”Så länge jag andas, hoppas jag”
Hittade en bortglömd bok i morse i lådan till nattduksbordet. Den heter Matmyten och är skriven av Tim Spector och handlar om vikten av att ha en tarm som mår bra och att dieter suger röv (mina ord, inte Tims). Jag läste om några kapitel och blev väldigt peppad att fortsätta.
Jag antar att detta är ett av flera små friskhetstecken, i natt låg jag och funderade lite på vad jag skulle uppskatta att ha med mig att äta på hotellrummet. Jag behöver något som är vettigt men också inbjudande. Jag är just nu inne på någon slags sallad med risoni, bad faktiskt ChatGPT om ett recept (hehe) som lät riktigt gott. Jag tänker mig risoni med dressingen som beskrevs, lite sojabönor och tomat, kanske lite ruccola eller kål och så något protein till.
Jag funderar även på hur jag ska få ner mina kolhydrater. Jag är inte rädd för dem, men det är något jag älskar att överäta och det blir alldeles alldeles alldeles för mycket bröd idag. Jag vet ju så väl att jag inte kan eller bör äta bröd i den mängden. Ändå gör jag det och har gjort så länge nu, dels för att det är så enkelt, dels för att det är gott och lätt att pressa ner. Rebellen har fullkomligt tagit över huvudet sedan länge och dansar tango därinne med ätstörningsdemonen. Det är ett faktum. Jag vill ha ut dem nu.
Vad jag vet INTE fungerar är att börja strama åt och köra med typisk dietmat. Då kommer rebellen att ta över så fort jag går mot hotellet och kroppen är frusen, trött och hungrig. ”Usch så äckligt och det är såååå synd om oss. Kolla på foodora istället, mums mums”. Varpå demonen hejar på. Alternativet att gå till affären en bit bort är ännu värre, då tar demonen över helt. Vad jag behöver är en trevlig måltid i väskan + lite extra tilltugg till kvällen som inte är en excess av skit. Jag vet att det går, jag har alltid varit en knäppis när det gäller sug (jag kan få cravings på gröna bönor i burk liksom). Jag tror också att om jag tillåter mig att vara lite busig, med betoning på lite, så kommer jag att lugna ner mig av gammal vana. Jag har redan märkt att på vägen hem handlar jag gärna en chokladbit i tron att jag behöver något sött på tåget, men den ligger nästan alltid kvar i väskan. Det är så jag fungerar, när jag vet att det finns tappar jag intresset.
Tyvärr har jag i alldeles för många år nu bara ryckt på axlarna åt allt och helt tappat kontakten med mitt kloka jag. Jag skyller gärna på att jag är trött eller att det är synd om mig. Två urusla ursäkter. Just för att jag är trött behöver jag ju bra mat och just för att jag tycker att det är synd om mig behöver jag pepp och bra energi så att jag kan fokusera på sådant som gör mig glad. Som att virka, skriva, doodla, läsa, följa en bra serie, leta ny bra musik osv.
För ungefär en månad sedan var vi på en spelning i Helsingborg, det var en liten ”Italo disco”-festival. Jag tänkte väl mest att det var en kul grej, men faktum var att jag blev som pånyttfödd, i synnerhet tack vare första akten (Tobias Bernstrup). Vi har sett några av hans artistiska videos innan (min man är en klippa på att hitta bra musik) så jag visste att jag skulle gilla det, men han tog mig med storm. Så på måndagens tågresa struntade jag i att leta ljudbok och lyssnade istället på de plattor mannen köpt av Tobias på plats + satt på bandcamp och handlade låtar vi inte redan hade. Jag blev så rörd att jag nästan grät. Plötsligt var jag mitt gamla jag igen, hon som älskar bra musik. Och det har faktiskt hållit i sig ganska bra, jag försöker använda mina sociala medier mer till att hitta bra tips på musik än att bara sitta och flippa. Plus att jag och mannen bokar konserter till höger och vänster. Musik är viktigt för mig på många olika plan. Nu vill jag inte gärna klippa ner mina powernaglar (de har varit urusla under tiden jag varit sjuk), annars hade jag blåst dammet av gitarren också.
Mina hörlurar går alltså varma nu och i måndags läste jag en bok samtidigt som jag lyssnade på mina nyinköpta skivor med Marc Almond. Det var också en evighet sedan jag läste en skönlitterär bok sist, jag blev så paff när jag städade på mitt hemmakontor och hittade en kartong med allsköns titlar som jag handlat innan i år (antagligen).
Igår fick jag plötsligt reklam för Yazen i mitt flöde, jag blev lite nyfiken då jag inte riktigt kom ihåg vad det var för slags dietföretag. Det är ett företag som ordinerar läkemedel, dvs man startar med ett blodprov och får läkarordination baserat på resultatet. Rent krasst betalar man alltså dem för att få Ozempic eller motsvarande utskrivet (de hävdar att de har mycket mer att erbjuda än så – naturligtvis – men låt oss vara ärliga). Jag är nyfiken av naturen så jag kollade runt en del och jisses vilken marknad det är nu. Jag kan förstå förtjusningen, det får dig att tappa sötsug och aptit och gör att du kan fokusera på att ställa om ditt liv utan att behöva slåss med hunger och sug. Men att ta sprutor(!) för 2000 i månaden och riskera att må illa konstant och ha knasig mage känns inte som något jag vill göra, allra minst med tanke på alla mina bekymmer under hösten. Snarare ger det mig mer driv att lyckas få bukt på mina demoner själv.
