Tjockistankar

Då var mitt dietbet över och avklarat. Det lär väl komma en uppdatering senare i helgen hur mycket jag vann allt som allt, men oavsett summa är det mycket välkomna pengar. 🙂 Jag är dessutom så stolt över att jag fixade det! 10 % stabil viktnedgång på ett halvår är bra gjort! *klapp på axeln*

Frågan är bara vad jag gör nu? Det här har varit min största drivkraft och just nu har jag svårt att känna samma engagemang inför ”enbart” VV. Dessutom vet jag inte ens om jag kan förnya det med paketet jag köpte eftersom de bytte sort nu. Jag vet heller inte vad jag ska sträva efter. Är det den så kallade målvikten? Idag är den 0,6 kilo bort så det är ju inte direkt ”utmanande” (även om jag vet hur tufft jag brukar ha det runt 70, min kropp älskar att hålla sig runt 71-73). Jag skulle kunna sänka målvikten, men det känns inte heller rätt. Jag tror inte jag har det drivet just nu. Jag vet att det krävs ett enormt jobb att ta mig under 70 och att hålla mig där, det är som att tvinga ner en kork under vatten. Jag tror inte jag har det i mig. I alla fall inte nu, som sagt.

Samtidigt kan jag inte bara låta saker bero heller, dels är det den tiden på året då jag har som lättast att gå ner i vikt, dels bränner min kropp på som attan just nu. Trots rejäl och sen middag + godis igår hade jag ännu större minus i morse.

Jag får ta mig en rejäl funderare helt enkelt.

Jag har i alla fall sedan tidigare lovat mig själv en helg i ren dekadens om jag tog slutmålet och igår i affären försökte jag luska ut vad jag verkligen suktat efter. Det var inte alls så enkelt som det låter. Till sist plockade jag åt mig lite olika slags kolor och praliner i lösvikt. Efter att vägt in mig på 71,3 kilo (ett kilo under mål!) och ätit middag njöt jag av dem till kaffet, en härlig känsla i sig. Men det gick över efter ett tag och då var det bara att vika ihop påsen för dagen och vara nöjd. Märklig känsla det där, vänjer mig aldrig vid att det går att känna sig klar innan det är slut.

Nu ska man inte förledas att tro att jag förvandlats till någon slags präktighetsminster över natten, jag är som bekant inte en person som tampas med sockerberoende. Faktum är att jag som barn var lite av en kuriositet eftersom jag handlade mängder av billigt godis på Finlandsbåten om somrarna och delade sedan upp allt i exakta påsar för att ha som mitt fredagsgodis året ut (fredagar vann över lördagar redan då, jag ser ett mönster…). Andra föräldrar bara gapade när mamma förklarade, hon hade till och med bildbevis. 🙂 Godispåsarna förvarade jag i ett skåp och tog fram en varje fredag och åt den och inget mer. Det fanns inte ens på kartan att vara i det skåpet en annan dag. Ordning och reda, godis på fredag. 🙂

Men åren av hetsätning och bulimi drog förstås även in sötsaker i det träsket så visst har även jag frossat loss i sött. Men det är den biten jag har absolut lättast att hantera, det är ett faktum. Jag kan säkert leva helt utan sötsaker utan större problem, sedan ser jag inte riktigt varför jag skulle göra det. Ibland vill ju uppenbarligen kroppen ändå ha det oavsett hur ”kasst” det är. Jag är ingen renlevnadsmänniska, jag gillar t ex att dricka alkohol och även om jag verkligen diggar veggomat och fräschhet finns det dagar då en blodig biff med fet, artärkloggande sås är riktigt underbar. Jag behöver det kanske inte så ofta, men ibland kräver kroppen det nästan, i synnerhet om jag varit extra strikt.

Sedan är jag ju en ostälskare av rang och där har jag verkligen inga gränser alls, jag kan knappt köpa hem det. 🙂 Tack och lov för Slanke Dancia! Fetare ost får vara mer av en lyxvara för att jag ska klara av det. Jag har som sagt ingen gräns, jag kan moffa i mig mängder. Jag skulle kunna motbevisa LCHF-teorierna på en vecka. 🙂

Pasta är en annan sak där jag alltid har haft svårt att trycka på bromsen. Nu på senare tid har jag haft så mycket SP kvar till middag att jag inte brytt mig om att väga pastan, men jag vet också att det är förenat med en viss risk. Men jag kommer inte orka väga livet ut heller, så jag måste lära mig att hantera det. Jag kommer heller aldrig gå med på VV:s portionsstorlek, jag behöver minst en klatt till för att trivas. 🙂 Men jag ser en klar förändring trots allt, jag har genom åren dragit ner ganska så rejält på vad jag anser vara en portion. Enda gången det inte klickar är om jag är väldigt bakis/utsvulten. Då funkar å andra sidan inget annat heller, så det må så vara. 🙂

Bröd är också svårt och där har jag tvingats förlika mig med att det också får vara en lyxvara i mitt liv. Det har faktiskt gått mycket bättre än väntat och jag tänker därför fortsätta i de spåren. Men det betyder inte att jag tänker sluta äta det helt, jag väljer bara tillfällena med omsorg. Helger t ex. Denna helg har vi faktiskt TVÅ underbara bröd hemma där jag tänker njuta av varendaste tugga. 🙂 Det visade sig nämligen att det var den sak jag suktat allra mest efter på senare tid, en rejäl leverpastejmacka av mjukt bröd med ättiksgurka naturligtvis. Det ska jag mumsa på i helgen, liksom Eggs Benedict med ett ljuvligt vitt bröd som bas. Inte samtidigt dock. 🙂

Idag körde vi release 8 av Soma Move, det var verkligen inte igår! Det var med den releasen allt började och det hade varit så kul att se en jämförelse mellan då och nu. Jag minns hur svårt det var då och att jag inte orkade fullt ut. Det är jobbigt än idag, men nu gör jag också rörelserna mer korrekt och djupare och jag orkar hålla ut också. Fasen vad mycket det har gett mig!