Tjockistankar

Jag började läsa i boken ”The Binge Code” av Ali Kerr igår på vägen hem och det var nästan så att jag började gråta på kuppen. Igenkänning på hög nivå och framförallt beskriver hon känslan när hon började känna igen sig själv igen och hon beskriver det som att vakna till liv, som att dimman lättar. Det är ju just det jag vill uppnå själv.

Jag skulle kunna sträckläsa boken på stört, men jag vill hinna med att ta in den och inte jäkta. Jag var på god väg att knäcka koden sist jag gav mig in på att analysera mig själv och jag nådde nästan hela vägen, men blev kaxig och började ta dumma genvägar och här är vi nu. Ny övervikt, robotliknande beteende och känslolös. Dammit!

Jag är visserligen glad och tacksam för att jag ändå nått så pass långt att jag inte återfallit till mitt depressiva självhatande jag, jag hoppas och tror att den tiden är förbi. Även om jag inte gillar min övervikt förstår jag så pass mycket att det inte hjälper att dra i valkarna och svära och skälla på mig själv.

Jag har gått in i snåret igen och fastnat, förhoppningsvis inte lika hårt som sist. Det hjälper inte att skrika och gorma dock, det enda som får mig loss är att trassla upp det snåriga.

Det känns riktigt bra nu. Jag var lite ledsen innan jul att jag varit så dum och trasslat till det, men nu känner jag ändå hopp och jag ger mig själv en ryggdunk för att jag faktiskt vaknade till innan det blev värre.

Med boken följer olika hjälpmedel också, som såg ganska vettiga ut. Mycket handlar åter om mindfulness och det vet jag ju har en positiv inverkan på allt i mitt liv.  Jag ska skriva ut dem och ta en närmare titt efter nyår. Det fina med att ha många bra böcker och metoder är att man kan skräddarsy sin egen variant, och inom just det här området uppmuntras det till och med. Ingen person är den andra lik, något som alla ivrare av ”Det är bara att ha viljestyrka och äta mindre” aldrig kommer att begripa. Ali beskriver faktiskt det också redan i inledningen, hon påpekar att viljestyrkan alltid finns där och att det inte är någon fel på den. Men om man sitter fastbunden i en snara och bara litar på sin viljestyrka att komma loss så kommer det inte att fungera hur mycket man än försöker, någon måste lossa på knutarna. Och viljestyrkan kommer då bara att laddas ur, likt ett batteri. Jag som själv alltid hatat fraser som ”det gäller att ha karaktär” eller ”pannben” och annat trams (när det gäller just viktminskning alltså) slickar förstås i mig med hull och hår. 🙂 Övervikt handlar väldigt sällan om hur envis man är, då borde jag vara trådsmal t ex, och många andra med mig. Men det finns ett förakt att överviktiga är lata och lite korkade och det blir vi inte av med så lätt. Jag har till och med själv sådana tankar emellanåt, så jag är inte mycket bättre. Vi är hårt itutade att smal = lycklig, framgångsrik, företagsam medan tjock = olycklig, misslyckad, lat och gärna lite korkad på det också.

Min första insikt att något med detta nog inte stämmer var då jag anmälde mig till träningsgruppen nästan 100 kilo tung och genomgick mina initiala tester. Min kondis var faktiskt hyfsad om än inte fantastisk och det som drog ner mig till botten på skalan var min övervikt. Min kollega som började samtidigt fick samma bottenresultat på skalan som jag och jag var SÅ chockad. Hon var nästan lite mager, typisk hobbymotionär som sprang vårruset och liknande och jag fattade inte ens vad hon gjorde där först. Så naiv var jag – och alla andra runt oss. Ändå var hon alltså i ganska så rejält mycket sämre form än jag om man nu vill vara sådan. Jag sprang faktiskt i princip cirklar om henne på passen också och då begrep jag äntligen att man inte kan se på en människa om de är i bra form eller ej. Men gemene man kommer alltid att tycka att jag snarast ska vara lite mer som henne och det är något jag försöker ignorera och i viss mån även motbevisa ibland.  Men det är inget att ödsla energi på, det finns kloka människor därute också, bara inte lika synliga. 🙂