Jag tänker som så att det inte är sugen i sig som är mitt största bekymmer. Jag kan gå länge utan att tänka på mat och snask om det är så och jag kan fasta utan att gå under och så vidare. Det som jag fastnat hårt i är egentligen en del av min ätstörning – jag äter för att jag kan, snarare än för att jag vill. Med det menar jag att jag äter utan att alls koppla in magens önskemål. Jag kan alltså äta massor utan att ens vara lite hungrig. Det är ett sjukt beteende och det är nu värre än någonsin. Med det sagt, jag har varit med om det förut så jag är inte ovetande om lösningar. Men jag måste ha orken att vända på den skutan.
Tyvärr har det ofta varit så med mina viktminskningsförsök att jag tagit hjälp av t ex VV för att få ett (nytt) ramverk att följa. Jag har aldrig riktigt fått till det på egen hand och varför det är så behöver jag lösa. Jag tänker inte skaffa en enda app till, det är verkligen inte lösningen. Inte heller att logga saker, jag blir bara stressad av det.
Jag behöver hitta rutiner och att vara öppen med vad jag vill. När jag började med VV 2010 var jag oerhört öppen med att jag ville gå ner i vikt och det gjorde att jag inte smög i skuggorna som jag alltid gjort innan. Det var oerhört läskigt, men nyttigt för mig och en stor del i att jag faktiskt hittade en väg som fungerade. Men det var då. Idag är jag mer öppen av naturen, jag har inga problem att tala om vikt, viktproblem och det faktum att jag är tjock igen. Så det är inte bara att börja skandera att jag ska ner i vikt. Men det är en liten hjälp i alla fall och förhoppningsvis kanske jag hittar någon som vill gå in djupare på det.
En annan framgångsfaktor från 2010 var att jag hade min blogg på VV. Nästan dagligen skrev jag om mina tankar och fick massor av respons och det gjorde att jag inte tappade fokus. Det kan låta tramsigt, men man ska inte underskatta det. Det är en sak att erkänna för sig själv att man tappat konceptet, en helt annan att göra det för folk som följer det man gör. Tyvärr. Jag tror att det är därför jag gillar gruppträning också, jag ger helt enkelt inte upp lika lätt då. Elaka tungor skulle säga att det är löjligt av mig, men jag tror det är en rätt mänsklig aspekt. Jag har ju också alltid velat passa in sedan jag var barn (utan gehör), och även om jag idag är trygg i mig själv är mat och motion en känslig del där jag fått ta mycket skit som yngre.
Med det sagt är jag inte en lallande fåne som är beroende av andra människor, verkligen inte! Jag har tränat helt på egen hand i åratal och kan driva mig själv framåt – mitt löpningsrekord satte jag helt ensam. Men jag saknar ändå den där känslan av att ha en tillhörighet, att vara en av de som tränar, att få ett trevligt hej både från den supertränade tjejen och den äldre damen i omklädningsrummet. Osv. För mig är det stor skillnad att gå till ett gym och att träna hemma. Och naturligtvis är det möjligt att lösa det om jag vill. I början av året gnölade jag om att det var jobbigt att resa till jobbet, nu pendlar jag längre än någonsin utan att knota.
Men jag tar det i etapper, för nu är lunchträningen på jobbet mitt första steg. Kanske jag skaffar något kort på Friskis innan året är slut också. Men inte mer än så.
Nummer ett just nu måste vara kosten. Jag kan inte fortsätta som jag gjort och jag kan inte ta skydd under ätstörningen heller. Jag måste hitta en balans i vardagen som jag trivs med och mår bra av. Jag har inte oceaner av tid längre att fixa och trixa, jag behöver enkla lösningar. Och de finns ju. Titta bara på alla överviktiga män som börjat ta hand om sig. Inte fan står de och lagar tusen avancerade rätter i köket.
En sak som kom till mig i natt är att slänga in ett gäng kycklingfiléer i ugnen med favoritkryddorna och äta med haricots verts och lite sallad. Gott, enkelt att förbereda, bra att frysa, enkelt att slänga ner i en matlåda och ta med sig och värma. Sådana recept behöver jag skaka fram fler av. Ett annat bra livsmedel är ägg, det går ju att göra massor av enkla och goda saker med ägg och fördelen är också att jag undvikit dem under hösten pg av mina magproblem så jag är inte less på ägg – tvärtom.
Så möjligheterna finns där. No Retreat, No Surrender. Just Do It. Choose Your Destiny. Carpe Diem.
Non ut edam vivo, sed ut vivam edo – ”Jag lever inte för att äta utan äter för att leva”
