Tjockistankar

Just nu rör det sig på alla fronter på jobbet. Tyvärr på ett ganska frustrerande sätt, det är svårt att se genom allt och förstå vilken riktning vi faktiskt går mot. För oss på gräsrotsnivå är det svårt att se någon struktur i alla beslut, det känns väldigt motsägelsefullt och motivationen är tuff att hitta just nu. Men jag är inte den oroande personen och jag är sannerligen inte ensam att känna så här, vilket faktiskt ger motivation. Vi har så att säga ”kul” på jobbet. 🙂

Den ”tyngsta” biten just nu är att vi inom kort ska byta kontor och det innebär i princip bara negativa saker:

• längre avstånd till stationen (och gymmet)
• sämre möjligheter att förvara mat
• FLEXPLATSER

Det sistnämnda är förstås det tuffaste att hantera, vi kommer alltså inte ha dedikerade platser längre. Rent krasst funkar det som så att man kommer på morgonen och tar en plats, och om man behöver lämna den för mer än 90 min (för t ex ett möte) ska man ta bort sina saker igen… Jättekul, not. Jag och många med mig har dessutom ergonomiska prylar som ståmatta och Rollermouse etc och de måste vi då alltså hålla koll på och förvara på något sätt. Och när vi går för dagen ska skrivbordet vara rent och tomt igen. Kul för oss som pendlar och ofta måste springa till tåget (som också ligger längre bort).

Nu tror jag i ärlighetens namn att detta är regler som inte efterlevs till 100 %. Det bisarra med våra flexplatser är nämligen att vi har ett dedikerat område som är vårt, så det är som jag förstår det ändå bara vi som får sitta där, vilket gör det hela än löjligare. Vårt team (eller om det till och med var hela avdelningen) är till 92 % alltid på plats under ett år, så det finns ingen som helst vinning i det här.

Nåväl, jag visste att den här dagen skulle komma och jag var oerhört skeptisk till kontorslandskap när det begav sig och jag överlevde, så det ska väl gå att anpassa sig nu också, men jag kan inte säga att det känns jätteinspirerande. Men jag är sannerligen inte ensam, vi är alla rätt griniga just nu. Jag hoppas det vänder i höst.

Jag hoppas att det är slut på ”nyheter” nu, jag orkar inte mycket mer nu. 🙂 Såg att det satt en lista på funcgymmet där man skulle skriva upp om man använde det, så jag antar att det snart ryker också. Meh.

Men för att nu hitta något positivt fick jag en högst oväntad kommentar igår av en av våra instruktörer. Han började prata med mig innan passet och inledde med att jag måste vara i riktigt bra form nu eftersom jag tränar så mycket. Jag vänjer mig aldrig vid att folk kan se mig på det sättet, mentalt är jag fortfarande den knubbiga, klantiga lilla flickan som inget kan och ingen tror på. Jag är alltid så förvånad när de jag ser upp till vill prata med mig och diskutera. Vi pratade till exempel om Soma Move och hur tufft det är (i fredags hade han varit på fest dagen innan och förklarade hur extra tufft det passet blev av det 🙂 )

Men tro nu inte att detta bara innebar positiv pepp, nej då. Jag fick förstås prestationsångest (ja, jag vet hur dumt det är). Passet gick ut på att man skulle göra stationer på snabbast möjliga tid och även om jag egentligen gjorde rätt bra ifrån mig var jag nu nojig eftersom jag var lite stel och trög och därför hade svårt för saker som annars går rätt bra. Jag fick kämpa för att inte känna mig som fejk, vilket kan låta märkligt. Men det mentala är så tufft för mig. På slutet körde vi två parövningar och jag hamnade med en annan instruktör som jag ofta tränar med och eftersom jag var så trött och den andra övningen var min absoluta hatövning kände jag mig lite dum att jag ”sabbade” för henne. När man väl börjat tänka så är det lätt att hamna i dumma tankespiraler. Jag tror ju ärligt talat inte hon ägnade en tanke åt det efteråt.

Det är synd att jag har så svårt att släppa mitt gamla tänk. Jag vet att det är skapat av idioter och okunnigt folk i mitt liv, men jag gillar inte offerkoftor. Jag är bra som jag är, jag måste lära mig att acceptera det som fakta.

Jag kallsvettas faktiskt lite ibland över tanken att inte ha motionen i mitt liv. Jag behöver det här så mycket att det är löjligt. Inte för att inte jag själv är kapabel att träna på egen hand, men jag behöver verkligen gemenskapen! Jag är inte den som vill gå och träna med en kompis (jag skyr det ärligt talat som pesten), men jag vill känna mig som en del av ”gänget” och det gör jag här. Det ger mig nästan lika mycket som själva träningen i sig, knäppt nog. 🙂

Det är introverten i mig som talar här, jag är urtypen som vill vara med i en gemenskap, fast då helt utan krav att umgås. 🙂

Jaja, jag låter gnälligare än jag är, ville mest skriva av mig lite. Det var ett tag sedan sist. 🙂