Då var det nytt år igen då! Den här gången har jag varit väldigt oengagerad, även om jag mentalt förbereder mig för att ta tag i saker.

Jag tycker det är svårt att hitta den där extra nyårsgnistan i år. Efter att ha intalat mig sedan 2019 att nästa år i alla fall måste bli bättre – och det inte har skett – så känner jag ett visst vemod. Världen brinner, de som betyder något för mig börjar bli till åren, jag blir bara tjockare och latare och jag känner mer att jag stålsätter mig inför nästa svårighet snarare än att jag laddar om för nya tag.

Med det sagt har jag haft en oerhört skön ledighet som hjälpt lite med den värsta melankolin och hopplösheten. I år tog jag ledigt alla mellandagar och det var behövligt. Först var vi ett par dagar hos mina föräldrar, sedan höll vi oss hemma och struntade i alla slags måsten fram till idag. Jag har spelat TV-spel och byggt LEGO och vi har sett mängder av filmer och bara varit. På nyår struntade vi i allt vad traditioner heter och åt tacos och sedan strudel med glass som blivit över sedan i höstas. Vi hade en champagneflaska som vi smuttade på under kvällen och på tolvslaget var vädret så trist att vi bara stack ut näsan och konstaterade detta och sedan återgick till att kolla NHL-hockey istället. Väldigt lugnt. Men som så ofta med oss vände vi ändå på dygnet och hamnade på CNN:s livesändning från Times Square, så på nyårsdagen var vi rätt sega. Det lider vi av idag då jobbet startat igen. Jag var OERHÖRT glad att jag slapp gå ut i snön som dykt upp under natten.

Jobb ja. Det som var bra med 2023 var att jag tog mig ur en jobbsituation som fick mig att må väldigt dåligt. Det är jag så glad för fortfarande. Samtidigt som det är sorgset att det skulle behöva gå så långt, men jag är inte ensam om min upplevelse dessvärre. Nya jobbet har varit intressant så här långt, det var bara lite synd att jag hade min hälsoproblematik första tiden. Är det mitt drömjobb? Nej, det kan jag inte påstå. Jag skulle egentligen inte vilja jobba alls om jag ska vara sådan. Men då måste jag göra radikala förändringar i mitt liv först, och där är jag verkligen inte än. Det som jag trivs med just nu är att jag börjar känna mig rätt bekväm på mina två arbetsplatser. Det är trevligt folk på båda platserna och nu börjar jag ha hyfsad koll på hur saker fungerar. Jag tycker fortfarande det är lite knepigt att veta vad jag ska göra om dagarna, men det tar sig. Jag inser ju hur sönderarbetad jag var på mitt förra jobb, jag måste varit en hårsmån från väggen. Aldrig igen.

Många i min närhet ojar sig över mitt resande, men jag kan inte påstå att det är så stor skillnad mot då jag reste till Älmhult dagligen. Visst, jag sover på hotell några nätter varje månad, men jag sitter ändå mest hemma och det är en rätt ok balans. Det hjälper att jag gillar att bo på hotell. Tyvärr är det inte så lyxigt, mest irriterande är att jag inte har en vattenkokare – det hade varit hjälpsamt. Det finns att låna i receptionen dock, men det är ju bökigt. Några undrar alltid om jag inte vill prova övernattningslägenheten istället, men det kommer inte hända. Jag gillar hotell som sagt.

Sedan vet jag ju att detta är temporärt. Mitt kontrakt går ut efter sommaren och det kan mycket väl vara så att de då inte ser behov av mig längre – sparkraven är rätt tydliga och de satsar hårt på att anställa istället för att ha konsulter. Dessutom vet man aldrig om de ändrar kontorsdagar igen och det kommer jag inte bara att acceptera välvilligt, skulle t ex fredagar bli aktuella igen skulle det vara mycket negativt för mitt välbefinnande då det är veckans viktigaste dag för mig och min man. Jag tänker inte heller hålla på att resa i all oändlighet såklart. Men just nu går det bra och jag hinner fundera på vad som är viktigt för mig + passa på att få mer erfarenheter på köpet. Planen är att gå lite kurser i år, har bokat in en hittills. De går utanför arbetstid, men leder oftast till certifiering och om man klarar den utgår en monetär bonus.

