Browsed by
Kategori: Motion

Dum spiro, spero

Dum spiro, spero

Kommentarer 1 kommentar

”Så länge jag andas, hoppas jag”

Hittade en bortglömd bok i morse i lådan till nattduksbordet. Den heter Matmyten och är skriven av Tim Spector och handlar om vikten av att ha en tarm som mår bra och att dieter suger röv (mina ord, inte Tims). Jag läste om några kapitel och blev väldigt peppad att fortsätta.

Jag antar att detta är ett av flera små friskhetstecken, i natt låg jag och funderade lite på vad jag skulle uppskatta att ha med mig att äta på hotellrummet. Jag behöver något som är vettigt men också inbjudande. Jag är just nu inne på någon slags sallad med risoni, bad faktiskt ChatGPT om ett recept (hehe) som lät riktigt gott. Jag tänker mig risoni med dressingen som beskrevs, lite sojabönor och tomat, kanske lite ruccola eller kål och så något protein till.

Jag funderar även på hur jag ska få ner mina kolhydrater. Jag är inte rädd för dem, men det är något jag älskar att överäta och det blir alldeles alldeles alldeles för mycket bröd idag. Jag vet ju så väl att jag inte kan eller bör äta bröd i den mängden. Ändå gör jag det och har gjort så länge nu, dels för att det är så enkelt, dels för att det är gott och lätt att pressa ner. Rebellen har fullkomligt tagit över huvudet sedan länge och dansar tango därinne med ätstörningsdemonen. Det är ett faktum. Jag vill ha ut dem nu.

Vad jag vet INTE fungerar är att börja strama åt och köra med typisk dietmat. Då kommer rebellen att ta över så fort jag går mot hotellet och kroppen är frusen, trött och hungrig. ”Usch så äckligt och det är såååå synd om oss. Kolla på foodora istället, mums mums”. Varpå demonen hejar på. Alternativet att gå till affären en bit bort är ännu värre, då tar demonen över helt. Vad jag behöver är en trevlig måltid i väskan + lite extra tilltugg till kvällen som inte är en excess av skit. Jag vet att det går, jag har alltid varit en knäppis när det gäller sug (jag kan få cravings på gröna bönor i burk liksom). Jag tror också att om jag tillåter mig att vara lite busig, med betoning på lite, så kommer jag att lugna ner mig av gammal vana. Jag har redan märkt att på vägen hem handlar jag gärna en chokladbit i tron att jag behöver något sött på tåget, men den ligger nästan alltid kvar i väskan. Det är så jag fungerar, när jag vet att det finns tappar jag intresset.

Tyvärr har jag i alldeles för många år nu bara ryckt på axlarna åt allt och helt tappat kontakten med mitt kloka jag. Jag skyller gärna på att jag är trött eller att det är synd om mig. Två urusla ursäkter. Just för att jag är trött behöver jag ju bra mat och just för att jag tycker att det är synd om mig behöver jag pepp och bra energi så att jag kan fokusera på sådant som gör mig glad. Som att virka, skriva, doodla, läsa, följa en bra serie, leta ny bra musik osv.

För ungefär en månad sedan var vi på en spelning i Helsingborg, det var en liten ”Italo disco”-festival. Jag tänkte väl mest att det var en kul grej, men faktum var att jag blev som pånyttfödd, i synnerhet tack vare första akten (Tobias Bernstrup). Vi har sett några av hans artistiska videos innan (min man är en klippa på att hitta bra musik) så jag visste att jag skulle gilla det, men han tog mig med storm. Så på måndagens tågresa struntade jag i att leta ljudbok och lyssnade istället på de plattor mannen köpt av Tobias på plats + satt på bandcamp och handlade låtar vi inte redan hade. Jag blev så rörd att jag nästan grät. Plötsligt var jag mitt gamla jag igen, hon som älskar bra musik. Och det har faktiskt hållit i sig ganska bra, jag försöker använda mina sociala medier mer till att hitta bra tips på musik än att bara sitta och flippa. Plus att jag och mannen bokar konserter till höger och vänster. Musik är viktigt för mig på många olika plan. Nu vill jag inte gärna klippa ner mina powernaglar (de har varit urusla under tiden jag varit sjuk), annars hade jag blåst dammet av gitarren också.

Mina hörlurar går alltså varma nu och i måndags läste jag en bok samtidigt som jag lyssnade på mina nyinköpta skivor med Marc Almond. Det var också en evighet sedan jag läste en skönlitterär bok sist, jag blev så paff när jag städade på mitt hemmakontor och hittade en kartong med allsköns titlar som jag handlat innan i år (antagligen).

Igår fick jag plötsligt reklam för Yazen i mitt flöde, jag blev lite nyfiken då jag inte riktigt kom ihåg vad det var för slags dietföretag. Det är ett företag som ordinerar läkemedel, dvs man startar med ett blodprov och får läkarordination baserat på resultatet. Rent krasst betalar man alltså dem för att få Ozempic eller motsvarande utskrivet (de hävdar att de har mycket mer att erbjuda än så – naturligtvis – men låt oss vara ärliga). Jag är nyfiken av naturen så jag kollade runt en del och jisses vilken marknad det är nu. Jag kan förstå förtjusningen, det får dig att tappa sötsug och aptit och gör att du kan fokusera på att ställa om ditt liv utan att behöva slåss med hunger och sug. Men att ta sprutor(!) för 2000 i månaden och riskera att må illa konstant och ha knasig mage känns inte som något jag vill göra, allra minst med tanke på alla mina bekymmer under hösten. Snarare ger det mig mer driv att lyckas få bukt på mina demoner själv.

