Tjockistankar

Det låter som en aggressiv inledning på ett nytt år, men det sammanfattar rätt bra hur det känns just nu. Dessutom är det en kul gliring till en gammal Falcon-reklam. 🙂

Efter månader av tuffa tider på jobbet som inneburit minskad träning och rutten kosthållning (eftersom all tid gått åt till möten), följt av en skadad fot på det som fullkomligt stannade upp all form av motion under december har jag helt enkelt fått nog och tänker inte fortsätta vara ett offer längre.

1. Nu är det stopp på slaskhinksbeteendet! Jag behövde visserligen få spåra ur för att inte bryta ihop alldeles, men nu har jag sllickat mina sår länge nog och jag älskar ju inte direkt de extra kilon som satt sig på min kropp – enbart för att jag inte kan äta med måtta och sans.
2. Jag mår dåligt utan motion! Jag behöver mina endorfiner för att orka och det blir som en ond cirkel till sist.
3. Jag är mer än mitt jobb! Det må vara tufft att ha ett nytt jobb med mycket mer ansvar och förväntningar, men det är ingen som krävt av mig att jag ska bli livegen jobbet för det. Jag måste tagga ner nu och hitta min roll i allt och framförallt ta det för vad det är. Jag är ingen mirakelgörare.

Hittills har jag fått till tre motionspass i år, vilket jag är nöjd med, även om det märks väldigt väl att jag tappat kondition och styrka under tiden jag varit inaktiv. Visserligen var jag ohyggligt lat nu under trettondagshelgen. Vi hade planerat att gå ut och gå, men det var så grått och trist ute och det var så gott under filten i soffan. 🙂 Dessutom tankade jag istället mängder av egentid, jag har spelat mer PS4 denna helg än jag gjorde hela förra året gissar jag, bara en sådan sak. Jag har saknat min egentid och det ska bli rejäl bättring på det i år. Jag har stora högar av saker jag vill läsa, mängder av LEGO jag vill bygga och mängder av spel jag vill spela.

Matmässigt är jag lite i startblocken än. Det började bra den 2 januari, men jag var hungrig som en varg på kvällen och fyllde ut med en omelett för att orka. Dagen efter var ännu värre, efter morgonpasset på löpbandet var jag hungrigare än jag kan minnas och jag moffade raskt i mig två knäckebrödsmackor på jobbet trots frukost hemma. När jag sedan kom hem var det lika illa och jag fick äta mer knäckebrödsmackor för att ens orka med att laga mat. 🙂 Där beslöt jag mig för att försöka mig på en egen variant (naturligtvis) av VV-programmet och äta upp mina AP när det behövs. Det är lite irriterande att man inte kan välja att äta AP enbart under den dagen man tjänat in dem, det är ju så jag vill ha det och även som alla andra livstilsappar brukar ha det. Jag förstår inte varför jag skulle vilja ha dem som ytterligare en extra veckobonus, det blir ju helt galet? Om jag kör slut på mig idag är det ju idag jag behöver det där extra, inte på lördag i form av godis… Det går ju naturligtvis att lösa ändå, men irriterande är det. Som gammal programmerare skär det i mig. 🙂

Jobbet är som det är, av naturliga skäl vill jag inte skriva så mycket om det offentligt, men det är ju ingen hemlighet att det varit rätt tufft hittills och det ser inte ut att gå så mycket lättare framöver heller. Skillnaden är som sagt att jag tänker tagga ner mig själv en smula, jag kan inte utföra mirakel. Rent konkret betyder det att jag ska se till att ta mig mer tid för mig själv och inte springa på allt som brinner. Vi får väl se hur det går. 🙂