Browsed by
Månad: januari 2021

KonMari: Strumpor

KonMari: Strumpor

Kommentarer 0 kommentarer

Hade det inte varit för att det tar sådan tid hade jag räknat alla par strumpor som jag gått igenom idag. Milde tid vilken hög! Den såg ok ut, tills jag hällde ut påsen med udda strumpor (läs: som jag inte orkat sortera) och de vällde över hela sängen.

Det gick relativt smärtfritt, även om jag nog kan må bra av en runda till senare när jag har bättre förvaring. Det som blev väldigt tydligt är att vanliga strumpor är en väldigt liten del. Raden till vänster och i mitten är träningsstrumpor av olika slag, raden till höger mysstrumpor, bredvid dem stödstrumpor och längst bak benvärmare. De enda vanliga strumporna är på andra raden till vänster fram till de grå benvärmarna. 🙂

Därmed är fyra kategorier klara – för stunden åtminstone. Det poppar konstant upp nya överraskningar, som idag då jag körde en maskin tvätt och hittade 4 strumpbyxor till. 🙂

Detta är resultatet av vad som ska rensas ut. Det i kartongen är sådant som har lappen kvar som jag tänkte ge till välgörenhet. Resten ryker.

Jag skulle gjort detta för länge sedan, känslan är otrolig! Nu tar jag dock minst en dags paus, i morgon kväll är det softarläge som gäller!

Good Enough!

Good Enough!

Kommentarer 0 kommentarer

Som sagt, att vara ny på jobbet är en berg-och-dalbanetur. Idag är jag på jättebra humör och känner mig duktig. Har något ändrats? Nä. 🙂 Bara jag själv.

Jag önskar att jag hade insett tidigare i mitt liv hur mycket min egen attityd till saker spelar in. Jag gick i VÄLDIGT många år och trodde att jag var på ett visst sätt och att alla såg mig på samma sätt och blev irriterad när de inte behandlade mig som jag tyckte att jag borde bli behandlad. Aldrig hade jag ens en tanke på att JAG var en bidragande orsak. Naturligtvis var jag inte så självkär att jag såg mig själv som perfekt, långt därifrån. Jag är Duktig Flicka och min egen största kritiker och jag har målat upp elaka bilder av mig själv som ingen känner igen. Men jag var så tvärsäker på att folk såg mig på ett visst sätt – som var helt fel.

Det som fick mig att vakna upp var tre saker:

  1. Jag var på en ”hemsk” gruppövning över flera dagar på annan ort där vi skulle lära oss mer om hur vi fungerar i grupper. Redan efter 30 minuter hade jag sänkt garden, då kursledaren berättade att de som var i min kategori troligtvis nu satt och hatade att de var där och att vi tog varje chans att dra oss undan, varpå den omhändertagande kategorin sprang efter oss i oro för att vi skulle känna oss utanför. Det var obehagligt sant. 🙂 Och det fortsatte komma uppenbarelser på uppenbarelser och för första gången kände jag mig ”normal”, dvs att det fanns en hel kategori logiska kylskåp som jag. 🙂 Men det som verkligen förvånade mig var då vi skulle göra en övning där vi skulle skriva ner vad vi trodde om varandra. Vi kände alltså inte varandra sedan innan, företaget är stort. 🙂 Jag som i hela mitt liv fått höra att jag är blyg, tyst och borde ta för mig mer förväntade mig naturligtvis liknande epitet. Icke. Jag var ”politisk”, ”lite mystisk” och annat oväntat som jag inte längre minns och jag bara gapade. Det var inte jag det heller, men att få höra att folk såg mig som en kuf med starka åsikter och politisk agenda var ju några mil ifrån ”ta för sig mer”. Till saken hör förstås att jag hade svart hår på den tiden. 🙂
  2. En kollega som jag känt ett bra tag och som inte räds orden berättade för mig att en annan kollega tydligen uttryckt att hen var lite rädd för oss två. Jag fick även höra det rakt ut av andra kollegor vid senare tillfälle, att de varit rädda för mig innan de lärde känna mig väl. Jag hade OERHÖRT svårt att greppa det, då jag ser mig som en mespropp som mest håller mig för mig själv. Men min attityd skrämde bort folk.
  3. Vi fick en ny kollega på jobbet. Jag fascinerades av hens buttra uppsyn och sätt att alltid vara lite sarkastisk i sina svar och plötsligt insåg jag med ”fasa” att jag var i stort sett likadan. Det var SÅ folk såg MIG! Det jag trodde var lite charmigt eller roligt såg de som sarkastiskt och lite jobbigt.

Jag beslutade mig att lägga ner butterheten en gång för alla och hitta en jobbpersonlighet som jag trivs med och som andra kan vara nära. Det har verkligen bara varit till det positiva.

Nå, nog om det. Nu är det mat och sedan strump-känslor!

KonMari: Strumpbyxor

KonMari: Strumpbyxor

Kommentarer 0 kommentarer

Det kan låta galet att ha strumpbyxor som en egen kategori, men inte om det är jag som är i farten. Jag räknade ut att jag hade 83 strumpbyxor i processen, kan även ha missat att bocka av något par + att jag säkert har några i tvätten än på det. Inte illa va? 🙂

Det är förstås lite lätt vansinne att ha SÅ många par och jag kände mig först nästan lite låst när jag såg den gigantiska högen och inte riktigt visste var jag skulle börja. Så jag valde att sortera upp dem efter färg för att få en lite bättre bild, annars kändes det som att risken var stor att jag behöll ett par bara för färgens skull.

