Tjockistankar

Två veckor kvar av ännu ett skitår som heter duga. Mycket stress, gråt och tråk med evighetsrenovering och superstressigt arbetsliv i kombination med att vara ny på jobbet. Och så pandemi och massor av nya kilon + ätstörningsdemoner i sitt esse på det. Inget år jag direkt vill minnas alltså.

Samtidigt har ingen dött eller blivit sjuk, jag har lärt mig så mycket nytt att jag nästan inte kan tro det själv och jag börjar hitta ett inre lugn igen. Så jag har förhoppningar om det nya året.

I dag har jag dessutom haft en dag då det mesta flutit på bra mycket mer än jag är van vid och jag tar det till mig. Jag ska göra mig fortsatt förtjänt av framgångar och njuta av det lilla. Jag ska fortsätta vara den jag är när det betyder bra saker och jag ska jobba mer med det jag gör som är mindre bra.

Jag har insett att för att trivas här och nu måste jag också börja leva här och nu. Om inga kläder passar längre så är det ok att köpa nytt som jag tycker om och gläds åt så att jag får känna mig lite fin här och nu. Det är inte ett skit peppande att sitta i för tajta kläder eller i svarta säckar och inbilla sig att man ska ta tag i det snart så att man får komma i sina favoriter igen. Jag VET att negativitet inte gynnar mig, så jag behöver ta ett omtag mentalt och starta där jag startade 2010 – med att acceptera och tycka om mig själv igen. Lättare sagt än gjort kanske, men nu är jag på en lite annan plats än innan.

Jag har också nyligen gjort en radikal förändring av inspirationskällor som inte är så populistisk kanske, men jag har valt att avfölja en hel del sk kroppsaktivister då jag till sist insåg att de inte har den agenda jag har. All respekt åt dem, men det är inte min kamp. Jag vill faktiskt inte kämpa överhuvudtaget, jag vill högst egoistiskt nog bara må bra och tycka om mig själv utan att behöva fundera på hur jag uttrycker mig och till vem. Jag vill inte låta negativitet/ilska påverka mig oavsett vems den är och vart den är riktad. Jag orkar inte vara arg, mitt liv är så kort och jag mår inte bra av ilska, oavsett hur rättmätig den må vara.

Jag ska ta mer krafttag framöver också och se över mer vad och vem jag följer. Jag gillar sociala medier och nätet i sig, jag vill inte gå offline. Men det gäller att sålla bättre.

Här är en bra start: https://www.thehappybroadcast.com/

Sedan gäller det att välja vem jag lyssnar på också, det är väl kanske det svåraste. Om jag får ett mindre snällt ord efter 9 fantastiska så det tyvärr det som jag tar åt mig mest av. Jag är bättre på att hantera dumma ord nu än då jag var 20, men det tar ändå mycket energi. Det är väl en del av mig också, jag är problemlösaren som gärna lyssnar och hjälper och som inte bara kan ruska av mig saker. Det kan jag inte ändra på i sig, men jag kan jobba med det och se till att det inte händer lika ofta. Framförallt kan jag föregå med gott exempel. De flesta är som jag på ett eller annat sätt och då kan jag bidra med balansen och se till att jag lever som jag lär. Det kostar inget att säga att någon gör något bra och det kan vara det som gör att deras dag vänder till det bättre, hur trivialt det än må verka.

Det är nu fyra jobbdagar kvar och lustigt nog oroar jag mig lite för dem. Jag hade velat gå på ledigt idag då allt var på topp. 🙂 Nästa vecka vill jag verkligen få unna mig att trappa ner på allvar och sluta i vettig tid och inte jaga efter saker utan få slutföra och känna att jag gjort vad jag behöver för i år. Jag vill logga in på vår digitala julsamling på onsdag EM och känna att jag kan stänga ner datorn efter det och inte tänka på att kolla något mer innan den 3 januari.

Jag kan verkligen sakna den tiden då jobbet var lugnt så här års, har inte fått känna det på många år nu.

Nåväl, det återstår att se hur det blir med det. Antagligen är nästa inlägg i ett nytt år så jag ser med förväntan fram emot det. 2022, jag är redo att möta dig.

Jag vill skriva av mig oftare, men tiden finns verkligen inte nu. Meh.

Just nu sitter jag och svär inombords. Det snöar igen därute och jag förstår inte vart vi ska lägga det som kommit ner nu. Vi har snö överallt!

På jobbet slåss vi med krånglande system och jag hade hoppats kunna sluta lite tidigare idag då jag började tidigt, men istället får jag sitta och vänta på svar på frågor som alla jagar oss om.

Viktmässigt är det inte heller någon rolig tid. Jag orkar bara inte ta tag i mig själv. Jag som sällan eller aldrig ställde in träningspass har det som vana nu och det irriterar mig, samtidigt som jag vet att jag kan komma i fas igen om jag bara får lite mer normal vardag igen. Det ÄR skillnad på att gå iväg på lunchen och träffa andra och träna tillsammans och att bara ta ett steg åt sidan och svida om och trängas i vardagsrummet i sin ensamhet. Framför allt är det stressande att använda jobbdatorn som redskap, det gör att jag hela tiden tänker på jobbet och om någon chattar med mig under passet är det svårt att blocka det.

Jag var på kontoret igår och hade först tänkt mig att gå till gymmet och köra löpband för första gången sedan pandemin startade, men jag hade bara ingen lust. Jag har ingenstans att förvara mina träningskläder och tågtrafiken var urusel, så det enda jag kunde tänka på var hur jag skulle komma hem igen. Ursäkter, ursäkter, men det är så svårt att hitta en rytm när inget vill ordna sig. Pandemin är jag så trött på att jag snart skriker. Det hjälper ju inte att vi sitter hemma och isolerar oss, vad kostar inte det i hälsa? Jag hade möte med min chef igår och vi diskuterade hur svårt det kommer att bli att vänja sig vid att vara social igen och inte bara jobba. Det säger en del.