Tjockistankar

Jisses vad det rusar på just nu. Kul visserligen, men jag börjar verkligen se fram emot en lugn stund. I morgon ska vi åka hem till mina föräldrar och därför har jag planerat att jobba hemifrån för att vara mest effektiv. Ska bli riktigt skönt att få fokusera på en sak i taget. Blir nästan tokig på hur det dras i mig just nu. Mest irriterad blir jag när det kommer ärenden som faktiskt inte är mina, men jag är bättre idag på att skicka dem vidare.

I morse var det cirkelpass som hägrade – fy bubblan så trött jag var på slutet. Flåset är ju inte riktigt på plats just nu kan jag säga, men det är inte alls konstigt heller, har ju inte kunnat köra flåsträning på säkert sex veckors tid (hosthelvete!). Det brukar gå hyfsat snabbt att hitta tillbaka det och just nu är det kul oavsett. Jag har till och med saknat att känna mig mör. 🙂

Vägde mig i morse för att se om det var som jag trodde och jodå, 78 blankt vilket är 4 hekto lägre än igår. Återstår att se om det håller i sig till nästa officiella vägning, jag är taggad – men har ännu en helg på vift framför mig eftersom vi ska till mina föräldrar. 🙂 Men jag har alltid haft helger på vift även när jag gick på VV så det är inget att skylla på.

Testade min Flowin-matta igår kväll och nu är jag supertaggad att använda den för Vasaloppet i ICA-klassikern. Det är ju Skidåkaren som jag gör (bilden) och den tar bra på rumpa och lår plus att det för den delen även är väldigt likt att åka skridsko. Jag kör på samma omräkning och har räknat fram att 6 min ger en kilometer. Hemma kan jag alltid hitta lite strötid här och var att skida loss på så då känns det plötsligt mer görbart att få till de där 90 kilometerna. Eller 84 för att vara exakt, 6 är faktiskt avklarade. 🙂

Jisses vilken jobbdag. Dock en bra dag, min största irritation har lugnat ner sig nu, vi fick till en bra kompromiss tycker jag. Det är kul att ha mycket att göra, men ack så utmattande. Jag hade fem möten efter varandra om jag bortser från lunchen och det var bra naivt av mig att tro att jag skulle orka med trettio minuter CT efter tre maffiga möten. Huvudet bultade och jag gick och åt istället. 🙂 Det är ju lönedag och på det bonusutbetalning så jag hade lust att sätta sprätt på lite pengar.

På eftermiddagen efter möte fem, valde jag att tacka för mig och jag gick och strosade en stund på Coop Konsum i väntan på mitt tåg. Så livat är det på landsbygden (fast jag såg att det ska öppna ett nytt café nära stationen snart och jag vet t om vem en av ägarna är eftersom hon gått på Soma Move. 🙂 ) Jag impulshandlade de mest roliga saker: kycklingpastej, inlagd mix av chili och jalapeño, ett grönt Yogite som jag inte testat, skvallerblaskor, mörk choklad och två pumpabrödkakor som nu är i frysen och som ska användas till schyssta lunchmackor dagar då jag är på språng. Det är ett jättegott, inte alls särskilt nyttigt, kompakt bröd som är kanon att fylla med gott. En sådan står man sig på hela eftermiddagen, mycket bättre än mycket annat bröd. Jag har inga brödfobier, jag äter rätt lite bröd ändå.

Nu när jag kom hem gick det inte att missa att det är nytt ovälkommet besök här hemma. Katterna vaktar och det prasslar emellanåt som fan i köksskåpet. Jag har en elektrisk fälla som jag hoppas gästen ska prova på snart, jag är kass på att jaga för hand – det är mannens specialitet och han jobbar kväll.