Jag älskar klänningar och kjolar och vill gärna matcha strumpbyxorna efter dem + humör så jag insåg rätt snabbt att här var det antagligen mycket glitter.

Jag hade även många oöppnade paket. Till skillnad från andra kategorier betyder inte det att jag gjort felköp, utan det har varit mitt sätt att ha en garanti att jag har en strumpbyxa som är hel och fräsch när tiden krisar.

Det som förvånade mig var att majoriteten av mina använda strumpbyxor var i så pass gott skick, uppenbarligen har jag sållat rätt bra ändå trots mängden. Jag var dock benhård, allt med noppor och hål var automatiskt ute ur leken hur mycket de än glittrade färg och formmässigt.

Som med trosor så kan jag inte se på strumpbyxorna vilken storlek de är och strumpbyxor är dessutom makalösa på att luras, så ganska snart fick jag börja prova dem för att avgöra. Ironiskt nog hade jag för övrigt hemsk lårsmärta i natt (har en lårnerv i kläm som till viss del beror på min kärlek till strumpbyxor – och mat. 🙂 )

Det tuggade i alla fall på och först tänkte jag tacka av ett par för att de köptes för en begravning och att jag förknippade dem med det trots att de var fina, sedan blev jag osäker på om de faktiskt var dem och tog tillbaka dem.

Jag hittade även par som jag hade både i använd och ny version + att jag uppenbarligen längtat efter mörkbruna strumpbyxor eftersom jag hade tre nya par i samma nyans. 🙂

Jag var rätt generös i slutändan, det är ett plagg jag trivs i och det är också ett plagg som slits snabbt och även om man inte ska bunkra i sig enligt metoden så känns det glittrigt att veta att jag har favoriterna hemma. Dessutom, det kanske aldrig kommer en dag då mina blåa strumpbyxor med vita prickar gör sig, men det är förbaskat härligt att se dem. 🙂

I slutändan behöll jag 38 par (+ eventuella eftersläntrare i tvätten) vilket fortfarande är en del, men de tar tack och lov inte så stor plats när man viker dem smart och inte bara pressar ner dem.

Det kommer att självrensas ytterligare gissar jag, jag är makalös på att riva sönder dem med tånaglar eller fingernaglar + att jag är benhård med sådana som kasar det minsta. Just den biten är ju svår att avgöra när man håller i dem eller ens provar dem, man behöver gå runt en bit.

Och med det har jag fyllt en sopsäck! Jisses… Undrar var det landar?

Good enough?

Good enough?

Kommentarer 0 kommentarer

Första utmaningen kom idag efter en dag på jobbet då jag emellanåt kände mig lite halvt värdelös. Jag VET att jag lär mig och jag VET att jag har bra saker i mig, men det är tufft ändå när jag vill kunna så mycket mer. Jag vill inte ses som en idiot som inget vet och inget kan!

Nåväl, jag ska ruska av mig den känslan nu och äta en bit mat och sedan fundera på om jag ska ge mig i kast med mina strumpbyxor eller om jag ska vila. Träning har jag valt att avstå ifrån idag, onsdagar har blivit lite av en inofficiell vilodag. Visserligen är det ett skönt SomaSlow-pass på lunchen som inte kräver jättemycket, men jag vill ha tid för att äta i lugn och ro ibland också.

Jag vet varför jag känner den frustration som jag gör, jag hatar att vänta och det är vad jag gör nu. Jag väntar på en hel del svar på jobbet och snart har ännu en vecka gått och åter igen är det radiotystnad på hantverkarfronten. Jag blir snart galen. Jag vill inte hålla på att ringa och tjata!

Av just den anledningen kanske det vore lite befriande med en utrensning där endast jag är den som behövs på plats? Jaja, först mat. 🙂

KonMari: Träningskläder + Underkläder

KonMari: Träningskläder + Underkläder

Kommentarer 0 kommentarer

Japp, igår startade jag min KonMari-resa så att säga. Eller process är kanske ett bättre ord.

Steg 1 är kläder, men att ta alla mina kläder och lägga i en hög låter sig inte göras eftersom sängen är enda platsen för det hela och jag gissar att min man gärna vill kunna sova där även framöver. Så jag har delat in det i olika mindre kategorier.

Jag valde att starta med träningskläder, kändes som en logisk start eftersom jag nyligen tvättat allt (har dem för sig eftersom jag inte vill råka köra dem med sköljmedel) och de dessutom höll på att ta över ”klädrummet” eftersom lådan de ska vara i varit överfull länge.

Samlad hög

Det blev en gedigen hög av det och först kändes det nästan lite ogreppbart, men jag högg tag i ett plagg jag gillar och kände efter och sedan rullade det på rätt så bra. Kände ganska snart att jag behövde prova en del av plaggen för att verkligen känna om de gav glädje eller inte, eftersom jag tränat hemma i snart ett år är det många favoriter som legat oanvända. Jag behöver inte långa tights eller ens linnen hemma, eftersom det blir rätt varmt i vårt lilla hus när man anstränger sig.