Mitt dilemma nu är det gamla vanliga – vågen. Jag vet att jag borde ställa den i ett mörkt skåp och fokusera på helt andra saker än siffror. Men statistikern i mig gråter vid blotta tanken på det. Jag har hållit igång mitt excelblad i sju år nu och jag är dels lite för envis för att lägga av och dels lite rädd. Det senare är såklart ett problem, då är jag bevisligen fortfarande fast i snåret. Jag vet att jag verkligen borde slå mig loss från siffrorna, men historien har alltid visat att så fort jag lägger ner att väga mig exploderar min vikt. Nu kan jag ju visserligen även påpeka för mig själv att vikten ökat på även med veckovägning i sju år, men någonstans inbillar jag mig ändå att det hade varit värre utan. Jag får ta mig en seriös funderare där. Man behöver inte ta itu med allt på en gång heller såklart, men just viktsiffror kan rubba självterapin en hel del. Kanske det är dags att täcka över displayen igen, som en mellanväg. 🙂

Nåväl, snart dags att fokusera helt på kroppen igen i ett nytt pass Soma Move. Något bra som mina tidigare år av egenterapi faktiskt gett mig – hade ALDRIG vågat gå på något liknande innan dess.

Det är intressant så fort man kan hitta fotfästet igen. Igår läste jag lite på IE-forumet och hittade en bra blogg som verkligen beskriver det som är som fnoskigt med dieter och hur svårt det är att åter lära sig att äta som vi gjorde då vi föddes. Det var som att hitta hem igen.

Idag på Soma Move-passet såg jag min 83+ kilo tunga kropp i spegeln och jag log mot den. Japp, det är en hel del fett på den där kroppen, men under det fettet är en stark och envis kropp som kämpar på dag ut och dag in medan jag envisas att experimentera med knasiga intag åt alla håll och kanter som sannerligen inte hjälper den på traven. Vare sig det är restriktion eller ätstörning. Det får vara nog med det nu. Mat ska vara näring till kroppen och knoppen, inte ett straff eller en orgie som slutar i kaos.

Det var banne mig nästan religiöst att köra passet efter det, även om jag nu är stenhård ateist. Vi körde release 13 som verkligen är min favorit nu och som jag borde skriva ner så att jag kan köra själv vid behov. Det var inte mitt bästa pass i år, höll t ex på att mosa knäna under Skorpionen pg av det hårda golvet i lilla salen + att jag nästan välte mig själv på slutet när jag gjorde ett spindelsteg och inte riktigt hade full koll/ork längre. Men det var så häftigt att känna kroppen svara på allt jag bad den om. Jag har tappat den känslan, jag har tagit på de där sabla skygglapparna igen som jag påstod mig ha kastat bort och dessutom låtit demonen styra igen på slutet. Min kropp förtjänar inte alls denna övervikt, men jag har själv gett den varenda kilo – utan att egentligen bry mig. Det räckte med standardcitaten från IE för att jag skulle slå mig för pannan och idiotförklara mig själv.

Tog med mig två av mina nya böcker i tron att jag skulle kunna läsa lite vid lunch eller så eftersom gårdagen här  var rätt slapp, men idag har det rullat på som bara den och jag tog för den delen också en ganska lång förmiddagsrast med min chef och en kollega som båda är från Indien. Vi diskuterade skolsystem, alltid kul att jämföra. Jag är sällan särskilt snäll mot Sverige heller. 🙂 Men det var intressant att få höra lite om varför det ser ut som det gör, de lär sig t ex väldigt lite läsförståelse, de nöter mer in saker till förbannelse och alla IT-jobb är i servicesektorn. Det är väl därför vi nordbor ofta passar bra in som forskare och mellanchefer etc i deras kultur gissar jag. Det är det sista vi har kvar innan de springer om oss där också. 🙂 Jag har märkt det på alla indier jag jobbat med, de har inte riktigt den där organisatoriska förmågan – än. Jag har däremot sett bra exempel på män och kvinnor som antagligen har det i sig om de bara får träna lite till. Sedan finns det hopplösa fall också, men det gör det även bland oss nordbor. 🙂

