Tjockistankar

Idag är en lite märklig dag.

Jag började med att peta in några bilder till i min andra blogg satekuontheroad som jag har för att minnas allt roligt jag och mannen gör (resor, konserter osv). Den har ju i det närmaste varit död i över två år nu, men igår kväll började jag peta in en post för 2021 i alla fall (vår årsdag i Köpenhamn) och så fyllde jag på med en standup-kväll från mars i år och just nu är det konserten från några veckor sedan som ska in (nästan klar).

Att jag fått ”arslet ur” beror på att jag i påsk bokat in en hel del saker, varpå nästa evenemang är redan på fredag och nu vill jag verkligen fokusera på sådant igen!

På väg in till jobbet sedan såg jag schemat för Aktivitetshuset de närmaste veckorna framåt och från och med nu är gruppträningarna inte bara online. Jag blev oväntat glad och rörd och så taggad att det nu är två morgonpass på helt rätt dagar! Så nu har jag noll och inget att skylla på (som om jag någonsin hade det…). Jag har saknat det så! I synnerhet morgonträningarna, det är ett perfekt sätt att starta dagen och minst stressigt, då det sällan är möten direkt vid 8.

Idag är jag således på huvudkontoret och ska vara här hela dagen i diverse möten. Komiskt nog valde jag våningsplanet där mina fd kollegor sitter, så jag har redan sprungit på fyra av dem. Lite märkligt att se dem live och prata med dem igen, det har gått så lång tid nu och jag slutade ju under pandemin, så min avskedsfika var online.

Jag ska inte hyckla heller, det är förbaskat obekvämt att se dem när jag är så här stor. Jag vet ju så väl att jag gått upp i princip allt och de flesta av dem såg mig när jag vände på mitt mående och gick ner 26 kilo och det var till och med de som såg upp till mig för min envishet. Jag avskyr att jag tappat det så.

Men kanske det är en mening med allt? Kanske är det precis vad jag behöver?

Jag vet fortfarande inte riktigt vilken väg jag vill ta, mer än att det är uppenbart att jag måste få tillbaka motionen i mitt liv igen av många skäl. Jag tror det är prio ett, sedan får liksom kosten hänga på. 2010 gjorde jag på ett sätt lite samma sak, det stora var inte att jag gick med i VV utan att jag gick med i träningsgruppen. När träningen sitter som den ska lockar fördärvet mindre.

Nåväl, jag har lärt mig att inte ropa hej efter dessa skräpår, är det inte pandemi så är det krig eller upplopp och jag har åldrande närstående + en katt som lever på lånad tid. Men samtidigt kan jag inte bara lalla vidare i samma spår och bli än fetare. Jobbet MÅSTE prioriteras ner lite om jag ska må bra själv. Med det menar jag att det måste få ta mindre plats i mitt huvud och i min vardag. Jag märker att dagarna på kontoret hjälper med det, jag startar ju inte datorn igen då jag kommer hem.

Dags att nyttja fördelarna jag har.