En intressant effekt kom då jag tog tag i mina cykelkläder. I höstas köpte jag på mig en del på rea inför denna säsongen (de är ju rätt dyra annars) och det skulle ju lätt kunnat ha varit ett dumt impulsköp, jag har gjort åtskilliga sådana i mitt liv. Men så fort jag höll i första plagget sken jag upp som en sol och såg mig susa fram på två hjul i vårsolen. Jag vet också att jag lade ner mycket tid på just det inköpet och jag valde ut det som verkligen tilltalade mig och som behövdes i arsenalen.

Jag fick naturligtvis även uppleva den rakt motsatta effekten. Jag gjorde ett impulsköp från Workout Empire ungefär samma tid som cykelkläderna förra året och VARTENDA plagg hamnade i avskedshögen. De flesta med lappen kvar. Det känns ju lite bittert, men om jag ska vara helt ärlig så kände jag det nog redan då de kom, fast jag försökte övertyga mig om motsatsen. Jag dissar inte märket i sig, de har fina, prisvärda kläder för kvinnor av alla former, men just de jag köpte är inte rätt för mig. Någonstans inbillade jag väl mig att ”bara jag gick ner ett par kilon så…” men faktum är att även om det sker kommer jag inte att bli gladare, de sitter inte rätt då heller. De hamnar i skänkes-högen med annat som är helt och rent.

Det som förvånade mig lite var hur pass befriande det var att faktiskt få ”tacka av” sina trotjänare och lägga dem omsorgsfullt i avyttringspåsen. Det må låta tramsigt, men det funkar bra på mig.

När jag var klar lade jag ut allt som jag valt att behålla över sängen och tog en bild för att riktigt känna av om det glittrade som det skulle på alla håll. Därefter var jag mentalt slut och tog dem och placerade dem temporärt i en hög i lådan där de ska vara sedan (fast då fint ihopvikta) och insåg att allt nu fick plats utan att jag ens vikt dem än. Ser riktigt fram emot att få vika dem i kväll! 🙂

Let’s sparkle! 🙂

Som med alla nya processer i mitt liv så är jag väldigt förväntansfull och taggad, samtidigt som jag respekterar tiden det här kommer att ta mig. Jag vet också att jag har en del riktiga uppförsbackar framför mig, jag är ju samlare trots allt och har en hel del i bok-kategorin att ta mig genom. Man kan dock skjuta upp just samlingar till sist om de är allt för känslomässigt förknippade. Fast det tror jag egentligen inte att de är, det är mer känslan av att ta avsked av en komplett samling som alltid är lite tuff att släppa. Nu finns det inget som tvingar mig till det heller, KonMari handlar om att behålla allt som ger glädje, oavsett vad det är. Men jag kan ju ärligt erkänna att jag har mycket samlingar som mest var roliga att göra kompletta, inte att äga dem i sig. Jag har dessutom kastat samlingar förr.

Nåväl, det är en lång väg dit, nästa steg är underkläder och det kommer både gå undan och krympa radikalt tror jag. Jag har hamnat i en konstig sits där i princip alla mina BH:s är obekväma eller obrukbara och det är inte bara pg av överflödskilona, om inte fettet magiskt hamnat extra mycket i behagen då mot vad det brukar. Hela överkroppen är större än den brukar vara i det här viktspannet och jag gissar att det är en intressant mix av allt. Lite nya muskler, lite extra fett och så lite övergångsåldersförändring på det. Jag älskar det inte direkt, men det är väl så det funkar. 🙂

Efter det kommer strumpbyxor och det kommer bli desto knepigare, eftersom jag har vansinnigt många och inte exakt vet vilka som är vilka, så jag måste antagligen prova dem. Men bara tanken på att ha en låda med vikta strumpbyxor i färgskala gör mig löjligt glad. 🙂 I alla dessa år har det varit som att gräva loss i en repsamling och mången morgon har jag svurit, stressad som en idiot över att tåget snart går och jag inte kan hitta ett par som matchar min klädsel. Det är för övrigt då man kommer till jobbet iklädd strumpbyxor som kasar ner vart tredje steg. 🙂 Jag har tack och lov blivit bättre på att kasta sådana så fort jag kommer hem…

Och där var kvällen över och jag har minsann vikt träningskläder OCH rensat bland underkläderna och vikt dem också (+ sålt och packat 6 LEGO-set!). Undrar om det inte blir vilodag i morgon ärligt talat?

Träningskläderna i ordning

Underklädeslådan Före

Och Efter (!)

Good enough

Good enough

Kommentarer 0 kommentarer

Min målbild är alltså att vara ”good enough” eller bra nog. Jag kom till denna insikt när jag såg alla blaffor om att bli sitt bästa jag nu när det är nytt år. Antingen i ordalag som att ”Bli bäst eller dö” eller i snällare varianter som ”Det räcker att göra sitt bästa”.

Varför ska vi alltid göra vårt bästa? Ärligt talat? Är det inte precis därför vi Duktiga Flickor dukar under av stress och press oavsett vad vi gör? Varför kan vi inte stanna vid bra nog?

