optiker + minst lika trevlig tjej som hjälpte mig hitta bågar. Det gjorde min dag!

Jag är så galet trött på all ilska och aggression i dagens värld. Det är fan i mig bara elände dag ut och dag in. Är det inte krig så är det ekonomisk kris eller så är det tjafs på närmare plan. När får man leva lite lugnare igen? Aldrig?!

En del i mig vill bara göra av med allt och flytta ut i skogen och leva på löv – typ. Jag är så trött på all hets, oavsett vad det gäller. När ska man få andas igen?

Surdegar och statistik

Surdegar och statistik

Kommentarer 0 kommentarer

Trots en timme weight plate + 30 min ytterligare rörlighetsträning igår kväll är jag i förvånansvärt bra form idag. Hade iskallt räknat med träningsvärk utan nåd idag. I synnerhet eftersom Linus körde två varv med armhävningar, något jag inte ”roat” mig med på ett tag nu. Heja kroppen som är så pass medgörlig! Extra kul igår var att jag vågade gå djupt ner i rörelserna igen. Har ju haft allsköns krämpor och trasiga tår i vad som känns en evighet.

Började den här dagen med 45 minuter på motionscykeln och det är alltid lika skönt att ”ha det gjort”. Jag vet att det finns de som tycker dylik konditionsträning är meningslös, men jag gillar det. Jag vill gärna ha lite flås i vardagen också.

Surdegsstatus:.

  • En retur är nu klar hos Bonprix, naturligtvis den jag skickade tillbaka sist och som är värd minst, men man får väl vara glad för det lilla. Var lite nervös över den då den klänningen var lite slafsig och jag inte tänkte på att faktiskt reklamera den istället för att göra en retur.  Någon som uppenbarligen provat den väldigt bryskt och struntat i att paketera den vettigt i returen. Men den gick genom.
  • Spelföretaget är knäpptyst än, men det gäller alla som är drabbade. Jag är inte SÅ nojig över det, i värsta fall får jag be banken avbryta månadsbetalningen då den är poänglös just nu, men där är vi inte på länge än.
  • Väntar även på svar från Webhallen, mitt senaste paket därifrån var skadat och eftersom det var ett ovanligt LEGO-set är det inte så kul (jag vill ha möjligheten att sälja det vidare en dag).
  • Jag har tyvärr ett paket på villovägar också, en vinst från Tradera som fastnat i Kristianstad i en vecka nu. Mailade säljarföretaget nu och bad dem pusha på Schenker lite. Det är en rätt dyr, limiterad skiva, så det hade varit trevligt att se den anlända snart.

Paketmässigt har jag en hel del på ingång, på lunchen var jag på Ica och hämtade ut ett par nya inköp. Vi har handlat nya sällskapsspel för att ha något roligt att göra på helgerna som inte kräver så mycket el. I morgon kommer även ett couronne-spel hemlevererat (från Tress.se, ett företag som verkligen hade bra kundservice då min order strulade).

Skrattar lite åt min viktkurva, den följer just nu på hektot samma resultat och mönster som förra veckan. Om det skulle hålla i sig till i morgon blir det ännu roligare, 2010 hade jag nämligen ett nollresultat just denna tiden. 🙂 Men jag tror inte det, förra onsdagen var lite av en glädjekalkyl trots allt. Oavsett vilket går staplarna neråt nu också. Det är jag nöjd med.

Jag har insett att jag har ett annat klädmål förutom min dirndl, jag behöver komma i mina höst/vinterjackor. Har inte ens provat dem än, men det kan absolut vara en issue. Förra året vägde jag ändå sex kilo mindre. Jag avvaktar dock lite till med att prova.

Avslutningsvis är jag väldigt nöjd med mig själv idag gällande jobbet. Jag hittade ett stort tankefel i min kod nu sent på eftermiddagen och innan hade jag suttit hela kvällen ut för att lösa det, men nu joltade jag ner vad jag tror kan lösa det och så stängde jag ner datorn utan att ge mig på det. Dels för att jag vet att jag kommer att fastna för att jag egentligen är för trött, dels för att jag kan leva med felet ett bra tag till innan det krisar.

