Till min stora förvåning hade jag inte uppdaterat min excelfil med min viktstatistik sedan juni förra året! Jag har hållit igång den sedan augusti 2010, så det borde sitta i ryggmärgen. Men jag tror att när jag slutade mitt förra jobb (i juni) så tappade jag den rutinen samtidigt. Jag hade länk till min privata OneDrive på jobbets dator nämligen. Nu är det ingen ko på isen, då jag har en WiFi-våg som lagrar allt jag väger och jag har vägt mig som jag ska. Nu är filen uppdaterad igen och idag satte jag även in dagens mått, vilket som väntat var ett sorgebarn.

Men det finns ingen anledning att snyfta om det, däremot kan man alltid hitta bra saker i statistik (ärligt talat, jag borde jobba med det). 2023 ökade jag ytterligare 4,5 kilo i snitt. Det är förstås inte bra, men det är i alla fall en mindre ökning än 2022. Det som dock är verkligt intressant är att för första gången under ett år där jag ökat mycket i vikt så låg ökningen på första halvan av året. Jämför man dem så vägde jag ett halvt kilo mindre under andra halvan. Det har aldrig hänt innan. Så jag har varit på rätt spår i höst och vinter trots allt. Jag tappade ju konceptet en hel del när jag fick leverproblemet, därav var jag är just idag, men det visar ändå att jag KAN gå neråt även där jag är nu i livet.

Det gör mig faktiskt både hoppfull och peppad. Dessutom, jag har gått ner ett kilo på en vecka nu sedan jag blev lite mer vaksam på portioner och inte äter konstant. Nu kan det mer ha med menscykeln att göra såklart, jag var oerhört svullen nyårsveckan då mensen drog ut på tiden, det var riktigt hemskt. Men ändå. Jag ser fram emot nästa vägning, denna vecka har jag kört på kroppssignaler blandat med lite fasta och jag överväger att testa en rejäl fasta på måndag då jag ska resa igen. För att veta om det är möjligt kör jag idag en sk 24-timmars fasta där mitt senaste mål var igår vid femtiden. Just nu är jag 17 timmar in och är förstås lite hungrig (min kropp är ju van att trattas i mat konstant och aldrig vara hungrig), men inte på ett jobbigt sätt. Blir det jobbigt stoppar jag NATURLIGTVIS och äter något, det är inget självplågeri det här.

Jag är less på regler och jag är less på riktlinjer. Ingen verkar ändå veta vad som gäller och det som fungerar för en person kan vara katastrof för en annan. Jag vet hur min kropp fungerar och jag vet att jag verkar vara skapt för någon form av periodisk fasta. Jag får aldrig huvudvärk av det och mitt humör brukar hålla sig lugnt. Konceptet äta lite och ofta är döfött för mig, då är jag hungrig hela tiden och överäter + att jag blir fixerad vid mat. När jag fastar glömmer jag faktiskt bort att tänka på mat. Sedan finns det ju de som ojar sig och talar om ätstörningar och att man ABSOLUT inte kan fasta om man har en ätstörning. Jag förstår hur de tänker och jag är själv vaksam på det – men min högst personliga erfarenhet är att jag har mindre fokus på ätstörningen under en fasta och det finns andra som upplever samma. Man skulle lätt kunna tro det motsatta, att jag sitter här nu och planerar allt jag ska frossa i mig i kväll, men det fungerar inte så. Jag kan inte själv förklara det. Jag vet bara att om jag återgår till där jag var innan så kommer jag både öka ännu mer i vikt OCH dessutom tampas med min ätstörning parallellt. Jag känner att jag måste våga lita på att jag vet vad som är bäst för min kropp nu, det är ingen annan som kan ge mig svaren.

Om mina test går bra så tänker jag mig att jag kan köra på med något liknande mönster framöver. Allt efter vad kroppen säger såklart. Det är dessutom bra för min plånbok, det vill rulla lite väl mycket pengar på mat när jag är på resande fot. 99 % av det är ”för att jag kan /för att det är synd om mig”. Sedan kan jag såklart frakta med mig egen mat, men ärligt talat är det lite av en pärs att fixa varenda vecka. Plus att då hamnar jag IGEN i det där att jag äter för att jag kan/måste mer än för att jag är hungrig.

Håhåjaja, det är knepigt att hitta sin rytm i livet oavsett vad det gäller. Men jag ger mig ALDRIG.