Jag vill skriva av mig oftare, men tiden finns verkligen inte nu. Meh.

Just nu sitter jag och svär inombords. Det snöar igen därute och jag förstår inte vart vi ska lägga det som kommit ner nu. Vi har snö överallt!

På jobbet slåss vi med krånglande system och jag hade hoppats kunna sluta lite tidigare idag då jag började tidigt, men istället får jag sitta och vänta på svar på frågor som alla jagar oss om.

Viktmässigt är det inte heller någon rolig tid. Jag orkar bara inte ta tag i mig själv. Jag som sällan eller aldrig ställde in träningspass har det som vana nu och det irriterar mig, samtidigt som jag vet att jag kan komma i fas igen om jag bara får lite mer normal vardag igen. Det ÄR skillnad på att gå iväg på lunchen och träffa andra och träna tillsammans och att bara ta ett steg åt sidan och svida om och trängas i vardagsrummet i sin ensamhet. Framför allt är det stressande att använda jobbdatorn som redskap, det gör att jag hela tiden tänker på jobbet och om någon chattar med mig under passet är det svårt att blocka det.

Jag var på kontoret igår och hade först tänkt mig att gå till gymmet och köra löpband för första gången sedan pandemin startade, men jag hade bara ingen lust. Jag har ingenstans att förvara mina träningskläder och tågtrafiken var urusel, så det enda jag kunde tänka på var hur jag skulle komma hem igen. Ursäkter, ursäkter, men det är så svårt att hitta en rytm när inget vill ordna sig. Pandemin är jag så trött på att jag snart skriker. Det hjälper ju inte att vi sitter hemma och isolerar oss, vad kostar inte det i hälsa? Jag hade möte med min chef igår och vi diskuterade hur svårt det kommer att bli att vänja sig vid att vara social igen och inte bara jobba. Det säger en del.