Jag ska villigt erkänna, det ÄR svårt för mig att tänka så. När jag väl gör saker så vill jag gärna göra dem så bra det bara går och jag har i mitt liv lagt ner oceaner av onödig tid på att peta i småsaker som ingen annan än jag märker. Visst finns det en charm i att nörda ner sig och vara perfektionist, men det behövs inte i precis allt jag gör och definitivt inte när tiden skulle kunna användas till bättre saker. Jag har faktiskt släppt en del på min kontroll på senare tid, det var ett måste för att överleva och visade mig att absolut inget läskigt hände på grund av det – tvärtom. Men det finns mycket kvar att jobba med.

Helgen gick åt att tömma ur bokhyllan i vardagsrummet och förbereda för hantverkarbesök. Fick till sist lite ny info i fredags och snickaren ska höra av sig ”idag” för att så småningom börja riva taket. I samma veva passade jag på att lägga ut lite annonser, en hög LEGO-annonser på FB + ett gäng billiga klädannonser på Tradera. Jag försökte även skänka bort bokhyllan + att jag plockat ihop två banankartonger med bättre porslin och glas och lite annat som jag vill skänka till välgörenhet. Det kändes skönt först, men så påmindes jag snart om varför jag inte gillar att avyttra saker till andra. Jag vill att det ska gå snabbt och med så lite kontakt som det går och det sker ju nästan aldrig. Det stressar upp mig, vilket jag antar har med min personlighet att göra. Jag vill åter igen ”göra mitt bästa”, dvs se till att det går snabbt, lätt och inte minst att det går schysst till. Jag lever efter parollen att bete mig som jag önskar att folk ska bete sig mot mig. Jag har oerhört svårt för att göra folk besvikna och jag gillar inte att jag är så mesig, även om det i sig är ett bra karaktärsdrag. Men tyvärr är inte världen riktigt som jag hade önskat och det finns många bjäbbrövar där ute som gnäller utan anledning och det räcker med en sådan för att jag ska må dåligt. Nu ska jag säga att hittills har jag verkligen bara haft med bra folk att göra i helgen, men det är ändå den här gnagande känslan av att jag hela tiden har något oavklarat som får mig att vantrivas.

Det slutade t ex med att jag tog bort annonsen på bokhyllan, secondhand-firmorna jag kontaktade kunde inte ta emot den och jag kände plötsligt en oerhörd ovilja att behöva ha med privatpersoner att göra i mitt eget hem. Jag gillar verkligen inte att sälja i hemmet och undviker det så mycket jag kan. Så nu hamnar den på tippen istället, vilket är synd, men jag orkar inte.

Många har problem med att skiljas från sina saker när det gäller att rensa ut, dit hör verkligen inte jag – fröken osentimental. Men jag har en konstant inre strid mellan att bara kasta bra saker och att hitta sätt att ge dem nytt liv. Jag VILL att de ska få nytt liv, men jag vill inte göra jobbet. Idealt hade jag ställt ut mina kartonger vid brevlådan och så hade en vänlig själ hämtat upp dem utan att vi ses. 🙂 Men så fungerar det inte, även om det ges sådana indikationer av firmor och personer ibland. Det handlar i slutändan alltid om att jag måste ordna och planera för att lämna över saker på tider som passar dem och jag orkar bara inte med det. Och att sälja av dem själv är ännu värre. Då ska man fixa annons, ordna med frakt, svara på miljarders frågor. Pust! Plus att jag alltid blir yr i mössan om jag har för många annonser på gång. Jag har skickat fel saker och missat porto och annat spännande. 🙂 Men jag står alltid för mina misstag och jag är en generös säljare. Jag säljer inte för profit, utan för att ge mina saker ett nytt hem.

I går skickade jag iväg tre paket med LEGO och idag ska jag få iväg ett fjärde där jag erbjöd extra rabatt eftersom kartongen inte var så fin som jag hade velat och personen som ska ha dem är en samlare och väldigt noga. Jag har full förståelse för sådant som samlare själv. Jag tar dessutom mycket hellre diskussionen nu än efteråt. Just LEGO är en tacksam vara att sälja, det ger en hel del pengar och folket som köper är samlare och vet oftast vad de vill. Så jag ska fortsätta sälja av det i samlingen som inte glittrar, för att citera Marie Kondo. Men det får ske i etapper, annars blir jag som sagt stressad och yr i mössan + att jag just nu har slut på kartonger att packa ner dem i. Vi är tyvärr numer bra på att göra oss av med småkartonger.

Annars är det egentligen kläder som står på agendan nu för ett bra tag framöver. Jag tänkte starta KonMari-processen ikväll med träningskläder, det är en lagom tuff start. Jag har en hel del, och det ligger i högar på olika ställen så det känns som ett bra ställe att börja. Dilemmat jag har är hur jag ska ställa mig till min övervikt. Ska jag avyttra det som inte passar? Jag är faktiskt inne på det, även om det blir lite sorgligt i vissa fall då jag har kläder som inte ens använts. Återstår att se hur jag gör! Lite spännande är det ändå. 🙂

KonMari och målbild

KonMari och målbild

Kommentarer 0 kommentarer

Lustigt hur saker kan falla på plats utan att man anar det. Jag har ju ett längre tag varit inne på att hitta tillbaka till mig själv och definiera min grund för att bygga därifrån. Jag tänkte egentligen inte så mycket på vad jag menade med det i det stora hela, utan var väl som alltid lite fast i det som var mest påtagligt just då, dvs min vikt och mitt psykiska välmående (som naturligtvis går hand i hand).