Jag tänker som så att det inte är sugen i sig som är mitt största bekymmer. Jag kan gå länge utan att tänka på mat och snask om det är så och jag kan fasta utan att gå under och så vidare. Det som jag fastnat hårt i är egentligen en del av min ätstörning – jag äter för att jag kan, snarare än för att jag vill. Med det menar jag att jag äter utan att alls koppla in magens önskemål. Jag kan alltså äta massor utan att ens vara lite hungrig. Det är ett sjukt beteende och det är nu värre än någonsin. Med det sagt, jag har varit med om det förut så jag är inte ovetande om lösningar. Men jag måste ha orken att vända på den skutan.

Tyvärr har det ofta varit så med mina viktminskningsförsök att jag tagit hjälp av t ex VV för att få ett (nytt) ramverk att följa. Jag har aldrig riktigt fått till det på egen hand och varför det är så behöver jag lösa. Jag tänker inte skaffa en enda app till, det är verkligen inte lösningen. Inte heller att logga saker, jag blir bara stressad av det.

Jag behöver hitta rutiner och att vara öppen med vad jag vill. När jag började med VV 2010 var jag oerhört öppen med att jag ville gå ner i vikt och det gjorde att jag inte smög i skuggorna som jag alltid gjort innan. Det var oerhört läskigt, men nyttigt för mig och en stor del i att jag faktiskt hittade en väg som fungerade. Men det var då. Idag är jag mer öppen av naturen, jag har inga problem att tala om vikt, viktproblem och det faktum att jag är tjock igen. Så det är inte bara att börja skandera att jag ska ner i vikt. Men det är en liten hjälp i alla fall och förhoppningsvis kanske jag hittar någon som vill gå in djupare på det.

En annan framgångsfaktor från 2010 var att jag hade min blogg på VV. Nästan dagligen skrev jag om mina tankar och fick massor av respons och det gjorde att jag inte tappade fokus. Det kan låta tramsigt, men man ska inte underskatta det. Det är en sak att erkänna för sig själv att man tappat konceptet, en helt annan att göra det för folk som följer det man gör. Tyvärr. Jag tror att det är därför jag gillar gruppträning också, jag ger helt enkelt inte upp lika lätt då. Elaka tungor skulle säga att det är löjligt av mig, men jag tror det är en rätt mänsklig aspekt. Jag har ju också alltid velat passa in sedan jag var barn (utan gehör), och även om jag idag är trygg i mig själv är mat och motion en känslig del där jag fått ta mycket skit som yngre.

Med det sagt är jag inte en lallande fåne som är beroende av andra människor, verkligen inte! Jag har tränat helt på egen hand i åratal och kan driva mig själv framåt – mitt löpningsrekord satte jag helt ensam. Men jag saknar ändå den där känslan av att ha en tillhörighet, att vara en av de som tränar, att få ett trevligt hej både från den supertränade tjejen och den äldre damen i omklädningsrummet. Osv. För mig är det stor skillnad att gå till ett gym och att träna hemma. Och naturligtvis är det möjligt att lösa det om jag vill. I början av året gnölade jag om att det var jobbigt att resa till jobbet, nu pendlar jag längre än någonsin utan att knota.

Men jag tar det i etapper, för nu är lunchträningen på jobbet mitt första steg. Kanske jag skaffar något kort på Friskis innan året är slut också.  Men inte mer än så.

Nummer ett just nu måste vara kosten. Jag kan inte fortsätta som jag gjort och jag kan inte ta skydd under ätstörningen heller. Jag måste hitta en balans i vardagen som jag trivs med och mår bra av. Jag har inte oceaner av tid längre att fixa och trixa, jag behöver enkla lösningar. Och de finns ju. Titta bara på alla överviktiga män som börjat ta hand om sig. Inte fan står de och lagar tusen avancerade rätter i köket.

En sak som kom till mig i natt är att slänga in ett gäng kycklingfiléer i ugnen med favoritkryddorna och äta med haricots verts och lite sallad. Gott, enkelt att förbereda, bra att frysa, enkelt att slänga ner i en matlåda och ta med sig och värma. Sådana recept behöver jag skaka fram fler av. Ett annat bra livsmedel är ägg, det går ju att göra massor av enkla  och goda saker med ägg och fördelen är också att jag undvikit dem under hösten pg av mina magproblem så jag är inte less på ägg – tvärtom.

Så möjligheterna finns där.  No Retreat, No Surrender. Just Do It. Choose Your Destiny. Carpe Diem.

Non ut edam vivo, sed ut vivam edo – ”Jag lever inte för att äta utan äter för att leva”

Spinnande!

Spinnande!

Kommentarer 0 kommentarer

Då har jag testat spinning för första gången! Lite klurigt att ställa in cykeln rätt, jag tror jag skulle haft sadeln mer bakåt då lår och rumpa ville slå i när vi skulle stå upp + att knäna tog lite stryk. Det är säkert en vanesak också. Bra motion hur som helst.