Enda kruxet nu är att jag åt en bastant lunch och är noll hungrig nu när jag borde äta mitt sista mål för idag. Risken är stor att jag blir hungrig ”för sent” idag och då blir i sin tur vägningen i morgon dålig. Ja, jag inser själv hur löjlig jag är, men det är denna månaden jag tillåter mig vara militärisk viktkontrollant då jag verkligen vill nå mina mål. Nåväl, det är bara att avvvakta, jag kanske är mätt nog för dagen.

Nu ska jag öppna paket!

Skärpning!

Skärpning!

Kommentarer 1 kommentar

Jag är inte alls förvånad över att jag slarvat nu under alldeles för många dagar, tjurighet är livsfarlig och dessutom i kombination med ett bra veckoresultat är det så lätt att bli både högmodig och blasé på samma gång. Vilket naturligtvis syns på vågen idag. Så nu är det hårda bananer som gäller veckan ut. Jag VILL i min klänning, mycket för att ge mig själv känslan av att kunna nå ett mål och vilja fortsätta på samma bana.

Idag skippade jag frukost, inte för att straffa mig själv, utan för att jag helt enkelt inte var hungrig. Jag måste fokusera mer på mina signaler. Istället såg jag till att ge min kropp en behövlig torrborstning, sedan en dusch och därefter en rejäl insmörjning av hudkräm. Jag skulle köra weight plate på lunchen, med möte direkt på och då hinner jag inte duscha efteråt, så jag ville inte vänta. NATURLIGTVIS blev mitt möte direkt efter inställt så jag hade hunnit hur bra som helst. Håhåjaja.

Istället för möte fastnade jag i felsökning och missade lunchen också, så nu knorrar det!

Har anmält mig till Linus Johanssons höstträning, jag tror jag ska ta en titt på första avsnittet i kväll. Det ska vara 20-30 min med bra övningar och det är ett nytt avsnitt varje vecka där man kör så mycket man vill. Det är pappan till Soma Move, jag tycker han är väldigt inspirerande och det är häftigt att se honom in action. Det samma gäller för övrigt mamman till Soma Move, Cecilia Gustafsson. Väldigt inspirerande människor med god kännedom om människokroppen. Jag har mycket att tacka dem för, även om jag just nu har just Soma Move på paus då jag är lite för tung och trög för att det ska vara kul (plus att jag inte gillar att köra det hemma).

Mannen är på G igen idag så det kommer att hjälpa också, vi planerar en ny liten vandring til helgen, dock inte lika lång som sist. Det var lite väl tufft. Har fyra blåa tånaglar efter det.

Dags för dagens första – och sista – mål! Behöver nog inte snåla.

 

Målklänning

Målklänning

Kommentarer 1 kommentar

Jag har haft mången målklänning genom åren, men den här gången är det på allvar.

Första oktober ska vi hålla oktoberfest (ja det är egentligen försent då, men vi är lediga då). Då vill jag komma i denna klänning. Beställde den först i stl 48 som satt så illa att jag tog hem 44 och 46 istället. 46 funkar idag, men sitter inte hundra + att den uppenbart provats av någon innan mig som varit rätt vårdslös. En dirndl är ändå rätt dyr så det är ett klart minus och gör att jag skickar tillbaka den oavsett.

Storlek 44 sitter exakt som jag vill över bysten, men går inte att knäppa helt idag. Dock inbillar jag mig att det inte krävs allt för mycket viktnedgång innan det ska gå.

Återstår att se hur det går. Ska prova den med jämna mellanrum nu, ser jag inget hopp får jag väl beställa en annan.

Minnesbilder

Minnesbilder

Kommentarer 1 kommentar

2018 var vi på Teneriffa (bland annat) och jag gjorde den fetaste fotoboken hittills. Jag minns att jag bland annat tänkte rata denna bild för att jag ”såg så tjock ut”:

Ska man skratta eller gråta?!

Hur som helst, det här är mina favoriter och mina peppbilder framåt:

 

Det är ändå ”bara” fyra år sedan och jag var 43 år. Alla dessa kläder älskar jag också och vill komma i igen!