Men när jag väl sätter på mig min tänkarhatt så brukar det explodera efter ett tag och med vattenläckan som väldigt bra extrabränsle har jag kommit till insikt att det här är så mycket mer.

Efter snart ett år av att jobba hemma har jag verkligen fått en ny syn på hur mycket onödig negativ stress oreda ger. Vi har alla våra egna gränser såklart och jag är och förblir bohemisk i mångt och mycket och kommer aldrig svimma av lite skit i hörnen, sneda väggar och revor i tapeter. Då kan man inte bo i vårt hus med vår katt. 🙂

Saker staplade i högar överallt och överfulla hyllor är en helt annan femma. Ibland känns det som att så fort jag vänder mig om så har det skapats en ny hög bakom mig. Jag har länge skyllt på huset, det är så litet och lågt i tak och har kass förvaring, mäh mäh mäh… Men jag har också känt att vi så sakteliga gjort kloka förändringar och hittat bättre förvaringsmöjligheter – och jag var rätt så tillfreds i höstas då jag inredde mitt hemmakontor med lust och glädje efter de möjligheter som gavs. Jag kände dessutom att hemarbetet gav mig extra tid till att plocka och hålla undan det värsta utan att det tog tid eller kändes jobbigt. Det kändes både skönt och hoppfullt och vi började även rensa bort mer saker till förmån för bättre förvaring och mer fria ytor.

Så kom då vattenläckan som en oönskad nyårspresent och det var ett slag i magen för stunden då vi tvingades snabbrensa rummet ovanför taket som skadats och allt vi tryckt in i hyllor och skåp genom åren kom upp till ytan och fick bilda hög på hög på hög på varje tillgängligt utrymme, inklusive mitt ”rena” kontor. Just nu finns det inte en yta som är lugn i hela hemmet och det går inte att göra något åt det heller så länge som vardagsrummet inte är klart (och jag har inte ens ett startdatum än på renoveringen, än mindre en prislapp).

Det är lätt att ge upp i sådana lägen och tankar på att flytta dök faktiskt upp, mycket för att vi har spenderat en hel del på vårt hus och vi har passerat gränsen för vad som är ekonomiskt ”försvarsbart” (om man ser ett hus som ren investering). När vi flyttade hit var det bara för att testa på hur det kändes att ha hus, varken jag eller mannen tänkte oss att leva i byn för all framtid. Jag visste inte ens att byn fanns. 🙂 Men efter att ha sonderat terrängen och funderat har vi insett att det inte finns några bättre alternativ för oss. Vi gillar faktiskt vårt skabbiga lilla hus och vi har ett bra avstånd till jobbet som fungerar för båda. Att lägga miljoner på ett nytt hus skulle inte ge oss några fördelar mer än möjligen lite mer utrymme. Vi skulle dessutom få börja om från början igen med stora renoveringar (alternativt skuldsätta oss för livet). Framförallt finns det i nuläget ingenstans vi hellre vill bo.

Så med den insikten slumpade det sig så att jag började titta vidare på Marie Kondos serie på Netflix. Jag hade sett ett par avsnitt innan och tyckte det var intressant och jag knyckte nog en och annan förvaringsidé därifrån om sanningen ska fram. 🙂 Jag tänkte att jag kunde hitta lite mer guldkorn men det hände något mer inom mig när jag såg henne sätta sig på knä i ett av husen och ”känna in” det som hon brukar göra. Plötsligt insåg jag att mitt hus är mer än en förvaringsyta för mig, det är min ”safe zone”, mitt ”happy place”, mitt ställe där jag tankar energi och känner mig trygg. Det är ju inte huset det är fel på! Två vuxna människor + en katt ska inte behöva en herrgård för att få plats med sina kläder och prylar – något är seriöst fel. Jag hade egentligen redan kommit till den insikten när jag såg samlarhögarna vi staplat på varandra, extremt lite av det som stod där och tog plats är saker jag ägnar en sekund åt idag. Det var kul just i den stund jag köpte dem, men nu är de bara ett nummer i en samlarlista – om ens det. Inte är det gratis heller, och just nu står en stor del av det i förrådet och förstörs av fukt och annat.

Just samlarsjälen i mig är något att återkomma till, där har jag en tuff nöt att knäcka. Men det är tack och lov inte steg ett. 🙂

Jag har precis sträckläst Marie Kondos första bok och känner mig mer än redo att ge mig på en KonMariresa i mitt liv. Innan man ens får lov att fundera på att gå genom sina saker så ska man fundera på en målbild och de som känner mig vet att jag har OERHÖRT svårt att definiera mål, jag låser mig totalt. Som tur är handlar det inte om några SMART-mål (de hatar jag mest av allt) utan vad jag vill uppnå med det hela.