Tyvärr ska jag nu alldeles strax ge mig ut igen, det är möte ikväll om kommunens fibersatsning och jag känner att jag måste gå trots stark motvilja. Jag hatar infomöten, det finns faktiskt hemsidor eller FB att skriva på! Men infon har varit urusel och eftersom vartannat hus plötsligt har tecknat Telias fiber vill jag ju veta om kommunen är med på banan alls eller om man ska byta. Jag har anmält oss för kommunens satsning för ett bra tag sedan och jag kan se på en käck karta att vi är där, men jag har inte fått ett uns mer info och det irriterar mig. Inte för att jag kommer att säga det nu, jag hatar som sagt infomöten, inte mitt forum. Dessutom hatar jag verkligen infomöten på små ställen, vilket tyvärr oftast går hand i hand. Fattar inte varför det alltid är så, även småhålor borde kunna skrapa fram IT-kunnigt folk. Uäääääh! Efter mötet har jag lovat mig att krypa ihop i soffan med skvallerblaskor och lite sanktionerat gottis + en stor kopp te.

---

Tillbaka från mötet… En whisky hade faktiskt varit mer aktuell än te just nu. 🙂  Jag är helt slut! Kände mig väldigt liten i samlingen först, men efter ett tag var det mest underhållande plus att jag insåg att det är fler än jag som inte är infödda bybor. Hästvedaborna är kända för att vara rätt envisa och det blev nästan lite hätsk stämning ett tag, men det lugnade ner sig. Jag vet dock inte riktigt vad jag tycker, min konservativ-anarkistiska sida skriker BYT BOLAG FÖR HELVETE medan min demokratiska sida tycker att kommunen bör stöttas. Ja, och mesproppssidan tycker också att vi ska byta eftersom ”alla andra” valt så. 🙂 Fast henne lyssnar jag sällan på längre (även om hon just i det här fallet hörs mer än vanligt).  Jaja, jag ska återge mötet för mannen och se vad han tycker.

Vad jag är trött på att allting idag innebär val och beslutsångest!

När det gäller ICA-klassikern har jag i alla fall bestämt mig och jag tänker inte försöka mig på någon slags CT-tortyr för att få ihop alla 90 km den vägen, det kommer inte att fungera och framförallt inte ge mig något. Istället ska jag köra CT-pass i den mån det funkar, men också fundera ut lite egna varianter (Flowin med hantlar kanske, det är dessutom mer likt skidåkning än CT), det är ju ändå bara på skoj och jag tävlar inte mot någon annan. Det märks ju att den är riktad mer mot de som inte tränar så mycket annat, även om de andra tre stegen blir betydligt lättare att anpassa till min vanliga träning och vardag. Mätte t ex idag på vad jag cyklar dagligen till och från tåget = 2,6 km. Se där ja. Bara det blir 113 km utan att jag ens märker det. Löpningen är inte heller svårlöst eftersom man får räkna gång och simningen översätter jag till rodd och eftersom 15 min rodd motsvarar 250 m (om samma regler gäller som sist) så är det en riktig baggis! Det blir 12 pass på 15 min, eller 4 pass på 45 min som är mer troligt för min del. Behövs inga sex veckor för det! Synd man inte kan ta veckor från Vansbrosimningen till Vasaloppet. 🙂 Fast det kan jag ju faktiskt göra rent krasst… Haha, en kreditversion av det hela så att säga.:) Tål att tänkas på…

Jaja, nu ska jag varva ner och frossa i kändisskvaller, mer orkar inte huvudet med idag… Den oinbjudna gästen får hålla på, jag ställer mitt hopp till mannen och katterna. 🙂

De här två senaste dagarna pendlar jag mellan irritation och myskänsla som om jag vore en slänggunga. Igår var det visserligen mest irritation, jag har saker på jobbet som irriterar och gnager och även om jag försöker att inte tjura över det och att låta tiden utvisa om mina egna teorier kommer att stämma eller ej, är det svårt att släppa. Men jag ska ge det en chans. Jag hör ju vad de säger, jag är bara skeptisk eftersom det är min vardag.

Jag har även varit lite stressad över deskbiken. Min säljarvän hörde av sig igår och ville förståeligt nog veta vad som händer och jag HATAR att inte kunna ge raka svar åt folk när jag har delansvar men inte kan agera. Men idag blev jag lättad när min kollega åter tog på sig att prata med HR om det. Så nu är vi två om det igen. Hon var också less.

