Jag började läsa i boken ”The Binge Code” av Ali Kerr igår på vägen hem och det var nästan så att jag började gråta på kuppen. Igenkänning på hög nivå och framförallt beskriver hon känslan när hon började känna igen sig själv igen och hon beskriver det som att vakna till liv, som att dimman lättar. Det är ju just det jag vill uppnå själv.

Jag skulle kunna sträckläsa boken på stört, men jag vill hinna med att ta in den och inte jäkta. Jag var på god väg att knäcka koden sist jag gav mig in på att analysera mig själv och jag nådde nästan hela vägen, men blev kaxig och började ta dumma genvägar och här är vi nu. Ny övervikt, robotliknande beteende och känslolös. Dammit!

Jag är visserligen glad och tacksam för att jag ändå nått så pass långt att jag inte återfallit till mitt depressiva självhatande jag, jag hoppas och tror att den tiden är förbi. Även om jag inte gillar min övervikt förstår jag så pass mycket att det inte hjälper att dra i valkarna och svära och skälla på mig själv.

Jag har gått in i snåret igen och fastnat, förhoppningsvis inte lika hårt som sist. Det hjälper inte att skrika och gorma dock, det enda som får mig loss är att trassla upp det snåriga.

Det känns riktigt bra nu. Jag var lite ledsen innan jul att jag varit så dum och trasslat till det, men nu känner jag ändå hopp och jag ger mig själv en ryggdunk för att jag faktiskt vaknade till innan det blev värre.

Med boken följer olika hjälpmedel också, som såg ganska vettiga ut. Mycket handlar åter om mindfulness och det vet jag ju har en positiv inverkan på allt i mitt liv.  Jag ska skriva ut dem och ta en närmare titt efter nyår. Det fina med att ha många bra böcker och metoder är att man kan skräddarsy sin egen variant, och inom just det här området uppmuntras det till och med. Ingen person är den andra lik, något som alla ivrare av ”Det är bara att ha viljestyrka och äta mindre” aldrig kommer att begripa. Ali beskriver faktiskt det också redan i inledningen, hon påpekar att viljestyrkan alltid finns där och att det inte är någon fel på den. Men om man sitter fastbunden i en snara och bara litar på sin viljestyrka att komma loss så kommer det inte att fungera hur mycket man än försöker, någon måste lossa på knutarna. Och viljestyrkan kommer då bara att laddas ur, likt ett batteri. Jag som själv alltid hatat fraser som ”det gäller att ha karaktär” eller ”pannben” och annat trams (när det gäller just viktminskning alltså) slickar förstås i mig med hull och hår. 🙂 Övervikt handlar väldigt sällan om hur envis man är, då borde jag vara trådsmal t ex, och många andra med mig. Men det finns ett förakt att överviktiga är lata och lite korkade och det blir vi inte av med så lätt. Jag har till och med själv sådana tankar emellanåt, så jag är inte mycket bättre. Vi är hårt itutade att smal = lycklig, framgångsrik, företagsam medan tjock = olycklig, misslyckad, lat och gärna lite korkad på det också.

Min första insikt att något med detta nog inte stämmer var då jag anmälde mig till träningsgruppen nästan 100 kilo tung och genomgick mina initiala tester. Min kondis var faktiskt hyfsad om än inte fantastisk och det som drog ner mig till botten på skalan var min övervikt. Min kollega som började samtidigt fick samma bottenresultat på skalan som jag och jag var SÅ chockad. Hon var nästan lite mager, typisk hobbymotionär som sprang vårruset och liknande och jag fattade inte ens vad hon gjorde där först. Så naiv var jag – och alla andra runt oss. Ändå var hon alltså i ganska så rejält mycket sämre form än jag om man nu vill vara sådan. Jag sprang faktiskt i princip cirklar om henne på passen också och då begrep jag äntligen att man inte kan se på en människa om de är i bra form eller ej. Men gemene man kommer alltid att tycka att jag snarast ska vara lite mer som henne och det är något jag försöker ignorera och i viss mån även motbevisa ibland.  Men det är inget att ödsla energi på, det finns kloka människor därute också, bara inte lika synliga. 🙂

Mitt dilemma nu är det gamla vanliga – vågen. Jag vet att jag borde ställa den i ett mörkt skåp och fokusera på helt andra saker än siffror. Men statistikern i mig gråter vid blotta tanken på det. Jag har hållit igång mitt excelblad i sju år nu och jag är dels lite för envis för att lägga av och dels lite rädd. Det senare är såklart ett problem, då är jag bevisligen fortfarande fast i snåret. Jag vet att jag verkligen borde slå mig loss från siffrorna, men historien har alltid visat att så fort jag lägger ner att väga mig exploderar min vikt. Nu kan jag ju visserligen även påpeka för mig själv att vikten ökat på även med veckovägning i sju år, men någonstans inbillar jag mig ändå att det hade varit värre utan. Jag får ta mig en seriös funderare där. Man behöver inte ta itu med allt på en gång heller såklart, men just viktsiffror kan rubba självterapin en hel del. Kanske det är dags att täcka över displayen igen, som en mellanväg. 🙂

Nåväl, snart dags att fokusera helt på kroppen igen i ett nytt pass Soma Move. Något bra som mina tidigare år av egenterapi faktiskt gett mig – hade ALDRIG vågat gå på något liknande innan dess.