Något som jag lärt mig på senare tid är att bilder kan vara oerhört förlösande. Jag älskar att uttrycka mig i text och är bra på det, men det är sannerligen inte alltid det bästa sättet. I jobblivet är det klassiskt att t ex rita upp på whiteboard eller göra flöden i t ex Visio eller Powerpoint och jag försöker även bli bättre på att använda MindMap, även om det går så där. 🙂

För några år sedan var jag på en intressant föreläsning om hur man kan göra mer intressanta Powerpoint-presentationer genom att rita dem för hand. Det låter crazy, men det var faktiskt rätt spännande och det handlar inte alls om att vara konstnärlig. 🙂

Nu när jag skulle definiera min målbild kände jag direkt att ord inte funkade. Jag hade en stark känsla och visste rätt väl vad jag ville, men att skriva det i text skulle bli oerhört babbligt och obegripligt efter en vecka. Min första tanke var att leta upp bilder på nätet och göra ett fint collage som jag sett många andra göra med stor framgång. Men direkt när jag började söka efter bilder kände jag att det inte är jag. Jag vill inte ha en bild på en tjej i yoga-pose på en strand eller vattendroppar på ett löv eller vackra ord skrivna i ett moln. Det är verkligen jättefint och säkert fantastisk inspiration – men det är inte för mig. Jag gör ju inte detta för att visa andra hur fin min målbild är. 🙂

Så jag högg min platta och tog upp pennan och började kladda loss och det var både galet produktivt och dessutom jäkligt kul. 🙂 Snyggt är det inte, men det spelar ingen som helst roll. Jag har flera bekanta som är helt fantastiska på att göra coola illustrationer och doodles på tre röda och naturligtvis är jag alltid lite avis på dem, men det är också deras skill – inte min. Och som med allt annat jag tar mig för så behöver jag inte jämföra mig med andra.

Så efter en ENORMT babblig intro, här är min målbild:

Bygga en grund

Bygga en grund

Kommentarer 4 kommentarer

Jag är väldigt klar med kyla och mörker nu. Synd att vi inte ens passerat januari då. 🙂

Lustigt hur man förändras, som ung var värme min största fiende och jag gillade inte alls somrarna. Jag gillade visserligen inte vintrarna då heller. 🙂 Höst och vår har alltid varit mina vänner. Men på senare år har jag kommit att verkligen älska värmen och det är inte bara åldern, jag är ändå ”bara” 45. 🙂 En stor del är såklart att jag är lättare (japp, det gäller även nu som överviktig, mitt tyngsta jag vägde nånstans runt 14-15 kilo till utöver dagens vikt). Men den största bidragande orsaken är min träning, jag har vant mig att svettas och vara varm. Förr i tiden kunde jag inte göra någonting ansträngande utan att bälga i mig litervis med vatten under tiden, men alla dessa år med SomaMove där man inte SKA dricka eller torka svett eller annat under passets gång (+ att jag helst inte vill hålla reda på vattenflaskor i andra pass) har jag anpassat mig och det har jag stor nytta av när det är varmt.

Men kylan är inget kul och det är konstigt att det extra hullet inte hjälper mer. Min man hävdar visserligen att jag är varm som en kamin, men jag skakar ändå. 🙂

På renoveringsfronten intet nytt. Jag ringde i torsdags och undrade varför jag inte hört något och då hade NATURLIGTVIS skaderapporten inte kommit fram som den skulle. Därefter tog det inte lång tid innan jag fick besked att vår anmälan är godkänd och att vi ska få ersättning, men det är oklart hur mycket eftersom det styrs genom hantverksfirman som ska höra av sig. Så vi är nu tillbaka på ungefär samma ställe igen. Meh. Jag är inte alls förvånad, men samtidigt känns det så tråkigt att jag alltid ska behöva ringa och tjata och jaga. Vill ingen tjäna pengar längre, eller vad?

Det är ju inte jätteskoj att bo i oreda heller, snart 20 dagar nu med trasig toalettstol på övervåningen och prylar överallt. Dessutom är det en hel del vi behöver förbereda tills de kommer, som att rensa ut vardagsrummet och köra katten till mina föräldrar och det kan vi varken göra för tidigt eller över en dag.

Extra frustrerande är att jag är jättejättejättetaggad på att reda upp bland alla prylar en gång för alla och dra ner på allt onödigt. Jag tänkte prova på KonMari och väntar väldigt otåligt på böckerna eftersom man ska börja där enligt konstens alla regler. Just nu skulle jag kunna fylla lastbilar med prylar och skänka bort. 🙂

Jag är sällan sentimental över saker, det är mer att jag har så mycket infall, idéer och drömmar som jag aldrig riktigt funderar över lämpligheten i eller tar tag i och då blir det prylar överallt som inte kommer till användning. Det som gör mest ont i mig är om jag tvingas slänga allt för mycket, jag tycker det är ett hemskt slöseri. Men det är ju också mitt eget fel.

I vilket fall som helst går det ju hand i handske med årets vision: Att sätta min grund. Vad får Teresa att ticka? Vilka hobbies vill jag faktiskt utöva?