Dock var det segt att stiga upp tidigt och resa en dag till, jag hinner ju inte landa. Av den anledningen hade jag heller inte lunch med mig, det fanns ingen ork att ens fundera på det igår. Jag hade naturligtvis kunnat handla något efter passet, men jag hade ingen lust. Dels var jag inte hungrig, dels lovade jag handla hem subwaymat idag och då kan jag inte moffa fet lunch också.

Jag vet att folk tjatar om att man måste äta när man motionerar, men jag har mitt sätt och kalorierna kommer att ramla in oavsett. 😄

Idag åt jag rejäl frukost på inrådan av kollegan som höll i passet, men det funkar inte riktigt för mig. Då blir det snett efteråt som nu plus att jag mådde lite illa. Jag föredrar att känna hunger efter passet och äta av den anledningen. Jag vill inte äta förebyggande, jag är inte elitidrottare. Jag är en fet tant utan rätt hungersignaler och med en ätstörning som söker varje ursäkt för att moffa. Jag behöver äkta hunger.

En doft av mitt gamla jag

En doft av mitt gamla jag

Kommentarer 0 kommentarer

Just nu känns det… bra. Jag börjar allt mer hitta tillbaka små fragment av mitt riktiga jag och sakta vända tillbaka.

På gott och på ont, ätstörningen kom naturligtvis och krävde utrymme så fort jag släppte på oron och garden. Men så kommer det alltid att vara, huvudsaken är att den inte får fäste under längre perioder.

Igår var jag på gruppträning på lunchen med ett gäng kollegor. Jag var lite nojig innan. Dels för att jag inte gillar hur jag ser ut, dels för att jag tappat så mycket ork och balans. Men jag har inget att skylla på, jag tog det viktiga steget att sluta gömma mig 2010 och det lever jag på än idag. Gott så.

Det var ett bra pass, lagom utmanande för min nuvarande status och det var skönt att se att min rörlighet ändå är hyfsat intakt än. Dessutom var det roligt att träna i grupp igen och att se kvinnor i olika former och skepnader inne på gymmet. Jag hör hemma med dem.

Nästa vecka är det spinning på schemat, en av kollegorna instruerar. Jag har aldrig testat det. Egentligen hade jag bestämt mig att strunta i det då det dels är på onsdag (jag kommer hem sent på tisdagar nu när jag pendlar till Norrköping och vill helst sova ut dagen efter) och dels går det ett intressant webinarium samma tid. Men efter igår har jag tänkt om, jag vill verkligen utnyttja detta så mycket som jag kan nu.

Igår eftermiddag kände jag mig så härligt ”uttömd” efter träningen, kroppen var så glad och hungrig på allvar. Jag fick handla mat på hemvägen då jag nästan darrade och det dög inte med vad för skit som helst heller. Ätstörningen hade inte en suck. Jag kunde inte ordna det min kropp allra helst ville ha, men vi hittade en kompromiss och efter det var vi båda nöjda.

Jag slängde sedan ihop en kesogratäng till kvällen, som jag först tänkte strunta i då jag var nöjd för dagen efter mitt extramål, men så kände jag ändå en kvällshunger senare och åt en bit. Helt ok experiment, typisk lunch för inaktiva dagar.

Jag säger inte att jag är helt tillbaka, det kommer att ta lång tid inser jag. Men jag känner doften av det nu och det är stort i sig.

Gott och blandat

Gott och blandat

Kommentarer 0 kommentarer

Min mage fortsätter bråka och jag försöker att dra ner på kaffe och kolsyra – vilket då gör att jag är jätteseg istället då jag är koffeinjunkie. Jag hoppas den lugnar sig snart. Idag är det mer åt det förstoppade hållet, vilket gör att jag inte vågar hjälpa den på traven då jag sitter på kontoret, haha.

Magen har fått utstå mycket senaste månaden så jag klandrar den inte, men jag blir lite nojig just över magbekymmer som jag inte känner igen, då det varit så mycket otäckheter runt mig gällande just det. Jag är egentligen inte den som nojar över livshotande sjukdomar i parti och minut, men jag är så frånkopplad min egen kropp nu att jag inte vet vad som är normalt längre. Jag älskar inte att bli äldre när det gäller kroppsliga förändringar.

Jag är i alla fall glad över att jag faktiskt masade mig upp på cykeln igår vid nio på kvällen och körde mina 20 minuter. Just nu handlar det mest om att hålla det jag lovar och få in rutinen, sedan om det inte blir mer än 20 min så duger det finfint. Jag har tack och lov fått tillbaka vardagsmotionen nu i och med nya jobbet och det gör en hel del.

I helgen var jag verkligen inte hälsosam, dels var jag väldigt stillasittande och dels hade jag köpt ett BERG av lösgodis som jag åt av både lördag och söndag och det har säkert också en del i min onda mage. Jag VET att gelegodis inte gör mig något gott alls, ändå ballade jag ur och tillät mig. Dumt, men det är tuggat och klart och nu får det baske mig dröja LÄNGE innan det inhandlas igen.

Därför var jag ändå lite förvånad att vågen idag bara visade ett hekto upp, det tackar jag min nya vardag för.