När jag så kom hem igår var jag irriterad, hungrig och inte minst kissnödig som bara den, men eftersom vi hade fått ett brev från försäkringsbolaget kunde jag inte motstå att öppna det och se vad det stod innan jag gjorde annat. Först trodde jag det var försäkringsfaktura för nya bilen, men det var en faktura för den gamla som vid det här laget borde vara avställd och ägd av försäkringsbolaget, så jag kastade mig på telefonen. Jag ville inte ha ytterligare en huvudvärk som malde på i huvudet, det skulle redas ut här och nu! Trodde jag då, det tog FYRTIO minuter i telefonkö att komma fram och jag övervägde både en och två gånger att ge upp. Men till sist kom jag fram och fick beskedet att allt nu ser ok ut och att det bara är att riva alla avier som kommer. Pust.

Efter det kunde jag äntligen koppla av och jag såg roliga scenshowen ”Wishful Drinking” av och med tragiskt bortgångna Carrie Fisher plus två Woody Allen-rullar på det. Inte för att jag är något stort Allen-fan, men jag råkade se att HBO Nordic just nu erbjuder en hel drös av hans klassiker och det är bättre än att zappa loss bland dokusåpor och matprogram. Även om jag personligen tycker många av hans filmer är ganska lika varandra (äldre man faller för yngre kvinna, alla är otrogna, Woody är neurotisk och det spelas jazz i NYC). Men han har ofta bra skådisar, i synnerhet kvinnor. Det är en liten fröjd att se trots allt.

Annars är jag rätt känslig för mansgrisar just nu, kan man vara annat så som de vädrar morgonluft överallt?

Körde crosstrainer på lunchen idag efter en riktigt kass start, först var duscharna i omklädningsrummet under reparation så jag var tvungen att gå bort till Multihallen där det inte fanns tillstymmelse till plats. Jag fick klä om på golvet. Sedan var det smockfullt på gymmet (jävla januari och dessa nyårslöften!) och crosstrainern jag hade bokat var upptagen. Jag satte mig på en roddmaskin i 8 minuter tills det var min tur, men killen på CT:n körde vidare tills han kände att jag stod och blängde och han var på väg av, men jag var snäll och sade att han kan köra klart eftersom jag såg att den obokade maskinen nu var ledig. Han tackade så mycket och jag satte igång.

Jädrar i min låda så segt det var! Jag har inget minne alls av att en CT är så trög, jag undrar ärligt talat om det var fel på den. Jag fick knappt ens fart på den i början, trodde den var trasig (och det var då helt utan belastning). Jag blev inte klok på mätaren heller (hur tusan mäter man en CT-rörelse?!) och jag förstår nu varför Ica sätter 5 km för 30 minuter. Det är generöst, även om skidåkning i sig också innebär en hel del glidande så klart. Dock inte så generöst att jag riktigt kan se hur jag ska få ihop det här. Det är sex veckor sammanlagt och jag kan inte få in 18 CT-pass på lunchen på den tiden (är ju bunden till vardagarna). Även om jag skulle köra längre morgonpass, säg 45 eller riktigt vidriga 60 minuter talar vi fortfarande om 12 resp 9 pass. Nåväl, än kastar jag inte in handduken. Jag ska försöka mig på 45 minuter nästa vecka, kanske till och med en timme för att se om det går. Jag behöver ju inte ta för kung och fosterland. Men det låter onekligen ruggigt tråkigt. 🙂 Dessutom ser jag inte var jag ska hitta tid till ett pass till denna vecka, vilket jag verkligen behöver. Imorgon har jag möten 8-12, 13-15:30, jippie. Dessutom ska jag på fibermöte hemmavid kl 18 så stanna sent är inte heller en möjlighet (vilket jag inte hade gjort ändå, haha). På torsdag är det träningsgruppen som hägrar och på fredag är det SomaMove. Men å andra sidan har jag ju en lunch i morgon och jag kan hoppas på att mötet innan slutar tidigare. Jag gör ett försök i alla fall, fullt medveten om att det kommer vara samma röra på gymmet som idag. 🙂 Man kan inte annat än säga att jag är envis i alla fall. 🙂

 

Det klassiska halvkilot ner idag och i vanliga fall skulle det göra mig glad eftersom det brukar vara ett bra snitt för mig (över det är risken att jag gått in på ”svält”). Nu kan jag inte riktigt jubla än, jag har dansat hoppjerka hela hösten och vintern och det är inte förrän jag ser en en hyfsat jämn linje neråt som jag vågar dra några större växlar av något. Men ett minus är ändå alltid ett minus och det var skönt att se något positivt idag.