Viktmässigt är det inte mycket nytt heller, snarare lite uppåt – MEN det är helt ok och rätt så väntat. Jag är nu på dag 19 av 19 utan demonseger och det är viktigare än kilon. Dessutom börjar jag så sakteliga känna mättnad igen. Det här kommer att ta tid. Men det får det också göra. Det tar tid att bygga en stabil grund. I synnerhet i smått kaos. 🙂

Forrest Gump – Just Do It

Forrest Gump – Just Do It

Kommentarer 2 kommentarer

Det är mycket nu… Jag har massor jag vill få på pränt, men tiden räcker inte riktigt till – på ett positivt sätt. Jag låter mig inte stressas just nu och det älskar jag mig själv för. Jag behöver min återhämtning för att bli hel och om det innebär att jag inte kommer till skott – även med saker jag vill så får det vara så.

Med det sagt hade jag en aha-upplevelse i helgen. Vi såg om filmen ”Forrest Gump” efter att ha pratat om den (och framförallt råkat se en bild på FB på Rob, en engelsk man som kallas ”The Real Forrest Gump” och som vi roligt nog stötte på i Köpenhamn under hans svensexa).

Det är en trevlig film och jag gillar Tom Hanks, men det är inte det jag är ute efter just nu. I filmen får alltså Forrest för sig en dag när han står på sin altan att börja springa. Först var det mest tänkt upp till vägen, men han fortsätter och steg för steg ökar han gradvis på sträckan tills det slutar med att han är ute och springer 420 dagar kors och tvärs över Amerika. Och när han väl slutar är det för att han är trött och tycker det är dags att gå hem igen.

Det är något med hela det tänket som verkligen ger mig en känsla av ”aha, där har vi det”. Jag är inte helt oväntat ett stort fan av Nikes slogan ”Just do it”, jag tycker den är genial i all sin enkelhet och har använt det som mitt mantra i det mesta sedan jag valde att bli en lite bättre människa på många olika plan. Innan dess var jag en butter ”Det gååååår inte” i många fall.

Om jag funderar på allt som faktiskt fungerat bra i mitt liv så är det ”Just do it” som ligger bakom. Ett övertydligt exempel är min rökning. Jag försökte sluta röka på allehanda sätt, där det absolut mest korkade sättet var klassikern ”Jag ska bara feströka” – vilket är ett förträffligt sätt att istället börja dricka för ofta. 🙂 Men så en grå onsdag då vädret var trist och ciggen var slut bestämde jag mig för att stanna inne och helt enkelt se hur länge jag kunde klara mig utan. Märk väl att jag inte var alls inställd på att faktiskt sluta, bara att se hur länge det gick. Dagarna blev till veckor som blev till månader som blev till år. Ändå brukade jag säga till de som undrade att jag inte slutat utan bara höll upp (vilket märkligt nog provocerade). Idag är jag väl ganska klar med att jag slutat, men en del i mig håller ändå kvar i att vi har ett uppehåll. Bara för säkerhets skull. 🙂

Det här mönstret blev extra tydligt nu, det är ju så jag får resultat. Jag är inte den målinriktade som vill ha siffror som ska nås för att känna mig peppad. Det kan trigga ett tag, men så fort resultaten börjar dala försvinner mitt engagemang lika snabbt. Däremot, att ha vetskapen att jag hållit igång med något i ett antal dagar och att jag kommer att bryta det mönstret om jag inte orkar just idag – DET fungerar på mig. Jag har det inbyggt sedan födseln. Jag har t ex fått ta en lång time-out på alla mina mobilspel eftersom jag får lite frossbrytningar om jag inte gör dagens uppgifter. Det blev som ett extra jobb. Jag har enbart kvar språkappen Duolingo, men har lovat mig själv att när jag når 365 dagars streak är det paus som gäller där också.

Så det är inget fel på mitt engagemang när jag hittar rätt infallsvinkel, och det är där Forrest Gump kommer in i bilden. Jag skulle vilja vara lite mer som Forrest, att ”springa” för att jag har lust med det och sluta när jag vill gå hem. Jag har så smått börjat hitta lite av den känslan i år, men har förstås en bra bit kvar. Duktiga flickor har som bekant svårt att släppa garden.

Det jag framförallt kör hårt på nu är att få till en demonkickar-streak. För varje dag detta år som jag inte låter demonen ta över är det en stor seger. Det kanske inte håller i evighet, men det är åtminstone 13 dagar utan demonseger hittills, vilket jag inte uppnått på väldigt länge.

Så småningom kanske tänket även går att anamma på mitt ätande, även om det är lite svårare att anpassa. Mat är inte lika av eller på och tekniken fungerar inte med för många variabler (och får heller inte innebära att man mäter något, t ex SP). Men det finns små steg att ta, t ex att inte medvetet överäta. Jag har faktiskt börjat så smått med det också, men inte riktigt hittat min sanna mättnadskänsla än, av förklarliga skäl. Jag håller fortfarande på att ”nyktra” till från 2020 då jag gav blanka f-n i allt för att orka. Men det spelar ingen roll när det händer, det här är inget lopp med klar start- och mållinje. Det handlar om att ”Just Do It”, fast med lite mer av Forrest Gumps mindset då:

For no particular reason I just kept on going. I ran clear to the ocean. And when I got there, I figured, since I’d gone this far, I might as well turn around, just keep on going. When I got to another ocean, I figured, since I’d gone this far, I might as well just turn back, keep right on going.