Räknade idag på vilken biljett som bäst gynnar mig framöver när det gäller mina resor till och från kontoret och som vanligt så finns det inget alternativ som är riktigt bra. Fördelen är dock att eftersom jag numer reser inom Skåne så kan jag köpa flexbiljett 10/30, vilket då är tio dygnsresor som måste användas inom 30 dagar. Det ser ut att vara det mest prisvärda alternativet. Periodkortet på 30 dagar är annars smidigast, men eftersom jag varken reser på helger eller mån-tis, så måste jag utnyttja resterande dagar till max om det ska löna sig – och det ser jag inte att jag kommer göra. Dels kommer jag ju att resa mycket som det är, dels utgår jag från att det blir en hel del onlinemöten och då vill jag personligen gärna sitta ifred.

Om dagarna så plöjer jag olika utbildningar, det är roligt att höra hur det borde fungera och jag kan inte låta bli att dra paralleller till mitt förra jobb. Samtidigt vet jag väldigt väl att den agila metoden ute i verkligheten inte fungerar som i skolböckerna – långt därifrån. På förra jobbet försökte de pressa in det agila tänket ovanpå den gamla vattenfallsmodellen, vilket inte är ovanligt. Ledningsgrupper brukar genast snappa upp att agila metoder ger snabbare resultat – men missar att det innebär att hela processen måste ändras, inte bara själva utvecklingsteamets del. Det gör att utvecklarna kodar mycket i blindo då det inte finns någon motpart förrän det är för sent. Plus att förväntningarna på det faktiska resultatet blir tokiga. Av den anledningen var jag länge motståndare till agila metoder, sedan gjorde jag som jag brukar och anammade det på mitt sätt. Roligt är att nu när jag uppdaterar mig på det senaste inom området så inser jag att de har ändrat på en del och gått mer åt det håll jag vill. Dvs mer flexibilitet.

Demonen och rebellen + Rikard Söderberg

Demonen och rebellen + Rikard Söderberg

Kommentarer 0 kommentarer

Tydligen ansåg jag mig göra en omstart i år den 24 maj, då jag har markerat detta i min Excelfil om vikt och mått (som startades 2010). Det har jag på sätt och vis glömt bort redan, men jag har ändå kört på sedan dess. Det har gått bra, med dagens officiella resultat har jag gått ner 2,5 kilo sedan dess och det är ju rejält. Allt är garanterat inte fett, men det låtsas jag inte om.

Det betyder inte att allt går som en dans för det, idag är demonen extra ivrig och jag tackar för att jag inte behövde ta mig till affären idag, då hade det varit ruskigt svårt att stoppa fanskapet. Det är ju alltid så, när jag mår som allra bäst då kommer den och gnager på i skuggorna allt den kan, så att så fort jag hamnar i en tillfällig svacka ska ge upp. Därför är det så viktigt att hålla huvudet kallt och hela tiden ha koll på vad jag gör.

Idag hade jag både frukost och lunch klar sedan innan och då kan man ju luras att tro att det är extra enkelt att hålla sig i skinnet, men det är nästan så det är tvärtom. Min inre rebell (hon som vill ha det lilla extra) var ok med frukosten, men jag tyckte det blev lite onödigt dyr vilket jag insåg lite för sent. Börja kasta mat känns tramsigt så jag skippade solrosfröna i yoghurten istället. Det är det som är bra med att registrera, jag blir lite mer medveten om valen som finns. Jag hade NATURLIGTVIS haft utrymme för frön också, men det var inte värt det just då.

Lunchen idag såg jag sedan fram emot, det var andra hälften av gårdagens middag, bakpotatis med hemgjord räkröra och sallad. Tyvärr hade röran vattnat sig över natten och jag glömde picka potatisen och det räckte för att rebellen skulle grymta över att det såg trist ut och att potatisen inte var lika god som igår och då vaknade demonen illa kvickt.

Så nu när magen kurrar för middag så har demonen försökt med både det ena och det andra, men jag blidkade rebellen med en färdig matpaj som ryms väl inom ramarna + att när den sjunkit undan ska jag ta 20 min på cykeln.  Det är bara skönt att cykla sent, då är det svalare inne och mannen jobbar kväll, så vi är ändå uppe till strax efter midnatt.

Motionen knatar på, jag körde Weight Plate i måndags på egen hand utan bekymmer och sedan har jag hakat på mannens smarta idé om att cykla sig genom programmen som finns. Vi tar 20 min eftersom ingen av oss är i toppform och längre pass antagligen inte skulle bli av i nuläget. Nu handlar det om att få upp vanan. Jag har också gått en hel del till affären och hämtat paket och annat, det är blygsamma 2 km gång, men allt räknas. Tillsammans blir det en del kalorier, även om jag nu inte ser dem som direkt ”ätbara”. Men det ger mig en boost att de är där.

Idag har jag varit rätt ”lat”, men det behövs sådana dagar också, har haft två relativt intensiva dagar på raken där jag gjort sådant som ”behövs” göras. Jag noterar dock att lata dagar verkar trigga demonen mer. Fast han var på G igår också, då jag kände mig lite stressad ett tag. Så stress och lathet ska jag undvika. Med lathet menar jag naturligtvis inte behövlig vila. Lathet för mig är när jag inte utnyttjar min tid som jag borde. En STOR bov i det är t ex sociala medier och TV. Just TV är jag rätt bra på att skippa när jag är ensam, men att sitta och slösurfa sitter i ryggmärgen, trots att jag vet att allt annat gör mig så mycket gladare egentligen.