Just nu är jag nästan ensam kvar, t om vår översociala städare har gått för att han inte hade något att göra. Men jag fick hans nummer om något skiter sig. 🙂 En och annan indisk konsult är här också och några enstaka kollegor som påtar med sitt. Det är skönt att jobba dagar som denna, fast nu ska jag bege mig hemåt innan mörkret kommer. Jag älskar att vi går mot ljusare tider igen.

Kanske jag orkar bläddra lite i mina böcker på vägen hem istället? Känner mig riktig sugen att grotta ner mig och dissekera min gamla hjärna igen. 🙂

Japp, då var jag tillbaka i vardagen igen, även om mellandagarna är lite hej och hå även om jag jobbar. Jag har fortfarande inte riktigt tagit fart än, just nu bara är jag. 🙂 Vågen idag var såklart fullskalig katastrof, något annat var inte att vänta av fem dagars moffande, pimplande och stillasittande

Vi stannade en dag extra hos mina föräldrar för att slippa köra i mörker. Igår var vi hemma igen vid 11, så vi hann ändå ha lite eget mys i filmsoffan innan det var dags att knyta sig för min del.

Jag drar inte så stora växlar på dagens vikt heller, delar av det lär ändå försvinna av sig själv när vardagen fått fotfäste. Startvikten kan faktiskt kvitta också, det är känslan jag vill åt 2018. Jag vill känna mig stark och frisk.

För att nämna något lite positivt har jag i alla fall inte känt mig så uppblåst som jag kan göra ibland vid långhelger. Ändå har jag i princip inte rört mig, vädret var uruselt i Blekinge och jag var ändå för trött och seg. Magen har varit relativt ok.

Jaja, nog om julen, den kom och försvann lika snabbt och jag kan inte påstå att den lämnade några bestående minnen i år heller. Julen är inte den samma som vuxen, så är det bara.

I morse var det en ganska bra prissänkning på ett legoset jag vill ha, men jag höll ut och nu är det redan slutsålt, tur var det. Köpstopp är köpstopp. Jag har så mycket roliga saker hemma att ta itu med att jag omöjligen kan motivera ett enda nöjesinköp, oavsett prissänkning.

Var precis och hämtade mig TVÅ frallhalvor med ost, syndigt värre! Men jag har ingen yoghurt idag och även om jag inte är hungrig just nu, kommer jag att bli det. Kollegan som annars får min halva är ändå hemma och har julledigt.

Se där, hann inte ens publicera bloggen innan de slank ner. Visst är det gott, men jag föredrar ändå min yoghurt/fil, frallor triggar överätningen något djävulskt och mättar rätt taffligt på det. Som tur är ska mannen handla hem fil åt mig idag.

Nej, jag behöver hitta energi att ta ett nytt och helt annorlunda grepp inför 2018. Jag vill framförallt må bra och känna mig ok. Det är det jag behöver ta fokus på mer än vad jag proppar i mig, hur konstigt det än må låta. När jag mår bra, äter jag bra. Jag har känt länge nu att jag saknar något som gör mig hel och jag vet vad det är. Det är inget världsomvälvande alls, utan det är att vara mig själv och göra det som jag gillar bäst. Handarbete, pyssel, bra filmer, hobbies – allt som väcker kreativiteten. Det får vara slut på tramset nu. Livet är fan i mig för kort för dass-TV, ätstörningar och apati! 2018 ska jag börja leva på riktigt igen.