Forrest Gump Tom Hanks Running 24x36 Poster at Amazon's Entertainment Collectibles Store

When I got tired, I slept. When I got hungry, I ate. When I had to go, you know, I went.

Limbostress

Limbostress

Kommentarer 0 kommentarer

Första vardagen 2021 och jag hade hoppats att jag idag skulle kunna ägna lite tid åt att reflektera och börja planera mitt välmående och känna att jag var på gång med något bra för årets utmaning att bygga upp min grund igen. Jag såg framför mig ett år då jag såg till att andas och fokusera på det som var viktigt och där jag så sakteliga fick ordning på saker och ting. Allt från mat till städning. En sak som jag lärt mig senaste året är att försöka ta bort allt som ger onödig stress, vilket inkluderar ett stökigt hem.

Naturligtvis tyckte inte livet att detta räckte som utmaning, utan gav mig ”generöst nog” ett vattenläcka i nyårspresent att jobba med. Olyckligt nog gick vår toastol sönder på övervåningen under ledigheten och vi trodde att vi hunnit fånga allt vatten och att jag bara behövde jaga en rörmokare idag för att byta stol (varför är det alltid röda dagar när saker händer?!), men så igår såg vi vattenfläckar i taket i vardagsrummet och de är onekligen blöta. Fan. Jag ska inte ljuga, det här var inte alls vad jag behövde nu och jag känner mig både ledsen och liten för stunden. Det är i de här stunderna jag verkligen hatar att vara vuxen med alla ansvar man har – utan att någon talar om för en hur man ska göra.

Men samtidigt blir inget bättre av att jag ger upp, det löser inte problemet med huset eller det faktum att vi har våra jobb att sköta. Så nu sitter jag här och funderar på VEM jag ska ringa. Byggfirmor är inte min favorit att kontakta. Jag är en person som vill ha snabba och pålitliga svar och det vet vi ju alla hur det fungerar när hantverkare är inblandade… Gah!

Det är ingen hemlighet att jag är född problemlösare och att jag går all-in på alla problem jag möter. Problem som jag kan ordna själv är inga problem (haha), då är det bara att bita tag i det och köra. Problem där jag är helt utlämnad till andra är det värsta jag vet. Jag avskyr att jaga och tjata och jag avskyr limboläget jag är i just nu där jag varken vet vad försäkringsbolaget tänker göra eller om någon hantverkare har tid.

POOOF! Som ofta då jag börjar skriva ner känslor och orosmoment så händer det saker, hantverkaren jag sökt ringde nyss upp mig och kommer om en vecka och kollar … och jag hann inte ens skriva klart denna mening så ringde en annan hantverkare anlitad av försäkringsbolaget som ska kolla upp skadan i morgon! Så nu kan jag koppla av tills dess åtminstone.

Ja jisses vilken start på året… Nu kan jag släppa det för stunden och i morgon får vi se vad som sägs. Jag är inte helt säker på att vi kommer få någon ersättning men det är ändå bra att få det svart på vitt så att man vet.

Och lite lär jag ju om mig själv som jag kan ha nytta av framåt:

  • Jag är rätt bra på att hantera tuffa situationer. Jag önskar förstås att jag slapp dem helt, men jag tycker jag skött mig bra genom åren. Jag är den där som inte blir hysterisk eller panikslagen, utan jag går in i en slags stealth-mode där känslorna låses in och jag agerar helt efter vad jag vet om situationen, nästan som en robot. Jag tänker däremot inte slå mig för bröstet och säga att jag alltid reagerar så – tack och lov har jag inte varit med om riktiga katastrofer och hoppas förstås slippa.
  • Min iskyla är hjälpsam i stundens hetta, men förr eller senare ska känslorna ut och det är viktigt att även ge sig själv tid för det. T ex sorgearbete kan man inte undvika i längden, det pyser ut till sist.
  • Naturligtvis är jag inte ”perfekt”, vem är det?! Jag kan fräsa till och jag kan gråta en skvätt (oftast då ingen ser). Men det är känslorna som ska pysa ut lite.
  • Jag mår verkligen fysiskt illa av limboläget som jag beskrev ovan. Känslan då man vet att något måste göras, men inte exakt vad eller när det ska ske. Ett klassiskt exempel: Jag får ett sms på söndagen om att flyget vi ska åka med tidigt nästa morgon är inställt, och att det kommer mer info senare. Med vetskapen om att min mor är med på resan och litar helt på mig och att vi har ett anslutande flyg + bokad transport på det så blir det oerhört påfrestande för en sådan som mig, som vill sätta igång processen att lösa problemet så snart det går. Jag kan inte beskriva hur frustrerande det känns när man vet att man har x antal problem att ta itu med men att jag måste vänta på svar innan jag kan starta.
  • Jag är lustigt nog desto bättre på att acceptera läget – när jag väl har fått den info jag behöver. Jag är rätt mycket ”Här och Nu” och det är en sjuhelsikes styrka att ha. Jag gillar inte att noja eller att älta – det är onödig stress. Det som har hänt går inte att ändra på och det som ska ske får vi vänta och se vad det blir av.