Jag läste ut en bok igår, en slags biografi av Rikard Söderberg, den piffige operasångaren som på senare år ser piffigare ut än någonsin. Jag är inget fan som så, men han dök upp i periferin ett par gånger och jag fick nys om hans bok och jag blev nyfiken. Rikard är en duktig författare, jag njuter av sättet han skriver på. Han är en sökare av rang (där kan jag relatera en hel del) och hans fasta punkt i livet är hans man Anders som han talar så väl om att alla vill ha en Anders i sitt liv efter att ha läst den. Det är INTE en ”så här gick jag ner massor i vikt”-bok TACK OCH LOV. Det handlar istället om hans inre resa till välmående efter att ha stressats sönder. Många kloka ord, en del ”flum” om man inte är lika flumtroende som Rikard, men eftersom han skriver så bra stör det mig inte alls och jag gillar framförallt att han har sin alldeles egna syn på livet där han plockar det han vill från alla hörn. Jag tyckte om den. Dessutom är han introvert. 🙂

Jag har massor av böcker jag vill och bör läsa efter denna, betydligt bättre för mig än att glo på Facebook, men var sak har sin tid. Och även Rikard har kommit till liknande slutsats roligt nog, skärmtiden är för stor emellanåt – men den ger också bra saker. Idag fick jag t ex oväntat mess från en gammal klasskompis som förra året gjorde precis som jag gör nu, slutade på sitt trygga jobb och blev konsult. Säga vad man vill om sociala medier, men det är en del av det sociala liv jag behöver för att fungera. Men det betyder inte att jag behöver klicka in på allsköns skit i timmar.

Nu är visst pajen klar och demonen har gått och gömt sig igen. Bra där. Om han inte sticker ut näsan i morgon så ska jag kanske ta mig till affären igen och klura ut något gott och vettigt att äta. Jag märker att jag saknat den delen rätt mycket i mitt liv. Men det ÄR svårt att få till det när man är sönderstressad och tappat allt.

Oj, ser nu att jag till och med är på årets lägsta vikt minsann. Yay för det! För övrigt sover jag som en stock och drömmer som aldrig förr. Så det ska nog bli bra det här!

Andas in, andas ut

Andas in, andas ut

Kommentarer 2 kommentarer

OK, nya frissan är där och det ÄR skönt att inte ha stripiga testar längre. Färgerna är i bjärtaste laget kanske, men de tvättas ändå ur rätt snabbt, så det är ok. Jag har inget emot starka färger i sig, men jag vill inte skrämma potentiella kunder heller. Världen är inte så frigjord som den låtsas vara, inte ens i Sverige.

Jag har landat i mitt fetma-faktum nu och idag passar jag på att tvätta kläder + alla BH:s och träningskläder jag hjälpligt kan ha på mig, vilket får mig att just nu sitta i en alldeles för tajt träningstopp. Inte nog med att den är väl tajt, den rullar dessutom upp sig hela tiden, vilket jag HATAR. Det är något som händer med typ allt jag har på mig nu.

När jag väl hade fått på den kände jag att jag behöver få en tydlig startpunkt trots allt, så jag letade upp en hyfsad plats hemma (allt annat än enkelt) och tog bilder med självutlösaren från alla håll. Jag har sparat dessa på ett speciellt ställe nu så att jag inte ska behöva se dem dagligen, men kunna ha dem som referens.

Så vad ser jag? Jag ser en kvinna med rejäl bukfetma och kläder som rullat sig åt varsitt håll. Jag har svårt att förlika mig med att jag har så oerhört stor mage nu. Innan har fettet alltid vällt åt sidorna, men det här väller tydligt framåt, uppåt och åt sidorna. Satans medelålder. Det gör ju att mina vanliga klädknep inte fungerar heller, den här övervikten går inte att gömma undan med shapewear.

FAKTA:

  • Kläder rullar upp/ner sig eller är obekväma på annat sätt
  • Jag är fet från alla vinklar
  • Inga kläder klär mig längre
  • Jag får dubbelhaka så fort jag inte tittar rejält upp
  • Armar och lår är gropiga av fett
  • Jag har en enorm valk även ovanför den stora magen
  • Låren slår konstant ihop
  • Övermagvalk, jättemagen + enorma ridbyxlår får mig att se ut som en ballongfigur
  • Mina underben ser SMALA ut i jämförelse med allt annat (vilket är så oattraktivt)
  • Fetman gör att jag ser äldre ut

Så där är jag nu. Jag önskar jag kunde förklara hur det blev så här pass illa på så kort tid, med tanke på att jag ju försökt ladda om hela året. Jag har verkligen tappat allt och lite till. Jag gav helt enkelt upp. Det finns inget bättre sätt att benämna det.