Annars var det segt i morse. Hade stängt av larmet så jag snoozade bort 20 minuter till min egen irritation. Fel dag att göra det på också eftersom det är vägdag och jag heller inte förberett vare sig frukostyoghurt eller sallad till lunchlådan. Dessutom hostade jag slem igen och det var snö ute på vägarna som kommit över natten. Och när jag skulle kolla tågstatusen såg jag att legot jag betsällde i söndags nu var ännu billigare. GAH! Men det gäller att fokusera och inte gräva ner sig när humöret tryter. Jag hann ändå fixa allt som var tänkt, det gick bra att cykla i snön (tur i oturen att jag har punka på pendlingscykeln och således kör med min fina cykel just nu…) och jag är rätt säker på att hostan släpper igen under dagen. Den triggades igår igen då det skulle envisas vara så satans kallt. Jag hade dessutom tid för mammografi inne i Hässleholm, vilket innebar att jag var tvungen att gå ute i kylan betydligt mer än jag ville. Det tyckte verkligen inte kroppen om alls. Min näsa klarar inte alltför kalla temperaturer.

Något hemmapass var det inte tal om igår, vi var båda så frusna och trötta på vintern att blotta tanken på att ta av sig minsta lilla lager kläder kändes oöverstigligt. Jag ska se senare idag om jag känner mig pigg nog för ett lättare lunchpass, t ex funcgymmet – eller om jag helt enkelt sparar mig till imorgon. Det hänger på slemmet. 🙂

På ett forum som jag hänger lite på ställdes nyligen frågan hur man hanterar en dålig dag/dåligt humör och jag fascinerades lite av svaren. Det var mycket ”drar täcket över huvudet, tittar på bra TV-serier, gosar med husdjur, tar en löprunda och så vidare. Bra exempel absolut, MEN… så funkar det ju inte riktigt? Jag hade inte gärna kunnat dra täcket över huvudet i morse och bara skitit i att åka till jobbet? Jag tror personligen att man måste lära sig att hantera dåligt humör här och nu och helt enkelt tvinga sig att sluta gruffa i den mån det går oavsett om det är ens eget fel eller ej. Sedan finns det alltid olika grader i helvetet såklart, men om jag skulle stanna hemma varje gång en dag startar illa, då skulle det inte bli mycket jobbat… 🙂 Plus att det inte hjälper att sura. Sedan kan jag naturligtvis hålla med om att t ex fysisk aktivitet kan jaga bort inneboende aggression (boxpass någon?), men det är verkligen inte alltid man kan ta till det direkt.

Jag har tre steg som jag använder mig av när jag tjurar (numer, förr i tiden stängde jag bara av och tjurade till döddagar):

1. Släpp det! Livet är för kort för att tjura, älta, gruffa och det är mitt eget ansvar att välja hur jag vill må. Det mesta går att skaka av sig redan här.
2. Gnäll av dig! Skriv en svada i bloggen, klaga hos någon som kan ta det på rätt sätt och ge stöd. Gå sedan till punkt 1, fastna för fan inte i gnällimbo!
3. Gör något åt det! Om det nu inte går att släppa och jag kan påverka det på något sätt får jag se till att göra så och sedan ta mig till punkt ett.

Jag mår fantastiskt mycket bättre av detta beteende än att som tidigare gå omkring och älta. Eller för att summera det ännu enklare, om jag inte kan/vill göra något åt det jag retar mig på finns det ingen anledning att stressa över det.

Sedan är det inte alltid det är så enkelt att inte irritera sig, ta en sådan skitsak som Facebook. 🙂 Men jag försöker tala om för mig själv att om jag nu stör mig så på en persons åsikter kan jag faktiskt låta bli att läsa. Alternativt gnälla lite hos en kompis och sedan släppa det, jag är trots allt bara människa. 😉

Livet är för kort för att gå omkring och vara arg.