Jag håller också ögonen på jobbmarknaden. Tänker inte göra samma misstag som innan där jag lallade på i min ”trygga” värld utan att ha koll på hur marknaden förändrades. Jag har noterat på sistone att det söks allt mer projektadministratörer, det tror jag egentligen hade passat mig rätt bra. Hålla ordning och reda utan att behöva sälja in så att säga.  Men jag undrar hur löneläget ser ut på en sådan tjänst, antagligen inte så hög. Vi lever i en värld där proffstyckare premieras över problemlösare. Det stör mig.

—

Vikten är katastrofal nu. Det är inte en fråga om att jag borde ta tag i det, jag MÅSTE. Jag mår inte alls bra av att vara så stor och jag känner mig stel och klumpig och dessutom skitful. Så varför gör jag inget åt det? Varför lever jag i detta limbo? Jag har en femårskalender där man svarar på en fråga om dagen och igår såg jag att för ett år sedan skulle jag ta tag i mitt liv. 365 dagar senare har jag istället gått upp ännu mer i vikt och tappat alla rutiner för motion. Men jag vägrar snyfta mer om det, nu är det så det är och förra året hade andra utmaningar som jag tog tag i. Det går inte att attackera på alla fronter trots allt.

Jag har en liten idé om hur jag ska gå till väga. Hade tänkt skissa på en plan under ledigheten, men gav blanka tusan i det då jag insåg att jag behövde total vila från alla slags måsten.

Jag tror på att börja i liten skala och att inte göra det ensam. Min man är en underbar motivator och vi är bra på att peppa varandra. När det gäller motionen passade jag på att utnyttja mitt friskvårdsbidrag till att bli medlem i Träningsklubben. Har hunnit med två pass hittills, och jag funderar på att göra upp ett träningsschema så att jag får lite fart på mig själv innan rutinerna är på plats igen. Jag tänker att jag kör två pass med klubben i veckan och så två kortpass (t ex kettlebells och cykling) utöver det. Målet är att dyka upp på mattan så att säga. Jag vet hur duktig jag blir när jag väl fått upp farten, längden spelar mindre roll. Dessutom är jag ute efter energieffekten + att träna upp rörligheten. Lite piggare, lite rörligare. Tiden har jag,  jag ska bara få mig själv att fatta det också.

När det gäller maten är det alltid ett frågetecken. Jag vet ju vad jag gör fel idag. Alldeles för stora portioner, jag äter fast jag inte är hungrig och jag äter massor av onödiga saker mest för att jag kan. Så min tanke är att minska på portionerna och samtidigt träna på att lämna kvar mat på tallriken när jag är lagom mätt. Det låter så dumt att man ska behöva träna på det, men det är så jag är och som min ätstörning har gjort mig. Min förhoppning är att det ska leda till att jag så småningom ”lär” mig vad en portion innebär för min del. Jag är en stillasittande kvinna i medelåldern, jag har inget högt energiintag. Vilket min kropp envist försöker förklara gång på gång.

Utöver mindre mat är det skräpstopp för ett bra tag nu. Jag tror egentligen inte på förbud, men just nu är läget som det är och om jag ska ha en chans att programmera bort överätandet måste jag göra det lätt för mig. Det är inget jag ser som en stor uppoffring, även om det kan låta kaxigt. Jag har nämligen väldigt sällan direkta sug numer. Jag bara äter på som en maskin och då blir det mesta rätt äckligt egentligen – vilket jag ska dra nytta av nu. Jag gillar att utnyttja mina svagheter och vända dem till styrkor. Det är lite som en mental ozempic!

Vad jag INTE ska göra är att börja planera och laga massor av supernyttig mat. Utöver vikt och motion så är ekonomi en sak jag också vill ta tag i lite mer i år och jag behöver inte handla hem en massa dyr ”dietmat”. Vi äter redan hyfsat, problemet är att vi äter för mycket och för ofta.

Så enkelt och ändå så svårt. 🙂