Men det var då och nu är nu. Jag vill inte fortsätta blunda. Jag kan inte ens blunda längre, för nu har jag öppnat ögonen och tagit in det. Det kan låta så konstigt att man inte ser hur illa det är, men huvudet är enastående på att luras och ärligt talat hjälper inte dagens mobilkameror till heller. Selfie-mode slimmar, det är inget snack om saken. Dessutom kan jag knepen. Och de mindre smickrande bilderna min man tar är lätta att blunda för/gömma undan.

Nåväl, det är hemskt, men det är inte kört.

  • Jag väger tvåsiffrigt än och under allt detta fett ser jag muskler också. I synnerhet bakifrån komiskt nog.
  • Jag är igång och tränar nu. Om inte tågstrejken stoppar mig siktar jag på tre lärarledda pass denna vecka.
  • Jag har i praktiken inga problem med att äta mindre/bättre, det är inte hunger som gör att jag överäter. Dessutom är jag ändå i ett läge där inget är särskilt gott, vilket i sig är en tydlig signal att saker varit koko.
  • Om 23 dagar lämnar jag in min dator och behöver inte fundera mer på nuvarande jobb. Jag behöver antagligen inte jaga tåg och tider på hela 9 veckor efter det. Jag har alltså tid och plats att hitta en ny livsrytm UTAN stress, och jag kan börja mitt nya jobb med rutiner och trygghet i bagaget.

Just do it.

Rutiner och fikastunder, ett minne blott

Rutiner och fikastunder, ett minne blott

Kommentarer 0 kommentarer

Jag startade den här dagen sur som en ättiksgurka (jättesiffran på vågen hjälpte inte). Jag var helt väck när klockan ringde och eftersom jag skulle in till kontoret var tiden knapp, så jag fick vackert tvinga mig upp. Det är ett problem nu när jag blivit så hemmastadd, jag vill verkligen inte stiga upp tidigt.

Ett annat problem är att jag inte har rutinerna som innan pandemin. Då var jag som en brandman och hade allt klart och var redo att susa ut genom dörren. Jag försöker hitta dit igen, men det går tröööööööögt och jag är lite tramsig också då jag inte vill ta med mig frukost till kontoret. Huvudkontoret är fyra våningar, med en jättestor matsal, så man måste ha allt i kylarna där och springa dit när man ska äta. Det känns inte kul helt enkelt.

En annan sak med det är att jag aldrig fikar på kontoret längre. Jag tror några försöker göra det ihop, men vi har alltid dagligt möte vid nio och efter det är fikarasterna över och om man vill ha frallan som jobbet står för är den oftast slut då. Varför jag nu ens skulle gå dit på egen hand.

Så var det förstås inte för 5-10 år sedan. Då gick vi i hyfsad samlad trupp och satte oss en stund, både förmiddagar och eftermiddagar. Inte alla dagar, vi hade många möten då också, men det var i alla fall mer regel än undantag. Jag trodde inte det betydde så mycket för mig, men det var en liten del av mitt sociala liv och jag har ju rätt lite av det som det är.

Dessutom är jag skitsnackare av rang, det är ett släktfel som börjar ta över mer och mer. Jag kallar mig introvert, men just den biten att inte vilja/kunna prata om oviktiga saker har jag tydligen tappat bort. Fast jag väljer mina offer med omsorg, alla orkar jag inte engagera mig i. Men jag är så grymt lik pappa och farmor här och värre blir det för varje år. Bla Bla Bla. Nu är det inget fel i sak, det gör ju att jag ses som trevlig och öppen (och let’s face it, säljbar). Farmor kunde gå fram till främmande människor och fråga vem de var, det är lite väl intensivt. Fast vem vet var jag slutar?

 

Roligt nog, efter att jag skrev detta såg jag en framtida kollega posta en bild på en Star Wars-tårta som de har till fikat idag. Jojo.

 

Nåväl, resten av dagen har varit ok. Mamma är opererad och vaken. Träningspasset var svettigt, svinjobbigt och underbart.

Lunchen efteråt sög (plocksallad ÄR inte gott), så rebellen i mig suktar efter ”något gott” nu. Jag bättrar mig visst aldrig.

Sköna maj välkommen?

Sköna maj välkommen?

Kommentarer 1 kommentar

Tiden rusar iväg och nu börjar det verkligen kännas att jag snart ska lämna jobbet (17 arbetsdagar kvar). Fast jag ska vara ärlig, stressen sitter där som i ett skruvstäd än. Jag inser alltmer att jag verkligen behöver ta mig därifrån för att nå det lugn jag så eftersträvar. Jag trodde faktiskt jag skulle ha släppt det mer vid det här laget, men icke. Inte för att jag tar i för kung och fosterland längre och jag säger nej till det mesta, men ändå. Det hjälper inte.

Jag är lite nervös att jag ska börja hinna fundera för mycket på mitt nya jobb också, det börjar komma in uppdragsförslag nu och som brukligt när man är ny på jobbet känner jag mig som en ”bedragare” trots att jag egentligen vet att jag är duktig och att ingen skulle ha anställt mig annars. Det kommer bli bra. Och blir det inte bra så löser jag det. Jag bestämmer mitt mående nu, det gäller dock att jag förstår det också.

Detta är en jobbig vecka annars, sista fasen av omorganisationen (för denna gång) offentliggörs i morgon och även om det inte påverkar mig ett dugg i sak så är jag inte gjord av sten. Man hinner få många kollegor på 21 år och jag vet att några av dem antagligen inte har det kul nu. Jag hade själv inte påverkats direkt om jag hade stannat kvar, men det är ju heller inte alls därför jag lämnar.

Till på köpet ska min mamma operera sitt dåliga knä i morgon och operationer är ju alltid läskiga, även när de är planerade. Jag hoppas det går bra, hon behöver bättring då hon gått med hemsk smärta åt helsike för länge.

Så det blir en obekväm dag i morgon.

Jag ska i alla fall, om allt går som planerat, gå på fjärde lunchpasset med Atletisk Skivstång, det ser jag redan fram emot. Vad jag kommer att sakna det! I torsdags när det var dags för lite burpees gjorde jag för första gången på FLERA ÅR, nästan fullt kompletta sådana, det satt lååååångt inne vill jag lova. När man är så tung som jag är känns det lite obehagligt att lita på att handlederna pallar ta emot hela kroppstyngden. Men det kom smygande. Jag känner alltmer atleten i mig, hon ska bara ut nu också.

Annars är det seeeeeegt med hälsosamheten är jag rädd för. Jag behöver verkligen min viloperiod så att jag kan får rätt fokus igen. Har haft massor av krämpor på sistone: lårsmärta (nerven som är i kläm), en hemsk obehagskänsla och kramp i magen (visade sig sedan vara mens), ont i ryggen och min senaste ”favorit” en jobbig halsbränna. Allt är självförvållat. Allt går att bota om jag bara vill och tar tag i det.

Just do it.

Mål ett avklarat! Stolt fet tant!

Mål ett avklarat! Stolt fet tant!

Kommentarer 2 kommentarer

Efter tålmodigt väntande på ett toabesök (haha) lyckades jag nå mitt mål i fredags, så nu är etapp 1 bokförd och jag vann 25 dollar. Hurra så bra! Nästa delmål blir tuffare, då jag nu ramlat in i en period då det är massor med evenemang och de tenderar ju att stöka till allt lite. Men jag får vara envis och stenhård på vardagarna och inte låta helgerna rinna iväg heller.

Just idag var det ett jätteskutt uppåt, men så har jag varit hos föräldrarna hela helgen också. Jag går alltid upp massor där av olika anledningar. Det brukar gå att reda upp hyfsat enkelt så jag hoppas det gäller även denna gång.

Roligt nog har min träningsguru Ola fått till ännu ett pass Atletisk Skivstång denna torsdag, det blir tredje gången (vi körde i torsdags).  Det jag gillar med det passet är att det suger all kräm ur mig, vilket är en känsla jag inte känt på mycket länge. Tyvärr är det inte samma sak att träna ensam/online hur mycket jag än vill tro det. Jag drar ner på både fart och intensitet. Nu är det väl ok i sak, men det är ändå synd. Vi får väl se vad jag kan göra åt det i höst/nästa år.

Idag har jag bokat hotellnätter för kommande evenemang fram till och med sommaren. Jag trodde jag var rätt härdad, men jag tappade nästan hakan idag då jag såg priser och tillgänglighet inför i sommar. Jag bokade först två Köpenhamnsnätter i juni, där vet jag sedan gammalt att det är dyrt, i synnerhet sommartid. Så jag var inte så förvånad att jag fick lägga ut över 3 000 per natt, jag hade dessutom två kuponger på totalt 2800 kr att nyttja. Men så skulle jag boka en natt i Göteborg och dels fanns det nästan inga lediga rum överhuvudtaget, dels låg de få som nu fanns på minst 4 500 och uppåt! Oavsett läge och skick. Jag funderade först om det var Gothia Cup just då vi ska dit, men det var det inte heller. Tydligen lockar Götet semesterfirarna. Själv gillar jag inte ens GBG, så det kändes oerhört surt. Mannen var inne på att vi skulle strunta i det och köra hem på natten i stället, men i mitt sista försök hittade jag att om jag blev medlem hos Gothia Towers så kunde jag få deras SISTA rum för ”bara” 4 200 (låg för 5  100 på hotellsajterna). Jag bokade det för nu, så får vi se om vi ändrar oss. Det betalas på plats skönt nog och går därför att avboka. Dessutom, om jag nu ska betala dessa fantasipriser får det baske mig vara ett hotell som har lite klass i alla fall. Till och med vandrarhemmen långt från centrum och de skabbiga Ibishotellen hade dessa priser. Om svenska folket nu inte har pengar så undrar jag vem som bokat upp alla rum?

I fredags fick jag hem ett paket från Bonprix som jag ännu inte öppnat. Jag vet att jag skanderat innan att jag aldrig ska handla där igen, men jag är i skriande behov av tights av alla slag då mina gamla har hål i sig eller är allmänt utslitna. Eftersom jag bara kommer till Lindex rent fysiskt kändes det som bästa ekonomiska varianten då de senaste tightsen där kostade 500 kr… OK, de var i ull också. Återstår att se vad som passar, returer är ju inget som är kul med den firman.

Jag är ju annars i det där läget att jag är så pass stor att inga kläder passar mig just nu och med vår och sommar på ingång kommer jag att få bekymmer om jag inte gör något. Jag tänker NATURLIGTVIS kämpa för att skala bort kilon, men det är väldigt många kilon kvar till kläderna i den högre skalan kommer att sitta som de ska. Det var inte jätteskoj att se sig själv i spegeln i torsdags under passet, alla andra är ju normalviktiga. Jag är verkligen fet, det finns inget annat ord för det. Men jag ser det ändå som ett friskhetstecken att jag vågar titta nu, lade till och med ut en ofiltrerad helkroppsbild bara för att stå för den jag är. Och lite mallig är jag för att jag orkade hela passet ut till skillnad från några. OK, jag förenklar också såklart, men ändå. Jag är inte helt försoffad.

Mamma påstod att det såg ut som jag gått ner i vikt sedan vi sist sågs och hon brukar inte säga osanna saker bara för att vara snäll så jag hoppas det stämmer. Jag tycker själv ansiktet börjar synas bättre igen, det är ju mitt största fetmatecken.

Det som jag mest vill få bukt med just nu är: ryggen (jag är inte van att bära på så mycket ”framvikt” som jag har just nu, både i form av byst och mage) och låren (de slår ihop som kastanjetter hur jag än står/rör mig). Konstigt nog är lårnerven som jag alltid har i kläm ovanligt lugn nu trots min vikt, men den lär vakna. Antar jag är över någon gräns nu som gör att den inte är lika mycket i kläm just nu.

Just do it! Hell yeah!

Just do it! Hell yeah!

Kommentarer 1 kommentar

Aha, klyscha i rubriken! Tant Tess är på gång igen!

Nu är det slut på ursäkter och svammel och dags att ”bara göra” saker – på riktigt.

Steg 1: Jag har sagt upp mig (inte helt officiellt än, men tillräckligt för att jag ska kunna skriva det här)

Japp, jag har alltså till sist sagt upp mig från företaget, min sista dag är den 2/6 och sedan ska jag vara ”ledig” fram till 7/8. Jag funderade ett tag på hur jag ville göra då det nya stället är flexibelt och kom fram till att detta blir det bästa för mig + att jag på köpet ger företaget lite extra frist att hitta min ersättare. Naturligtvis blev min uppsägning en chock för alla inblandade, vilket förvånar mig lite. Helt officiellt blir det i slutet på maj någon gång antar jag, men alla mina närmaste kollegor vet nu. Annonsen gick ut så snabbt att chefen fick släppa bomben tidigare än tänkt. Det är jag glad för, hatar att smyga.

Det finns naturligtvis saker jag kommer att sakna, jag har varit företaget trogen i 21 år och har haft min trygghet där på många olika sätt. Men det känns ändå rätt nu. Jag kommer inte att magiskt förändra mig och mitt mående om jag inte gör något radikalt. Jag måste starta om mitt liv och det kan jag inte göra där. Har försökt i fyra år nu utan framgång.

Jag har haft olika jobbalternativ som jag velat lite över, men jag har gått på min första magkänsla och skrev på för det företag som kändes mest rätt för mig här och nu. Om det blir så återstår såklart att se, men det funderar jag inte på nu. Det som är skönt är att jag har tagit steget och det ger mig också en trygghet i att jag har modet att byta.

 

Steg 2: Jag har gått med i ett Dietbet igen, trots att jag inte skulle göra det. 🙂

Igår satt jag och letade efter en bild på min dator och scrollade genom alla bilder mellan 2020-2023 och förfasades. Jag vet ju att jag gått upp 25 kilo på dessa år och det är sorgligt i sig, men att se ökningen i faktiska bilder var hemskt. I synnerhet då jag mådde så sabla bra 2019 och hade allt i ordning.

Viktstatistiken talar sitt tydliga språk

 

 

 

 

 

 

Jag har ältat nog om vilka skitår dessa var, nu är det dags att vända på trenden. Jag tänker inte tillbringa sommaren 2023 med tresiffrigt på vågen.

Nu har jag faktiskt inget kvar att skylla på heller. Jag har sagt upp mig, så månaderna som är kvar handlar om att göra mitt jobb på lagom nivå och lämna över. Glöm all form av övertid, glöm missade raster. Sedan har jag TVÅ månader utan krav (mer än möjligen något besök på nya jobbet då jag ska ha uppdrag + info). Då kan jag verkligen se till att ta hand om MIG.

Så med det i bagaget tyckte jag det var läge att hoppa på ett Dietbet igen för lite extra pepp. Det startade i måndags och slutar om 6 månader som vanligt (10 % av överflödet ska då ha svettats bort) , vilket är ungefär då jag startar nästa episod i mitt liv. Då SKA jag ha så pass bra koll igen att jag kan anpassa mitt nya jobbliv till ett bra mående.

 

Steg 3: Nu är det verkligen dags att få igång träningsvanan igen.

Jag kommer öppna lite försiktigt med kortare pass med tätare frekvens. Måndagar kör jag på Weight Plate-passet tills jag slutar, sedan får övriga dagar vara en mix av mina olika träningsappar och motionscykel. Helst direkt på morgonen. Det handlar om att få upp flås, återta muskelmassa och inte minst hitta glädjen igen. Den är där dold under allt fett, men jag behöver bygga upp en vana runt den för att det ska hända något.

 

Jag har sagt det mången gång, men nu känns det faktiskt att något är på gång på allvar.